« januari 2002 | Huvudsidan | mars 2002 »
28 februari 2002
Bokslut - februari 2002
Denna månad som är några dagar kortare har ändå gett lite tid till motion.
Summerat blir det med stavgång och simning som vanligt,
Simning 22,5 kilometer på 7,7 timmar.
Stavgång 10, 8 mil fördelat på 23 timmar (började dock inte förrän 10/2 då jag köpte nya vandrarkängorna).
Ryggen känns mycket bättre och jag sover bättre de nätter jag lyckas somna.
Det gäller bara att hålla i!
Och det bästa av allt - jag tror kängorna är ingångna för nu är dom bara till glädje, ingen ömhet mer.
Ska förstås försöka att fortsätta att gå en bit hem varje dag från jobbet.
Jag har också för avsikt att börja cykla så fort vädret så tillåter men som sagt, vi får se vad det blir av alla ambitioner.
Under alla omständigheter så ska Vättlefjällsvandringen gå av stapeln den 5/5 och det ser jag fram emot.
I slutet på nästa vecka så kommer Boris, ja Anna och Oskar oxå förstås. Då blir det lite hundpromenader eftersom Anna, Oskar och Woffe drar vidare till Tyskland.
Har begärt ledigt fredagen och ser fram emot att få gå härliga promenader med �?Borran�?.
Skrivet av Angela Müller den 28 februari 2002 19:02 | Permalink
26 februari 2002
Sanningen var i dag
Sanningen är att Fredrik, 25 år inte finns mer.
Borta för alltid utom i alla sörjandes minne.
Sanningen är att begravningsakten var jättefin, arrangerad för den person han var.
Mer än halva kapellet var full med unga människor som var där för att hedra hans minne.
Sanningen är att kapellet var överfull med blommor och sörjande.
Sanningen är att alla gick fram till kistan med sin kistbukett och den sista hälsningen.
Sanningen är att Avskedet med de tre sista musikstyckena var Fredriks älsklingsmusik med Guns N´Roses Knocking´on heavens door, Metallica med Nothing else matters och till sist Evert Taubes med Sov på min arm.
Sanningen är grym och verkligheten oacceptabel.
Varför, varför?
Sanningen är att mina, våra barn är så långt borta när jag, vi så innerligt skulle behöva krama om dem.
Sanningen är att jag inte förstår någon som helst mening i detta!
Frågan jag ställer mig är hur ska våra vänner kunna komma tillbaka till livet efter denna tragedi?
Hur ska dom någonsin hitta något glädjeämne i livet?
Hur ska vi kunna hjälpa och stödja dem – ja, det är frågan?
Kan vi mötas igen och prata och skratta?
Jag ömmar så för dessa föräldrar som inget ont gjort och som blir så hårt bestraffade.
Jag vet varken ut eller in..
OM det är att bli vuxen att klara av situationer som dessa – ja då vil jag inte blir vuxen – aldrig!
Jag vet inte ens om jag någonsin mer kommer att våga att somna – tänk om det händer igen och tänk om det är något av våra barn. Egoismen rasar i mig men jag kan inte hjälpa det!
Ska man föda härliga ungar till livet som sedan ska försvinna innan dom ens hunnit leva en tredjedel av sitt liv.
Varför släcktes denna låga – vem bestämmer över liv?
Tankarna far i väg och snart vet jag varken ut eller in.
Har vi tagit hand om våra barn så som sig bör. Ska vi bli drabbade av ett öde som innebär att någon av barnen dör före oss?
Vad är det som avgör?
Ödet – jaha, det är ju ett enkelt svar.
Om jag kunde blunda riktigt hårt, hålla för öronen och sedan när jag släpper och tittar så visar det sig att allt bara var en ond dröm……
Skrivet av Angela Müller den 26 februari 2002 16:02 | Permalink
25 februari 2002
I Can See The Dreams Falling Into Dust
En sådan jävligens dag!
Det börjar med att jag ramlar in en kvart försent på jobbet för att Monsterpappan glömt badbrallorna inne på Valhalla vilket vi upptäcker när vi står utanför och ska jäkta iväg till jobbet.
Det första jag hör när jag sätter fötterna inne på jobbet är att websystemet inte funkar och att jag ska ta kontakt med min chef.
Kollar först vad som är problemet med systemet - jag kommer in och fattar inget, kollar i loggen och ser att ingen varit inloggad sedan 00.40 i natt och precis då hade WBServer gått ner för räkning men gått upp igen två minuter senare. Rusar upp på IT och frågar om dom "gjort något" som t ex dödat en massa WBClientprocesser på www-servern. Nä, det har inget gjort. JRun då, frågar jag, har den varit nere? Nä, inte vad vi vet... Det är väl underbart - allt fungerar till 100 procent men ingen kan logga på!!!!
Jag ringer min chef och skäller ut honom efter noter för att han inte ringt och felanmält när det nu inte går att logga på i websystemet.....Han tyckte att det var bäst att vänta på mig! Om jag nu inte kommer då? Jag kanske har fått en tegelsten i huvudet eller har drunkat på Valhalla för att jag inte ville ta ett enda simtag till. Eller jag kanske är så djävla trött på skiten att jag stänger av nallen och klockorna när dom ringer och somnar om.
Ska mina kolleger då stå där och vänta i all evighet på att JAG ska dyka upp i dörröppningen och FIXA så att allt funkar igen?
Fan vad trött jag blir. Men jag trodde...säger min chef!
Tror gör man i kyrkan mellan 11.00 och 13.00 på söndagar, säger jag!
Resten av dagen har inte varit bättre. Det har ta mig fan krånglat hela dagen. Till råga på allt hade lösenorden gått ut i dag på alla interna applikationer. Det "råkade" vara inställt så i senaste uppgraderingen.
Det sista jag gjorde var att gulla med en kund, som kundservice hade givit mitt telenummer till, och som hade problem med sitt modem!!! Nä, men va’ fan. Han beklagade sig över det här med bredband som minsann inte var till för alla som regeringen gått ut och sagt.
DET ÄR DÅ MAN SER RUBRIKERNA FRAMFÖR SIG.
Det är då man önskar att man jobbade i kassan på Konsum! Börja 09.00 och gå hem 17.00 och inte återvända eller ens tänka på sitt jobb förrän nästa dag 09.00.
I morgon ska jag vara ledig för att gå på begravning av våra vänners son. Mobilen ska vara avstängd och jag undrar just hur det ska gå då om något krånglar. Nog tusan måste det finnas en lösning på problemen när jag inte går att nå!
Resten av veckan funderar jag på om man kan vara hemma på grund av vård av sjuk katt? Jag har ju aldrig varit hemma pga vård av sjuka barn eftersom jag inte jobbade när barnen var små så jag borde väl få ta igen det nu och skylla på katten?
Jag stavade mig hem från brandstationen i Stenkullen. Det var nog en himla tur att jag fick gå av all ilska. Väl hemma började kattfan beklaga sig - men jag sade bara, du kom en enda dag till jobbet så låter dina klagomål som blahablaha efter det. Så tuff var jag. Hon blängde visserligen på mig men jag var stenhård.
Tack och adjö för i dag!
Skrivet av Angela Müller den 25 februari 2002 20:02 | Permalink
24 februari 2002
En ny dag som andas upp
Med strålande sol, helt fantastiskt, några grader kallt och gnistrande snö.
Vad månne en sådan skönhet ha att bjuda på?
En tur i skogen ska det i alla fall bli. Har precis fixat matsäckarna och nu återstår det bara att slamra lite extra i köket så att monsterpappan slår upp sina ljusblå.
Vi kom hem sen i natt eller snarare tidigt i morse... Hade en mycket trevlig kväll hos Monkan med god mat och gott att dricka. Lite foton att beskåda sedan senast, snack om di små barna osv osv.
Hade lite svårt att somna men till slut så gick det och varför jag vaknat så tidigt i dag vet jag inte själv för varken telefonen eller monsterkatten har bidragit till detta.
Nu är klockan 20.10 och jag sitter här efter middagen och tänker på en sådan himla tur vi hade i dag. En underbar dag med strålande sol och en vandring i vättlefjällsskogen på 12 km. Och inte vilken tur som helst den var ljuvlig. Rätt tuff med mycket uppför och snö med tidvis svårhanterad halka och is men så himla fin så det är tveksamt om jag kan beskriva den till full rättvisa.
Vi passerade tre sjöar och vid den ena tog vi en fika i ett vindskydd som stod bara två meter från strandkanten och solen gassade på oss för fullt. Fick till och med ta av jackan så varmt blev det - ja, detta kommer jag att leva länge på.
Den enda smolken i bägaren var att lilla monsterbarnet ringde innan vi gick och berättade att hon var jättedålig. Hade en fruktansvärd huvudvärk och hade kräkts - stackars liten tösabit. Och Oskar skulle iväg och försörja familjen och mamma 50 mil bort...ingen som kommer hem och gullar med lilla kråkan. Jag tänkte på henne hela vägen och kunde inte koppla av till fullo så jag ringde henne vid fikapausen men då orkade hon inte prata så vi kom överens om att höras senare. Jag tänkte och funderade på om det kunde vara influensa och ändå värre saken som vi morsor alltid gör och jag hade tanken på att jag kunde köra upp och stanna några dagar om det skulle behövas.
När vi kommit hem och jag stod med middagen ringde det lilla barnet och sade att hon mådde mycket bättre - åhhh vilken lycka. Förmodligen har hon haft en kraftigt migränanfall, ett arv från fadren.
Nåväl det känns så skönt att det lättat och att hon var på fötter igen.
Den sista tiden spänningar inför tentan i fredags har antagligen sluppit lös nu. Hoppas den håller sig på långt avstånd länge och inte kommer varje gång det är tenta på gång.
Skrivet av Angela Müller den 24 februari 2002 20:02 | Permalink
23 februari 2002
Dammråttor och kattspår
Nu fanns det ingen återändo - så var det bara.
Dammråttorna började ta form och storlek mer likt hundar än råttor. Kattfan har inte vett på att torka av fötterna när hon kommer utifrån och till råga på allt har hon ju fyra fötter som lämnar spår efter sig. Hon har en förmåga att gå på lera varje gång hon är ute.
Jag blev väckt av att mobilen ringde och en arbetskamrat i andra ändan - problem som måste lösas.
Nåväl när jag nu ändå var uppe så var det lika bra att sätta igång.
Först en promenad till torget och blomsteraffären för att beställa krans till Fredriks begravning som är på tisdag.
Därpå vidtog sameringsarbetet som nu är klart. Och det är lika skönt varje gång - en känsla av välbehag infinner med nytvättade golv och nypiskade mattor som luktar frisk luft!
I kväll blir det besök hos Monica i Frölunda. Som vanligt har vi inte träffats på en mindre evighet så det ska bli kul.
Ska nog ta några broderistygn i väntan på avfärd som blir vid 18-snåret.
Skrivet av Angela Müller den 23 februari 2002 14:02 | Permalink
22 februari 2002
Livet måste gå vidare
Trots att det får sina törnar och att det känns tungt.
Jag hoppas och tror att Tussen har det bra där hon är nu och alltid har sällskap och aldrig mer behöver vara ensam.
När fan bir gammal blir han/hon religiös - nåja, så illa är det väl inte men man vill gärna försvara sina handlingar - det är nog ganska mänskligt.
I dag har vi varit ute och handlat hela dagen och det känns i både fötter och huvud.
Men nu är det gjort och det finns numera shampo, duschcreme och tandkräm för ett år framöver. Tvättmedel och sköljmedel för åtminstone ett halvår.
Vi hittade dessutom varsin väska lämplig för handbagage till för vår förestående resa till Paradiset där sanden är gul som vaniljglass och lika mjuk fast varmare =)
En liten, liten födelsedagspresent till Lilla Monsterbarnet när vi ska gratta henne i maj - lika bra att ha det gjort!
Lite annat smått och gott samt en micro till vår husvagn. Det har vi letat länge efter då vi ville ha en ganska liten dito som inte tar så stor plats. Nu är det avklarat.
Underkläder till oss bägge som ju alltid går åt, lite krimkrams och två videofilemer...våra två första....att ha i reserv när inget annat finns att se.
Livsmedel förstås som inte är lika upphetsande att inahandla men vad gör man när osten, mjölken, potaisen och annat för livet nödtorftigt är slut i kylskåpet. Jo, man blir så illa tvungen att ta vägen om ICA-affären.
Resten av denna kväll blir nog inte så särskilt aktiv, mest slappande framför dumburken skule jag gissa.
Vi åt middag ute i dag så den behöver jag inte tänka på och det känns ganska skönt måste jag erkänna.
Skrivet av Angela Müller den 22 februari 2002 18:02 | Permalink
Kung Bore ger inte upp så lätt!
I dag är det en sådan där dag med stort D som man älskar....
Först ringde klockskrället 05.30 vilket jag med ett enkelt tryck lyckades ignorera otroligt snabbt.
Vi somnade om jätteskönt för att vakna åter 05.50....10 minuter kvar tills vi ska åka.
Tittar ut och då infinner sig nästa tecken på att det kommer att bli världens bästa fredag. Snökaos!
Vi kom iväg ganska skapligt men det var inte lätt att ta sig fram - det gick inte lika fort som vanligt om jag får säga så.
20 minuter försenade dundrade vi in på Valhalla - tur att det var en 07.30-dag så man hann simma sin kilometer i alla fall.
Det blir ingen promenad hem i dag i alla fall. Min ambition om att gå varje dag denna vecka sprack således. Men jag får väl vara glad att det var först i dag som ovädret kom. Har lite ont i smalbenen dessutom så det kanske är bra att det blev som det blev när det nu inte blev som det skulle.
Skrivet av Angela Müller den 22 februari 2002 08:02 | Permalink
20 februari 2002
Det är bara att gå på och låtsas som om man glömt
varifrån man kom......
I dag gick jag tredje dagen i rad hem från branbdstationen till Gråbo. Det är 7,5 kilometer och det har varit en isande vind hela veckan men i dag tog det nog priset.
Nåväl, så länge vi inte har Skånes snö så ska jag inte inte klaga - inte högljutt i alla fall!
Det känns fortfarande bra - trots att det är hård asfalt hela vägen.
Får lite träningsverk i vaderna dock, speciellt onsdag och fredag när jag simmat extra långt på morgonen.
Men det finns ju Tigerbalsam.
Lite kul är det och illa luktar det...vilket monsterkatten demonstrerar högljutt varje kväll emot.
Hon ligger som bekant i min säng och då oftast vid magen men när jag luktar Tigerbalsam från vaderna så ligger hon i samma höjd som jag har huvudet. I normala fall brukar hon på katters vis vika in svansen jäms med sin kropp men icke sa nicke - inte nu. Hon lägger den fint rakt över mitt ansikte och den hamnar givetvis precis ovan överläppen så vet man inte bättre kan man tro att jag lagt till med mustasch. Inte nog med det hon piskar med svansen också som katter gärna gör när dom är irriterade och visar tydligt att jag inte bör använda Tigerbalsam. Bara för det har jag i dag köpt en ny burk på apoteket i dag...haha.
Sedan har hon börjat med lite andra divalater. Eftersom Monsterpappan släpper av mig vid brandstationen som jag går ifrån är han av naturliga skäl hemma före mig med en bilburen hemfärd.
Då plågar hon livet ur honom tills han ger med sig och lägger upp ny mat till den lilla ladyn.
Det innebär att hon är både glad och mätt när jag kommer hem och har placerat sig sig i soffan jämte Monsterpappan.
INGEN ska tro att hon bekvämar sig med att komma och hälsa när jag anländer 1 1/2 timme senare,
Nejdå - hon ligger där och tittar på mig och tycks säga �Du, jag behöver inte dig längre. Jag har redan fått mat och mina lådor är också rengjorda så ta du en sväng till med dina förbaskade kängor.....�
Jojo, men lägga sig i Monsterpappans säng det gör hon inte. Där går gränsen. Skulle hon bara komma på tanken så kommer en fot farandes som en oljad blixt så det är hon alldeles för smart för att ens försöka med. Nä, då duger man helt plötsligt.
Då ska man ligga där och lyssna på hennes klagolåt i minst en halvtimme.
I kväll ska jag ta extra mycket Tiberbalsam ;-)
Skrivet av Angela Müller den 20 februari 2002 21:02 | Permalink
19 februari 2002
Ett tungt, svårt och helt omänskligt beslut!
Nu är hon i katthimlen våran lilla Tussen.......
I dag åkte Woffegubben till veterinären och hon fick somna in. Det var en gullig veterinär som hade känslor och mycket väl förstod att det var svårt för stackars Woffe.
En längre tid har vi ältat detta fram och åter. Jag har genomgått några världskrig med den egentliga ägarinnan som är Lilla Monsterbarnet.
Jag har full förståelse för att hon agerat som hon gjort – man avslutar inte ett liv bara så där.
Men jag vill gärna skriva här att det inte var �bara så där�.
Sista tiden har hon varit helt oförstående för att man ska sova på natten. Hon har känt sig så otrygg av att vara så mycket ensam att hon gråtit på nätterna när vi sover. Och när jag skriver gråtit så menar jag verkligen gråta. Hennes gråtjamande är ett helt annat än det vanliga kattjamandet, det är ett sorgligt och genomträngande ljud som går ända ner i magen.
Hon ville inte gå ut mer och päslen dröste av henne i bokstavlig mening. Och när vi är hemma på helgerna och rör oss i huset så gråter hon varje gång hon inte ser oss och då fick man ropa tillbaka –Tussen, jag är här, kom hit till mig i stället.
Jag tror hon var trött och att livet med anhöringa som åker bort tidigt varje vardagsmorgon och kommer hem sent varje kväll inte riktigt vad hon hade tänkt sig på livets höst. Så vitt jag vet var hon frisk och det kan kännas både konstigt och onaturligt att dra iväg henne redan nu men å andra sidan slapp hon att uppleva ålderssjukdomarna och veterinärbesök för än det ena och än det andra.
Hon orkade inte hoppa upp på diskbänken för egen maskin längre när hon skulle dricka vatten under kranen, sedan länge har vi fått ställa fram en pall för henne att hoppa på så att hon kunde ta det i två steg.
Varje gång vi har rest bort så har hon förstått det redan innan och demonstrerat genom att ligga i handfatet - det var hennes sätt att visa att hon inte gillade när vi vara borta flera dagar i rad även om hon alltid har haft en bra �kattmamma� som tittat till henne, släppt henne ut och in, gett henne nya mat och låtit henne dricka under kranen samt kelat med henne. Och när vi kom hem igen så �talade� hon minsann om hur illa vi hade behandlat henne. Ja, hon var speciell - något annat kan man inte säga.
Hon sov alltid med mig i min säng och blev lite grinig om jag inte låg still. Det kommer att bli konstigt att sova ensam i natt - om det nu blir någon sömn.
Hon har varit med oss i fjorton år och införskaffades tillsammans med sin syster från min brors gård i Vårgårda. Hennes syster Tora blev tyvärr påkörd av en bil och fick avlivas för många år sedan. Det var också en sorglig historia men hennes skador var så omfattande att man på djursjukhuset inte kunde garantera en operation som skulle göra henne fri från skador.
Stackars lilleWoffe som fick genomföra detta jävulska uppdrag att ta henne på hennes sista resa. Han mailade mig när det var över och är citerar jag honom
"Nu har jag varit hos veterinären i Lerum och lämnat katten till insomningsfasen. Jag var ganska ok och tänkte käcka till det med att säga att när det är dags för mig om jag också kunde komma.
Ända till han frågade vad det gällde och svarade avlivning. Då säger han: det var ju synd!
När han satte sprutan i Tussen brast det, jag var på väg att böla! Han såg det och började trösta mig!
När det var klart frågade han efter mitt namn och jag kunde inte prata! Jag fumlade fram mitt körkort och han noterade det på kvittot. Jag var totalt förkrossad! Det styrde jag inte själv utan det kom bara över mig. Vetrinären var väldigt snäll och jag slapp vara kvar hela proceduren utan han visade hur hon somnade innan jag gick. Hennes huvud var på väg mot tassarna."
Det blir nog inga mer djur någonsin för vår del för detta är en gruvlig sak att behöva gå igenom så det vill ingen av oss behöva uppleva igen.
Skrivet av Angela Müller den 19 februari 2002 16:02 | Permalink
18 februari 2002
Det gör INTE ont - men gå ändå
I går var vi på en 9-kilometare i Härskogen. Det gick fantastiskt bra - vågade dock inte säga att plågan var över och att min ihärdighet har lönat sig, trots allt så är det mjukt och gott att gå i skogen och vi hade fika med och hade en allmänt trevlig vandring. Tänkte att jag får nog ta asfalten i dag först innan jag vågar yttra mig.
Nu har jag gått 8 km asfalt och DET gör inte ont!
Det känns 100 procent bättre nu än förra veckan och jag börjar nästan tro på mig egen uppfattning om att det lönar sig att vara enveten som en lus på en tjärsticka som min salige mor alltid sade.
Banne mig tror jag att jag ska försöka gå �min� åttakilometare varje dag denna vecka istället för varannan dag som jag förra veckan.
Vi får se - det förutsätter ju trots allt att vädret är någorlunda mänskligt.
När jag kom hem i dag 19.15 satte jag foten på farstugolvet och hörde ett konstigt ljud bakom mig - det var en hagelskur som inte gick av för hackor! Snacka om flyt.
Skrivet av Angela Müller den 18 februari 2002 20:02 | Permalink
15 februari 2002
Det gör ont - men gå ändå!
En vecka i självplågandets tecken.
Jag har köpt en par vandrarkängor som jag ägnat delar av veckan att gå in.
I söndags var vi på en skogstur på 1,2 mil. Det var underbart väder och vi träffade två älgar - mer än så kan man inte begära.
Måndag tog jag med mig hela �rustningen� till jobbet med tanken att jag skulle hoppa av bilen cirka 7,5 kilometer hemifrån - det gjorde jag och det gick ganska bra. Det ömmade en aning men inte så att man hade lust att ge upp.
Nästa omgång gick av stapeln på onsdagen - nu GÖR det rejält ont men trots det gick det 5 minuter snabbare, samma sträcka, än i måndags.
Fredag, alltså i dag, bar det av igen. Hade lust att gråta en skvätt när kängorna åkte på vid 17-tiden på jobbet. MEN jag gick mina 7.5 kilometer!
Nu blir det nog vila till åtminstone söndag.
Inga synliga skavsår eller märken men ömma ovansidor och en bit upp över smalbenet.
Köpte i dag ett par sockar, dubbla, som påstås ta en del av skavet. Dyra som attan men jag får väl ge dom en chans.
I maj går Vättlefjällsvandringen av stapeln och då hoppas jag att detta är ett minne blott. I slutet på juli blir det Österrike och vandring och det är det som är målet med detta självplågeri.
Jag längtar verkligen!
Men allt detta är inget.
I måndags ringde våra goda vänner och bröllopsvittnen därtill och berättade att deras 25-årige son förolyckats i en bilolycka.
Jag blev stum...
Det kan väl ändå inte vara meningen att våra barn ska dö före sina föräldrar. Vad finns det för rättvisa i det?
Jag är visserligen en sann ateist men man undrar ju hur en tänkt Gud har för förklaring till denna grymma händelse.
Jag minns honom som en liten �plutt� och kan inte, trots att det gått flera dagar nu, fatta att han inte finns mer.
På en enda sekund - bara så - och sedan finns man inte mer.
Varför, varför?
Hur ska dessa stackars föräldrar och hans syster kunna gå vidare? Hur ska dom orka och varför?
Jag försöker tänka mig in i denna fasanfulla situation men klarar det inte. Jag lyckas skjuta bort tankarna hela tiden.
Man föder två små gulliga ungar, gläds med dem både som små, mellanstora och vuxna. Går gemensamt igenom glädje, sorg och jobbiga perioder. Tonåren som sällan lämnar varken barn eller föräldrar oberörda. Den sanna glädjen när dom �små liven� är stor nog att fly boet och skaffa något �eget�. Man fixar donar och hjälper till och försöker att inte lägga sig i för mycket, att låta barnen som blivit vuxna ta egna beslut och själva få bestämma över sina liv. Jag vet av egen erfarenhet att man verkligen får hålla igen i bland för att ge dom en chans att själva få upptäcka och erfara och inte servera allt på silverfat från sin egen erfarenhet.
Det är en sann konst att klara detta - jag vet att dom gjorde det och lät sina två barn få gro till och bara hjälpa till och vara stöd när dom så önskade.
Vaför?
Han var så glad och nöjd med sitt liv - hade arbete som var bra, hade fina kompisar, egen fin lägenhet och var så nöjd och tillfreds med livet.
Varför?
Om man ändå kunde vrida tillbaka tiden och göra det hela ogjort.
Mitt hjärta gråter till ingen nytta.
Skrivet av Angela Müller den 15 februari 2002 20:02 | Permalink
3 februari 2002
Syndafloden
Har gjort ett kort uppehåll och det kan kanske bli en sväng i skogen.
Det är till och med så att man anar solhelvetet på himlavalvet om jag nu inte tar miste vill säga - det var ju så himla länge sedan hon tittade fram.
Skrivet av Angela Müller den 3 februari 2002 10:02 | Permalink
2 februari 2002
Somliga får aldrig sovmorgon...
....kanske ska det vara så?
Är det inte katten så är det helpdesken som ringer om något problem dom inte klarar av.
Sedan är man klarvaken.
Men regnet öser ned som om vore det en ny syndaflod på väg så det kanske är lika bra att gå upp på vinden och hämta och gardera sig med flytvästen
.
Nåväl, det finns ju andra roliga saker som väntar på en lördag. Tvätta, städa och laga mat för kommande veckas fem luncher - det är inte alltid så lätt att hålla sig för skratt!
Skrivet av Angela Müller den 2 februari 2002 13:02 | Permalink