« Det gör INTE ont - men gÃ¥ ändÃ¥ | Huvudsidan | Det är bara att gÃ¥ pÃ¥ och lÃ¥tsas som om man glömt »
19 februari 2002
Ett tungt, svårt och helt omänskligt beslut!
Nu är hon i katthimlen våran lilla Tussen.......
I dag åkte Woffegubben till veterinären och hon fick somna in. Det var en gullig veterinär som hade känslor och mycket väl förstod att det var svårt för stackars Woffe.
En längre tid har vi ältat detta fram och åter. Jag har genomgått några världskrig med den egentliga ägarinnan som är Lilla Monsterbarnet.
Jag har full förståelse för att hon agerat som hon gjort – man avslutar inte ett liv bara så där.
Men jag vill gärna skriva här att det inte var �bara så där�.
Sista tiden har hon varit helt oförstående för att man ska sova på natten. Hon har känt sig så otrygg av att vara så mycket ensam att hon gråtit på nätterna när vi sover. Och när jag skriver gråtit så menar jag verkligen gråta. Hennes gråtjamande är ett helt annat än det vanliga kattjamandet, det är ett sorgligt och genomträngande ljud som går ända ner i magen.
Hon ville inte gå ut mer och päslen dröste av henne i bokstavlig mening. Och när vi är hemma på helgerna och rör oss i huset så gråter hon varje gång hon inte ser oss och då fick man ropa tillbaka –Tussen, jag är här, kom hit till mig i stället.
Jag tror hon var trött och att livet med anhöringa som åker bort tidigt varje vardagsmorgon och kommer hem sent varje kväll inte riktigt vad hon hade tänkt sig på livets höst. Så vitt jag vet var hon frisk och det kan kännas både konstigt och onaturligt att dra iväg henne redan nu men å andra sidan slapp hon att uppleva ålderssjukdomarna och veterinärbesök för än det ena och än det andra.
Hon orkade inte hoppa upp på diskbänken för egen maskin längre när hon skulle dricka vatten under kranen, sedan länge har vi fått ställa fram en pall för henne att hoppa på så att hon kunde ta det i två steg.
Varje gång vi har rest bort så har hon förstått det redan innan och demonstrerat genom att ligga i handfatet - det var hennes sätt att visa att hon inte gillade när vi vara borta flera dagar i rad även om hon alltid har haft en bra �kattmamma� som tittat till henne, släppt henne ut och in, gett henne nya mat och låtit henne dricka under kranen samt kelat med henne. Och när vi kom hem igen så �talade� hon minsann om hur illa vi hade behandlat henne. Ja, hon var speciell - något annat kan man inte säga.
Hon sov alltid med mig i min säng och blev lite grinig om jag inte låg still. Det kommer att bli konstigt att sova ensam i natt - om det nu blir någon sömn.
Hon har varit med oss i fjorton år och införskaffades tillsammans med sin syster från min brors gård i Vårgårda. Hennes syster Tora blev tyvärr påkörd av en bil och fick avlivas för många år sedan. Det var också en sorglig historia men hennes skador var så omfattande att man på djursjukhuset inte kunde garantera en operation som skulle göra henne fri från skador.
Stackars lilleWoffe som fick genomföra detta jävulska uppdrag att ta henne på hennes sista resa. Han mailade mig när det var över och är citerar jag honom
"Nu har jag varit hos veterinären i Lerum och lämnat katten till insomningsfasen. Jag var ganska ok och tänkte käcka till det med att säga att när det är dags för mig om jag också kunde komma.
Ända till han frågade vad det gällde och svarade avlivning. Då säger han: det var ju synd!
När han satte sprutan i Tussen brast det, jag var på väg att böla! Han såg det och började trösta mig!
När det var klart frågade han efter mitt namn och jag kunde inte prata! Jag fumlade fram mitt körkort och han noterade det på kvittot. Jag var totalt förkrossad! Det styrde jag inte själv utan det kom bara över mig. Vetrinären var väldigt snäll och jag slapp vara kvar hela proceduren utan han visade hur hon somnade innan jag gick. Hennes huvud var på väg mot tassarna."
Det blir nog inga mer djur någonsin för vår del för detta är en gruvlig sak att behöva gå igenom så det vill ingen av oss behöva uppleva igen.
Skrivet av Angela Müller den 19 februari 2002 16:59