« Dammråttor och kattspår | Huvudsidan | I Can See The Dreams Falling Into Dust »
24 februari 2002
En ny dag som andas upp
Med strålande sol, helt fantastiskt, några grader kallt och gnistrande snö.
Vad månne en sådan skönhet ha att bjuda på?
En tur i skogen ska det i alla fall bli. Har precis fixat matsäckarna och nu återstår det bara att slamra lite extra i köket så att monsterpappan slår upp sina ljusblå.
Vi kom hem sen i natt eller snarare tidigt i morse... Hade en mycket trevlig kväll hos Monkan med god mat och gott att dricka. Lite foton att beskåda sedan senast, snack om di små barna osv osv.
Hade lite svårt att somna men till slut så gick det och varför jag vaknat så tidigt i dag vet jag inte själv för varken telefonen eller monsterkatten har bidragit till detta.
Nu är klockan 20.10 och jag sitter här efter middagen och tänker på en sådan himla tur vi hade i dag. En underbar dag med strålande sol och en vandring i vättlefjällsskogen på 12 km. Och inte vilken tur som helst den var ljuvlig. Rätt tuff med mycket uppför och snö med tidvis svårhanterad halka och is men så himla fin så det är tveksamt om jag kan beskriva den till full rättvisa.
Vi passerade tre sjöar och vid den ena tog vi en fika i ett vindskydd som stod bara två meter från strandkanten och solen gassade på oss för fullt. Fick till och med ta av jackan så varmt blev det - ja, detta kommer jag att leva länge på.
Den enda smolken i bägaren var att lilla monsterbarnet ringde innan vi gick och berättade att hon var jättedålig. Hade en fruktansvärd huvudvärk och hade kräkts - stackars liten tösabit. Och Oskar skulle iväg och försörja familjen och mamma 50 mil bort...ingen som kommer hem och gullar med lilla kråkan. Jag tänkte på henne hela vägen och kunde inte koppla av till fullo så jag ringde henne vid fikapausen men då orkade hon inte prata så vi kom överens om att höras senare. Jag tänkte och funderade på om det kunde vara influensa och ändå värre saken som vi morsor alltid gör och jag hade tanken på att jag kunde köra upp och stanna några dagar om det skulle behövas.
När vi kommit hem och jag stod med middagen ringde det lilla barnet och sade att hon mådde mycket bättre - åhhh vilken lycka. Förmodligen har hon haft en kraftigt migränanfall, ett arv från fadren.
Nåväl det känns så skönt att det lättat och att hon var på fötter igen.
Den sista tiden spänningar inför tentan i fredags har antagligen sluppit lös nu. Hoppas den håller sig på långt avstånd länge och inte kommer varje gång det är tenta på gång.
Skrivet av Angela Müller den 24 februari 2002 20:23