Angelas dagbok

« juni 2003 | Huvudsidan | augusti 2003 »

31 juli 2003

PÃ¥ resande fot igen

Det blev ett drama utan dess like för oss då vi skulle koppla på husvagnen på bilen för vidare färd. DET gick bara inte i det lutet vi stod utan vi fick kontakta receptionen och därmed få traktorhjälp att få vagnen på slät mark.
Campinglivet kan kännas lite tungt ibland därom råder ingen tvekan men vi kom i alla fall i väg vid 12-snåret och siktade nu mot Villach i Österrike.

Vi snuddade alltså Vienna och Venezia men avstod att krångla oss in i dessa bägge städer. Fortsatte alltså på motorvägen som i sig var en upplevelse. När vi närmade oss Österrike tornade bergen upp igen och därmed började också tunnlarna. Man har alltså borrat och sprängt sig igenom detta bergsmassiv så att man nu kan köra relativt bekvämt hela vägen.
Det var en massa tunnlar men som tur var, var dom av något bättre kvalitet än dem vi upplevde runt Gardasjön.

Jag är inte längre förvånad över det pris man får betala för att åka på dessa vägar. Tänk vad möda och pengar detta måtte ha kostat. Vi har alltså betalat mycket pengar, tror att det är mellan 500-700 kronor hittills bara i vägavgift.

Nu har vi stannat för i dag och är alltså åter i Österrike, denna gång sydost om Innsbruck, i Villach.
Vi tittade ut en campingplats i vår alldeles eminenta campingbok och bestämde oss för en som ligger vid en sjö. Stället heter Arneitz strandcamping och ligger vid en sjö som heter Faaker See. Nu vågar jag knappt skriva mer hur dyrt det är att campa i detta land. På denna camping får vi betala 347 kr/dag men å andra sidan var receptionen mer lik Grand Hotell än en camping. Och infarten till själva campingen påminde mer om Las Vegas än Österrike. Detta har vi dock ännu inte utforskat men det ska väl bli tid till det också.

Det uppstod som vanligt problem med att få husvagnen på plats men det dök upp, som gubben i lådan, tre äldre herrar som var mycket snälla och hjälpsamma. Det slutade med att vi helt enkelt blev tvungna att koppla bort bilen för det gick inte ta sig runt ett hörne men med den proffshjälpen vi fick så var det inget bekymmer. Woffe körde runt kvarteret med bilen och jag samt de tre vänliga herrarna hjälptes åt att med handkraft placera vagnen så att vi åter kunde koppla på bilen. Därpå valde vi en annan väg på inrådan av herrarna och se det gick ganska bra. Väl på plats dök det upp ytterligare tre vänliga herrar som hjälpte oss att få in vagnen på den plats vi blivit tilldelade.

OCH det är skapligt rakt. I natt ska vi alltså inte behöva sova i en skidbacke och det bästa av allt …. vi har tagit av cyklarna innan vi körde in �baken� i häcken!

Ja, så har vi då avverkat Gardasjön med sin skönhet och elegans som kommer att leva kvar i minnet länge. Bara campingen kommer att ge mig rysningar lång in i vinterns tråkiga tid. Tänk er häckar av Gardenia runt varje plats. Dom blommade inte nu men jag kan föreställa mig den ljuvliga doft som måste omgärda hela Gardasjön när det sker. De som inte hade Gardenia i sina häckar hade Oleander som inte på något sätt är sämre men som inte har någon doft men väl ljuvliga blommor i rött, violett, vitt och rosa. Jag brukar köpa mig en och annan som krukväxt hemma. Jo, det fanns många fina träd också som blommade men som jag faktiskt inte vet namnen på och mängder av palmer. Det var, trots ockerpriser på allt, värt varenda ansträngning och krona.

Här är temperaturen något bättre, nu när klockan snart närmar sig 22, ligger det på 18 grader plus. Men jag klagar inte för allt i världen. Egentligen gillar jag värme men det blev något jobbigt i dag när vi skulle packa ihop och tempen redan stod på 31 grader innan 12.

Vi ska nu studera allt kul som finns omkring här. Kanske blir det någon vandring och lite bad men här finns mycket att välja på och Slovenien ligger ju �runt hörnet�.

Skrivet av Angela Müller den 31 juli 2003 22:07 | Kommentarer (6) | Permalink

30 juli 2003

Gardasjön runt

Vi vaknade ganska tidigt av värmen. Om man inte visste bättre så kunde man tro att vi hade somnat i en bastu. Förresten så gick natten relativt bra med tanke på att vi sov i en skidbacke med den placeringen vi har på husvagnen. Jag var lite orolig i går kväll om att jag kunde rulla över på Woffe (och då kan man ju bara spekulera i vad som kunde hänt) men eftersom det var så varmt kunde man inte ha något täcke på sig så det kunde jag alltså placera emellan oss som en liten stoppmur ;-)

Efter en kort promenad i omgivningarna märkte vi att om vi ville se något av denna ljuvliga sjö så var det nog bättre att ta bilen.
Sagt och gjort. Vi begav oss i väg för en tur runt Gardasjön och det var ett hissnande äventyr på många sätt.

På den sida som vi bor är det ganska skapliga vägar men på den motsatta sidan, alltså bergssidan, var det stundtals jämförbart med asfalterade kostigar, nej jag överdriver lite men det var smalt som attan och jag blundade vi många tillfällen vid mötande trafik.

Vi hade dessutom läst om de 70 tunnlar, av varierande längd, som man kör igenom. Det var fantastiskt och en aning pirrande i magen för vissa var väldigt smala och mörka utan belysning. Befolkningen kör som idioter och turister är nog bara ett ont måste, åtminstone dom som kör sakta och försiktigt.

Det ligger minst tusen (har inte räknat men det kändes så) hotell runt Gardasjön och minst lika många restauranger eller Ristorante Trattoria.
Vi stannade på några vackra platser där det var möjligt att stanna. För det var nämligen det största problemet just att kunna parkera.

Längst upp där sjön tar slut i Riva del Garda stannade vi för att äta och vad ska man äta i Italien om inte en riktig italiensk pizza så det gjorde vi. Det smakade mer än bra och inte alls så mastigt som dom man får hemma. Byn bestod av smala fina gamla gränder och vi hittade ett ställe där vi satt ute och åt.

Turen runt Gardasjön är långt mycket längre än man först tror och man kör nästan hela vägen precis längs vattenbrynet med undantag för bergen då man kör igenom tunnlarna. Vi åkte hemifrån runt 12-snåret och var tillbaka strax innan 21.00.

Det har varit en olidligt varm dag, 31 varma plusgrader och vindstilla, så det var ganska skönt att turista i bilen med airkondition. Och trots allt stillasittande i dag så känner jag mer trött än dom dagar vi har vandrat upp alperna. Vi får väl skylla på värmen. I morgon drar vi vidare i Italiens sköna land.

Skrivet av Angela Müller den 30 juli 2003 21:07 | Kommentarer (3) | Permalink

29 juli 2003

Hallandsåsen – Släng dig i väggen!

Vi lämnade alltså Innsbruck i dag runt 11.30-tiden och begav oss vidare mot Brennerpasset och därmed Italien.
En resa som satt sina spår kan jag lova. Ingen av oss har tidigare besökt detta land så givetvis var spänningen på högsta nivå.
Landskapet påminner mycket om Innsbrucks omgivningar men med den skillnaden att man odlar mer här. Längs hela vägen fanns vin- och äppelodlingar kilometer längs kilometer.

Vi stannade en gång på en rastplats och njöt av varsin glass samt den klassiska �kissepausen� då förstås. Det var 31 grader varmt så glassen satt där den skulle!

Det gick nerför hela vägen från Innsbruck – helt otroligt med 28 mils nerförsbacke ;-) Smolken i bägaren är väl i så fall att man ju faktiskt ska hem så småningom och då med 28 mils uppförsbacke. Nåja, den dagen den sorgen.

Målet på vår första etapp i Italien var Gardasjön som vi läst och hört mycket av och numera kan jag bekräfta att det vi hört och läst är sant. Här är ljuvligt!

Gardasjön lär vara 5,2 mil lång och 1,7 mil bred så någon simtur rakt över blir det inte men ett dopp ska det väl bli.

Det var ett drama att komma på plats på den camping vi valt alldeles vid stranden av Gardasjön. Det började med att när man körde in stod en ung kille och stoppade oss vid lämplig markering. Han frågade om vi hade bokat och när vi svarade nej sade han att det är inga problem. Vänta bara en lite…
Efter en kort stund kom en annan ung kille i en elbil, som påminner om sådana där golfbilar, och bad oss att sitta upp. Vi skulle nu på en rundtur för att välja en plats. Jojo!

Vi valde ut en plats som vid första anblicken såg bra ut på alla sätt. Men när vi skulle få dit husvagnen uppstod vissa problem om man säger så. Efter flera försök att komma in på platsen från utgångspunkten gav Woffe upp och körde runt ett varv och kom från annat håll. Lika många försök den här gången tills det, som en gåva från Herren Gud, dyker upp inte mindre än fyra starka muskulösa unga holländare och undrar om vi behöver hjälp???
Ja tack, gärna det! Vid första försöket klarade vi inte av det trots dessa villiga unga män men så dök det upp en femte och en sjätte och till slut stod den där den skulle. Och vad upptäcker vi då…jo, cyklarna som sitter bak på, en för husvagnen anpassad, cykelhållare har hamnat så långt in i häcker som avgränsar �vår� tomt med nästa så att få av dessa kan vi glömma. Detta börjar bli en följetong i 365 avsnitt….. I Innsbruck hamnade dom i en skidbacke och nu detta!
Inte nog med det, husvagnen står i sådant lut så det var stört omöjligt att få den någorlunda rak. Det innebär att spisen lutar så att smöret i stekpannan hamnar bara i ena ändan.

Men, vi är lika glada ändå (om nu någon skulle tro något annat) och jag lyckades steka potatis, som blivit över från gårdagen, och biff för Woffe samt något vegetarisk bestående av en panerad bit fylld med grönsaker till dagens middag. Jag ska inte försöka beskriva hur jag lyckades få alla potatisbitar stekta men det blev dom.

Nu sitter vi utomhus och bara njuter i 28 graders värme trots att klockan närmar sig 21.00. Vi har hunnit med att svalka oss med en välbehövlig dusch och en liten promenad runt området. Det är en enormt stor camping och i stort sett fullbelagd, vilket inte alls är svårt att förstå…jo förresten lite svårt eftersom priset ligger på över 300 kr/natt vare sig man har husvagn eller tält.

När vi ska sova i natt vet ingen hur det kommer att gå i detta lut som husvagnen står i. Förmodligen kommer jag att glida över på Woffe och då vet man aldrig vad som kan hända ;-)

Skrivet av Angela Müller den 29 juli 2003 21:07 | Kommentarer (3) | Permalink

28 juli 2003

Latare går inte att bli

Som sagt, det blev en riktigt lat dag. Med undantg för inköp så har vi inte gjort ett skapandes grand i dag. Woffe hittade aldrig simhallen så han kom hem igen obadad. Efter middagen slappade vi bägge två och somnade till en stund. Fattar inte hur man kan bli trött av att inget göra.
Det kom en rejäl skur under tiden vi åt middag och den höll på i säkert 1 timme men nu har det lugnat sig igen.
Nu ska vi slappa framför TV:n resten av kvällen.

Skrivet av Angela Müller den 28 juli 2003 19:07 | Kommentarer (3) | Permalink

En riktig slöpottardag

I dag vaknade till och med Woffe ganska tidigt men det berodde på att han bestämt sig för att klippa sig i Völs där det också finns ett affärscentrum.
Vi handlade efter klippningen med tanke på att vi nu packar ihop och drar vidare.
Sedan ville Woffe att vi skulle åka till simhallen men jag var inte lika sugen så jag stannade hemma och fixade lite och Woffe stack i väg för en simtur.

Det har varit intensiva och trevliga dagar här i Innsbruck. En reaktion är att det är dyrt att leva här men omgivningarna är så fina så det får man ta helt enkelt.
Jag vet inte om det är så mycket billigare i Italien som är vårt nästa mål men det återstår att se.

Skrivet av Angela Müller den 28 juli 2003 14:07 | Kommentarer (3) | Permalink

27 juli 2003

Det kallar jag banne mig kärlek

När jag gick bort för att duscha så hörde jag hur himlens alla portar öppnade sig....Vem står utanför damernas duschrum när jag är klar med ett paraply????
Jo, Woffe förstås. Det var väl gulligt av honom? Inte för att jag på något sätt är gjord av socker - men ändå!
Tänka sig att han stått där i ösregnet medan jag har duschat, borstat tänderna och smörjat in både fötter och ben med fotsalva respektive tigerbalsam.....

Skrivet av Angela Müller den 27 juli 2003 23:07 | Kommentarer (5) | Permalink

Oj, oj, oj ,oj Våra fötter - Mina smalben och vader!

I dag vaknade jag tidigt som attan (igen). Satt och njöt av tystnaden och Woffe sov.
Efter en stund gick jag bort och handtvättade det som tillkommit sedan tvätten i maskin i går förmiddags.

Därefter fick det banne var nog - på Woffes sovande vill säga. En strålande dag som denna kan ju inte bara gå åt till att slösova.
Frukost och därpå planering om var vi skulle vandra denna ljuvliga sista söndag i juli.

Woffe kom med förslag från Steffanies bok dit man kunde ta sig med tåg upp en bit i bergen och sedan fanns olika vandringar att välja mellan.

Sagt och gjort! Först buss till Markplatz och därefter spårvagn som mer var som ett tåg. Men efter en stund insåg vi att det var fel tåg vi hoppat på men ingen fara på taket vi kunde byta längre fram.

När vi bytt tåg till det som skulle ta oss till slutstationen för dagens övning så började ett litet äventyr kan jag lova. Tåget klättrade uppför jag vet inte hur långt och vi såg fantastiska vyer på vägen samt Brennerpasset. Vi passerade Natters, Mutters och några fler innan vi gick av i byn Telfes. En by full av vackra hus med balkonglådor så man kan baxna. Det är så vackert med dessa balkonger i fint trä och balkonglådor som nästan svämmar över med fagra blomster!

Det fanns som jag nämnde flera olika alternativ man kunde välja och vid en blick på klockan så konstaterade att vi hann inte den tur vi egentligen skulle velat gå. Anledningen till det var att sista tåget från Telfes gick strax efter sju och det alternativ vi gärna ville tagit skulle ta oss så lång tid så då skulle vi inte hunnit med sista tåget ner till Innsbruck.

Vi valde så att ta oss till Stockerhof som enligt skylten skulle ha en restaurang och som skulle ta 1 timma att nå (då vet vi ju på förhand att det gäller proffsen och vi som räknar oss till amatörer så vi får lägga på lite tid). Sedan ska man tillbaka också.

Vi tog ett klokt beslut kan jag intyga så här i efterhand. Det var nog den varmaste dagen hittills i Innsbruck och min träningsverk är fortfarande inte borta och nu, efter detta, ska vi bara inte tala om den. Trots att det inte var någon särskilt jobbig vandring rann svetten som floder på oss bägge. Vi hade vattenryggsäcken med oss och det visade sig vara om möjligt ett ännu klokare beslut en dag som denna.
Det var en mycket trevlig tur med blandat skog och öppna landskap som gav möjlighet att kika ner över staden denna gång från ett annat håll.
Jag undrar ibland hur det skulle kännas att bo så?

När vi sedan nådde fram till målet på turen, Stockerhof, blev vi glatt överraskade. En underbar gästgivaregård men mycket stämning, det kunde man höra på långt håll.
Ta mig tusan hade dom inte levande orkester! En riktig Tirolerorkester med lederhosen och hela kittet! Jag trodde inte mina ögon. Där satt mängder av folk och sjöng med som om vore det allsång på Skansen. Lasse Berghagen – släng dig i väggen ;-)

Nervägen var givetvis lika vacker som vägen upp med den skillnaden att man förmodligen lade märke till lite andra detaljer. Till exempel passerade vi inte mindre än två grindar som man gick igenom och sedan stängde noga efter sig för boskapens skull.

Ja, sedan var det då resan ner med tåget som var lika bedårande den givetvis. Det pirrade rejält i magen när jag så skenorna gå i svängar och krökar men det såg ut som tåget skulle gå rakt fram. Men nu är vi nere och hemma vid vår boplats. Det ska bli skönt att ta sig en dusch, smörja in fötterna med fotsalva och vader och smalben med Tigerbalsam…..

Skrivet av Angela Müller den 27 juli 2003 21:07 | Kommentarer (2) | Permalink

26 juli 2003

Livets vardag gör sig påmind

Jag sov riktigt länge i dag för att vara jag – 08.30 slog jag upp dom ljusblå och hade nog kunnat somna om men tog resolut beslut att stiga upp.
Det är ganska skönt att få rå sig själv lite eftersom Woffe alltid sover längre än mig.

Vid morgontoaletten (som ju då redan var strax innan lunchdags) upptäckte mina falkögon att tvättmaskinen var ledig likaså torktumlaren. Woow, jag skyndade mig bort och fick Woffe ur sängen med en himla fart för införskaffande av poletter som tvättmaskinen äter och likaså torktumlaren. Det är ju en av avigsidorna med semester…att man lik förbaskat ska behöva hålla på med vardagsrutiner – kan ingen uppfinna engångskläder som man slänger när dom är smutsiga. Eller varför inte byta in mot rena och en viss ersättning då förstås. Ungefär så som man gör med kylklampar på campningar. Hmmm att ingen kommit på denna storslagna affärsidé?
När vi skulle äta frukost då efter många om och men då fick det bli en frunch då klockan redan passerat 12. Nåja, vi har ju semester och behöver inte hålla stenhårt på att man äter frukost innan 12. (Vem fan har förresten hittat på dom lagarna?)

Det tog några timmar innan tvätt och tork var klart så vi slappade lite och gjorde faktiskt ingenting. Men var rörande överens om att så här kan dagen inte fortsätta.
Så när tvätten var klar och torr så tog vi cyklarna och gav oss i väg mot Schweiz. Ja, vi hade givetvis inte för avsikt att cykla ända dit men det är åt det hållet man åker OM man ska till Schweiz. Vi var dock bara lite nyfiken på omgivningarna så vi beslöt att ta oss en titt.

Efter nästintill 7 km tröttnade vi för det fanns inget roligt alls, bara bilar och smala vägar som gjorde det hela svårt att bemästra med cykel.
Sagt och gjort vi vände hem igen och på vägen bestämde vi oss för att ta en tur till Hall som ligger på rakt motsatta hållet och där man cyklar längs floden Inn.

Vi tog dock vägen om �hemma� innan för att byta kläder till lämpligare klädsel, dvs cykelbyxor, eftersom det redan nu ömmade på en del mindre ädla ställen på kroppen.
Vi var dessutom dygnsvettiga redan då så det var skönt att få bytt till något torrt. Jag råkade kasta ett getöga på termometern och den visade då 28 plusgrader men det var säkert inte hela sanningen eftersom det var sena eftermiddagen då jag kikade.

Vägen mot Hall, cykelvägen längs Inn, är rena rama paradiset. Lummigt och härligt med mycket träd och buskar och många bänkar utplacerade lite här och var samt lämpliga lekplatser för barn. Eftersom det var lördag fick vi se lite av det �äkta� folket och man hade samlats utefter detta stråk för att umgås. Någon hade dukat upp för lite mat vid ett bord och några hundentusiaster hade träff med sina hundar. Några spelade basket och massor av barn lekte. Vi träffade också på hela pensionärsföreningen vid ett ställe och tog för givet att det kanske låg något äldrehem i närheten. Det var i alla fall en fröjd att se alla avkopplade och njutande innsbrucksbor njuta i denna oas som sträcker sig över en mil och kanske ändå längre. Vi cyklade inte hela vägen så man kan anta att det fortsätter på samma vis. Och något som imponerar �väldans� på mig är att det är så rent och fint överallt, inga tomma flaskor och inget annat skräp heller för den delen trots att så mycket folk passerar eller umgås här dagligen.

För att summera dagen då så blev det en veckas tvätt för två �skitgrisar� tvättat och torkat.
En cykelrunda som i själva verket var två rundor men som tillsammans betingade ett avstånd på totalt 3,8 mil, en medelhastighet på 14,2 km med en maxhastighet på 41,5 km och den totala cykeltiden stannade på 2 timmar och 42 minuter.

Vädret ska bli sämre inför nästa vecka så vi har lite smått börjat prata om att eventuellt ta en tur över till Italien, men jag vet inte. Bara tanken på Brennerpasset med husvagn får mig att baxna och det är ingen tröst att många andra gjort det förut. Tjusiga begspass ska man uppleva fotledes inte bakom någon dieselångande best till långtradare i den kittlande hastigheten på 20 km/timma.
Skulle ju gärna hinna med några vandringar till och för min del skulle jag mycket väl kunna tänka mig att stanna till på vägen upp mot Tyskland och upptäcka något mer MEN vi är ju två så det bli ett möte med tillhörande diskussion om vad som blir av härnäst.

Skrivet av Angela Müller den 26 juli 2003 21:07 | Kommentarer (2) | Permalink

25 juli 2003

Makalöst vackert

Jag vaknade som vanligt alldeles för tidigt, åtminstone när man har semester.
Jag kände i alla fall efter mycket noga och det var ingen fara med träningsverken i vader och smalben som jag befarade att det skulle bli efter gårdagens vandring.

När vi klarat av en ganska fantasilös frukost (eftersom kylen började bli tom) åkte vi i väg med bil för att få handlat hem lite av varje i matväg. Vi åkte en bit bort till ett ställe som Völl och som har ett affärscentrum med det mesta. Steffanie lärde oss detta redan förra året och vi kom banne mig ihåg hur vi skulle köra.

Sedan bar det i väg på cyklarna. Nu skulle vi hitta till Linbanan i Hungerberg. Vi cyklade längs floden Inn och bara det var en ren njutning. Full sol och vacker omgivning och en jättefin cykelbana en bit bort från den brusande trafiken. Det är sådant som vi cyklister uppskattar. Och vi var inte ensamma så det är fler än vi som uppskattar bra cykelvägar med vacker omgivning.

Sedan hade vi fått rekommendationer av Steffanie att cykla till Hungerburgbanan, ett slags tåg på linbana, som tar dig upp till själva linbanan. Där kunde vi parkera våra cyklar.
Men när vi kom fram dit så var det BARA 3 1/2 km upp till påstigningsplatsen för linbanan. BARA, säger jag nu med facit i hand. Det gick uppför hela tiden och jag orkade bara inte cykla utan ledde den på dessa serpentinvägar som var smala som en normal cykelbana och massor av trafik med bilar och bussar. Flera gånger blev det djupa andetag (vad nu det kunde hjälpa när det var en hårsmån mellan fordonet som passerade och oss och våra cyklar) av ren lättnad när man överlevt en förbipasserande bil eller buss.
Eftersom vägen gick som en serpentin hela vägen upp så kunde man inte heller se slutet utan efter varje sväng så tänkte jag….nu är vi nog framme. DET var vi inte! Hade vi vetat på förhand vad vi gav oss in på så hade det nog blivit banan upp (nu skrattar nog Steffanie gott när hon läser detta).

Till slut kom vi ändå upp och glädjen var stor kan jag meddela. Vi såg då då den bana vi kunde åkt upp med och tuffade till oss lite och sade till varandra att det var väl inte match att åka bana upp, det kan bara vara för fegisar :-)
Att sedan lösa biljett (som kostade skjortan men va’ tusan) och invänta den linbana som stod på tur att frakta upp oss och under väntetiden kunna titta upp mot den höjd vi skulle upp på. Ja, bara det var en pirrande känsla.

Det var en fantastisk tur och helt oslagbart. Vi såg stigen under oss där det gick vandrare och folk som cyklade som små myror. Det var lite äckligt, det måste erkännas, men utsikten och vyerna tog överhanden så det fanns ingen tid till att tänka på pirret i magen.

När vi var uppe på första stoppet 1080 meter över havet så fanns det en restaurang där det smakade bra med lite vätska. Vi såg kossor på vägen upp i linbanan och jag lade märke till att dom inte fanns i någon inhägnad utan strosade fritt. Dessa kossor kom rätt som det var ispromenerandes om inte på restaurangen så näst intill.
Man kan inte se sig mätt där uppe, det är så vackert att det inte går att beskriva.

Efter någon timma eller tog vi så sista biten med linbana och kom än högre upp. Lika bedårande om inte lite värre för där såg man helt plötsligt berstopparna. Det är en lisa för själen kan jag lova.
Därefter bar det så hela vägen ner. Vi fick byta linbanevagn där vi hade hoppat på för att åka upp sista biten men sedan var det raka vägen ner till våra cyklar.

OCH nu skulle vi alltså ner tre och halv kilometer med nerförsbacke hela vägen. Jo, jag sitter ju här och skriver nu så det är klart att det gick bra men jag kan livligt föreställa mig busschaufförens och bilisternas kommentarer när vi dundrade på nedför. Det blev till att bromsa hela vägen och jag kände en viss oro över att bromsarna inte skulle hålla hela vägen ner eller bli överhettade och smälta mot hjulet.
Det kan tilläggas att även om jag inte hade så värst ont av träningsverk i morse så har jag det nu. Det blev i alla fall en helt fantastisk dag till och vi avverkade 2,7 mil på cykelturen med en medelhastighet på 10,7 kilometer/timma och en maxhastighet på 31.0 kilometer/timma (OBS den var på slätmark) och en totaltid på 2,5 timmar.

Vi får se vad morgondagen kan ha att erbjuda vad - vi orkar och får lust till.

Skrivet av Angela Müller den 25 juli 2003 21:07 | Kommentarer (6) | Permalink

24 juli 2003

Rauschbrunnen 1020 m. ö. h.

Efter frukost gav vi oss i väg i strålande sol. Ingen tung packning bara ryggväskorna, kamera samt stavarna.
Det började ganska fint med asfalterad väg förbi några villor, typiskt Österrikiska med blomlådor på balkongerna så att man kunde baxna. Det är verkligen härligt att se dessa alphus så fina så det blir nästan overkligt.

Redan innan vi nådde fram till dom vackra husen gick vi faktiskt lite fel. Det stod helt plötsligt en underbart vacker bro framför vår väg och det var nog därför vi gick fel. För att den var så fin. Helt i massivt trä. Klart som korvspad traskade vi över denna bro och det gick säkert en kvart innan Woffe sade att det känns som om vi går åt fel håll.
Sagt och gjort vi vände och fick alltså passera över den vackra bron ännu en gång. Det rann vatten under bron, inte så värst mycket nu men jag kan föreställa mig yvigheten och vattnets fart frampå vårkanten. Runt hela detta område fanns det mängder av vilda Syrenbuddlejor vilket givetvis imponerade på mig eftersom jag vet vad en sådan bringar för pris hos trädgårdsmästaren. Dom kallas ju även Fjärilsbuske i folkmun och det namnet är nog mer passande för det flög mängder och åter mängder av fjärilar runt dem.

När vi passerat dom vackra husen och var på rätt väg började det snart gå uppför och då menar jag uppför! Men detta var bara början skulle det snart visa sig.
I vandrarboken vi lånat av Steffanie står det att läsa att det tar cirka 1 timma att ta sig upp. Jojo, men det gällde inte oss :-)

Mitt i en värstingbacke hittade vi ett �vattenfall� och det var välkommet då kan jag lova. Fint och klart vatten som mycket väl kunde drickas vilket vi också gjorde med kupade händer men först efter att vi svalkat både ansikte och resten av knoppen. DET var skönt. Jag förväntade mig nästan att få höra det fräsande ljudet, som uppstår när man steker korv, då jag blötte ansiktet med en handskopa vatten.

Därpå blev det serpentingång, det hade för övrigt aldrig funkat med att gå rakt upp, så stigen var redan som en serpentin. Vissa ställen fick man anträda med stor försiktighet då det var mycket smalt och nästan ingen stig kvar.
Jag minns att jag tänkte flera gången att det kan bara inte finnas ett ställe här att äta och dricka på för i så mycket lut kan man inte bygga några hus.

Men skam den som ger sig! Rätt som det var dök det upp en liten platå och där låg den underbaraste lilla Gasthouse som jag skådat. Då befann vi oss 1080 m ö h. Vi traskade givetvis in, på gården fanns massor av bord och bänkar för trötta vandrare, och satte oss för lite vila och dryck.
Jag kan lova att det lät sig smaka. Det gick får omkring i hagar runt �Gasthouset� med den typiska bjällran som är så mysigt att få höra på höjder som dessa.
Och vi fick se ett plan gå in för landning på flygplatsen som vi befann nästan rakt över. Det var en tjusig syn att planet cirkla mellan bergen innan det kom rakt framifrån för inflygningen. Lite ovanligt att kunna betrakta sådant från ovan.

Ja, om vägen upp var jobbig uppför så är det ingen mot att gå ner. I lut som dessa så frestar det på smalbenen och vaderna rejält. Men det gick att komma ner på den timme det skulle ta att gå upp! Två timmar behövde vi amatörer minst för uppstigningen. Då ska ju tilläggas förstås att vi stannade ofta och tittade ut över Innsbruck. Sådana vyer kan man inte se sig mätt på.

Vi passade också på att hälsa Innsbruck från Steffanie som vi hade lovat. Det gjorde vi förresten när vi såg det hus (tror vi i alla fall) hon bodde i här under studietiden.

Väl nere igen var benen ganska så skakiga en bra stund efter när vi var på relativt plan mark. Och vi hade ju tur som tokar för när vi var mindre än fem minuter hemifrån så började det så sakta droppa från himlavalvet.
Sällan har en dusch kännts så uppfriskande som den jag tog när vi kom hem! Det var en varm dag att vandra men ändå ganska bra för den gassande solen släppte taget på väg hem och det blev lite molnigt. Nu, i skrivande stund, regnar det igen. Inga störtskurar men väl så mycket så att det känns behagligare att sitta inne.

Det blir nog ingen vandring i morgon, åtminstone inte vad jag tror nu, för jag känner av lite träningsverk i vaderna och det har med all säkerhet med nedstigningen att göra. Men som sagt, vi får se – man glömmer ju så lätt….

Skrivet av Angela Müller den 24 juli 2003 18:07 | Kommentarer (7) | Permalink

23 juli 2003

Det regnade som om vore himlens alla portar öppna

Jag vaknade av att min hand ömmade åtav bara helvetet. Jag har fått något konstigt insektangrepp, vet ej vad, som kliar något så inilusen så jag vaknade och då var det lika gott att stiga upp. Woffe sov lite till vilket är av full förståelse eftersom klockan bara var 08.00 och regnet öste ner.
Så småningom klarnade det på himlen och solen gassade på som om den inte gjort annat.

Efter dusch och frukost bestämde vi oss för att cykla in till �stan� för att dels besöka turistbyrån och dels för att se oss om lite grand. Packade sålunda ner regncaper, med gårdagen i färskt minne, samt annat matnyttigt för en stadstur.

Vi kikade lite på Gamla Stan med härliga gränder och hus. Sedan fortsatte vi vår tur in till �nya staden� där vi besökte en turistbyrå samt kikade runt lite ibland affärer och folk. På turistbyrån köpte vi en bok om vandring i Innsbruck med närhet, samt en karta. Vi har visserligen lånat både bok och karta av Stora Monsterbarnet men det är kul att ha något eget också nu när vi har blivit stora och måste stå på egna ben.

Sedan blev det middag �hemma� och inte vilken middag som helst…hemmalagad köttfärssås, både �traditionell� och vegetarisk, medtagen ända från Gråbo.
Det smakade inte fel efter vår cykeltur som blev 1,3 mil lång och en medelhastighet på 12,2 km/timme samt en max på 28,9 km/timme.

Nu, när Woffe har diskat klart snart, ska vi sätta oss ner och planera vår första vandringstur som ska gå av stapeln i morgon. Vädret ska vara fint, enligt väderrapport, så det blir nog en härlig dag till. När vi kom hem från stadsturen stod tempen 25+ men det var helt säkert högre mitt på dagen.

Skrivet av Angela Müller den 23 juli 2003 19:07 | Kommentarer (4) | Permalink

22 juli 2003

Nämen ser man på…

Vi kom fram i dag till vårt önskade mål, målet för hela denna resa som vi kommer att minnas länge.
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Vi vaknade efter en mycket god natts sömn på en jättecharmig camping mitt ute i ingenstans.
Bergen tornade upp på sig bägge sidor av campingen och man fick en härlig försmak till vad som komma skulle när vi nått vårt mål i Innsbruck.

Woffe gick i väg och köpte färska frallor till frukosten som vi avnjöt i lugn och ro innan vi packade ihop oss för vidare färd ut mot den stora stygga Autobahn igen och avverka dom sista milen innan målet.

Vi startade vid 10-snåret i full solsken och temperaturen redan högt på skalan. Vilket väder säger jag bara!
Väl ute på Autobahn tuggade det på i hela 80 km/timmen, vilket är det högsta tillåtna med husvagn. När vi var i höjd med München kändes lite pirrigt i magen och det blev stundom nästan olidligt med solen gassande och en temperatur som strax var uppe över 30 grader. Det är tur att man har ärkonditijon, som Anna kallar det, annars hade vi säkert dött av värmeslag.

Sedan fick vi uppleva det igen…tio mils nerförsbacke till Innsbruck. DET kallar jag backe! Och det är minsann ett rent under att man inte körde av vägen med dessa vyer att betrakta, berg och höjder så tjusiga och vackra så det blir näst intill obeskrivbart. Äntligen! Som vi längtat efter detta! Klockan 14.00 anlände vi så till Innsbruck.

Det blev lite bökigt att ta sig fram till campingen, Kranebitten, för vi körde förmodligen fel när vi kom in i Innsbruck. Nåja, förra året hade vi ju proffshjälp av våran Steffanie som var här och pluggade och nu fick vi helt enkelt klara oss på egen hand. Inte konstigt att det blev som det blev när det nu inte blev som det skulle. Vi hamnade alltså så att vi blev tvungna att köra genom hela Innsbruck centrum och det var ganska mycket trafik och smala passager.

Väl inne på campingområdet valde vi en plats i närheten av den vi hade förra året och bökade fram brädor och annat för att komma någorlunda rakt men det visade sig snart stört omöjligt så vi fick helt enkelt packa ihop igen och leta fram en annan plats. Det blev inte ens i närheten av vår först valda plats men den var rak och vi fick husvagnen på plats utan att bygga om hela campingen. Däremot ser vi inte det tjusiga berg som stiger upp som en raket rakt utanför som vi alltså gjorde förra året. Men väljer man att campa i ett berg- o dalbaneland så får man givetvis räkna med lite aber vid bosättningen.

När husvagnen väl stod där den skulle började hungerkänslorna göra sig påmind eftersom vi inget hade ätit sedan frukost. Det var skönt att få �hemlagad� mat efter Autobahnsdieten som skulle få vilken dietist och näringspsykolog på fall. Nåja, hemlagad och hemlagad – det kan säkert diskuteras men jag stekte upp ett antal vegetariska korvar (till mig) och riktiga tyska fina korvar (åt Woffe) som vi åt med potatissallad (inköpt i den lilla by vi övernattade till i dag) samt mängder av tomater medtagna från hemmet.

Därefter tyckte jag att det var dags för en liten cykeltur. Det var bara ett LITET problem förenat med detta och det ska jag här och nu förklara.
Den plats vi till sist valde att slå ner våra bopålar var exakt så lång på längden så att husvagnen fick plats och jag menar exakt så lång sedan sluttade marken ner mot nästa �gata� av platser. Och nu är det ju så att cyklarna befann sig på cykelstället bak på husvagnen alltså med överhäng i sluttningen.

Nej, det går inte att få av cyklarna säger då den kloke i familjen, dvs Woffe. Vi får helt enkelt ta upp stödbenen och koppla på bilen igen och dra fram husvagnen en bit.
OM du gör det svarade jag så tar jag tåget hem igen!
Vi har nämligen grannar på �gatan� över oss som inte har något annat nöje än att sitta utanför på sin plats och studera allt och varje steg vi tar. Dom har samma sluttning som oss mellan sin �gata� och vår �gata�. Det är två par som semesterar tillsammans med varsitt ekipage i jämte varandra och dom hjälpte oss att skjuta vagnen på plats trots mina vaga protester att om vi ställer den på det hållet kommer vi inte att kunna montera av cyklarna.
Men det gick fort som fan… och vagnen var på plats. Det var bara att tacka för hjälpen och hålla god min. Nu satt dom säkert där och väntade sig att få se när vi fick börja om från början igen.

För att göra en lång historia kort så ville inte Woffe fira semester på egen hand så till slut lyckades vi få ner dom eländiga cyklarna. Jag ska inte berätta hur mycket det krävdes för att få loss dem men alla som känner Woffe VET att cyklarna var fastsatta med remmar, lås och annat så att en utbrytarkung eller vad man nu kan tänka sig inte hade fått loss dessa två cyklar ens på plan mark!

Strax innan vi gav oss iväg på cykelturen kom det några droppar regn men jag sade att det är nog ingen fara. Det har ju redan slutat. Men, sade Woffe, dom har varnat för åska. Än sen då, tyckte jag, vi är väl inte gjorda av socker någon av oss.

Avslutningsvis kan jag ju då berätta att väl inne i Innsbruck öppnade sig hela himlaporten och det fullkomligt vräkte ner regn blandat med ljuvliga blixtar och åska så det uppstod ett skådespel som inte gick av för hackor. Nåja, vi hade ju bara skjorts och tröja så det var inte så mycket som kunde bli blött!

Som två slickade katter kom vi åter till vår boning men man kan ju alltid trösta sig med att vi blev i alla fall ordentligt avsvalkade. Jag var så himla blöt så jag var tvungen att avlägsna klädedräkten på utsidan eftersom det rann av mig som det värsta vattenfall. Kul var det i alla fall för att inte nämna de andra campare som såg mig avlägsna klädedräkten och i trosor och BH sedan tassa in i husvagnen :-)

Och nu sitter vi här och bara njuter. Woffe har hinkat i sig två stora koppar kaffe med Nusstrudel och jag har sänkt en pilsner. Kan man önska sig mer?
Jo, regnet slutade snart och nu är det på väg att bli lite mörkt men himlen är blå och det bådar gott inför morgondagen. Temperaturen var, innan regnet, uppe i 31 grader varmt och är nu nere på behagliga 19 grader.

Skrivet av Angela Müller den 22 juli 2003 21:07 | Kommentarer (3) | Permalink

21 juli 2003

Phew vilken natt!

Vid 23-tiden i går kväll gav vi upp vårt trygga stillastående på rastplatsen och gav oss ut i den sanna verkligheten längs Autobahn igen. Då hade vi hört på nyheterna att man hade släppt på trafiken igen. Och det gick med skaplig fart utanför rastplatsen tyckte vi som kunde studera det på nära håll. Problemet visade sig dock vara att det var bara ibland man kom upp i de farter som vi uppfattade som skapliga.

Hujedamejjen säger jag bara, tänk att råka ut för detta till och från! Vi är, har vi konstaterat, lyckligt förskonade på våra breddgrader och ska väl inte gnälla mer (åtminstone inte på ett tag) när vi på morgonen kommer fem minuter försent till simhallen för att det tjocknat till i trafiken i höjd med Tingstadstunneln.

Nåja, för att göra en lång historia kort så kom vi åtminstone precis förbi Hamburg och då var klockan 01.00 så vi stannade på första bästa rastplats Hasselhöe och, Gud förbjude det, för att övernatta. Man har ju både hört och läst om alla sorters vägrånare på och kring dom stora vägarna som leder vidare ut mot Europa.

Vi vaknade bägge två i morse strax före åtta och hade både husvagn och bil där dom förväntades vara. Alltså klarade vi oss från alla hemskheter och kommer på så vis inte att stå med i tidningen i dag heller. Jag hade, måste jag villigt erkänna, svårt att somna och det berodde inte bara på den tropiska värmen utan en stor portion oro och ett himla bröl från motorvägen samt en och annan långtradare som fick för sig att starta och ge sig i väg mitt i natten. Samma elände upplevde Wolfgang. Men vi vaknade trots detta utsövda och relativt pigga. Tilläggas bör att vi fått säkra rapporter om att gårdagen var årets varmaste dag sedan mannaminne så man behöver ju inte förvånas över att vägarna mer eller mindre har smällt bort i värmen.

Eftersom vårt förråd av bröd och lättförtärd mat hade sinat under det �icke förväntade stoppet� gick vi till rastplatsens restaurang och blev skinnade på 190 kronor för frukost. Men skit samma, mätta blev vi och stärkta därtill att åter börja vår långa resa mot målet.

När vi startad från vårt tillfälliga natthärbärge hade vi färdats 63 mil från Gråbo räknat. Och nu i kväll när vi stannat så är mätarställningen på långt över 100 mil.

Vi stannade för att tanka relativt snart efter start men sedan körde vi nonstop ända till det var dags för lunch vilken vi intog, även denna för en mindre förmögenhet, i höjd med Fulda och det inföll vid 15-tiden.
Under tiden vi avnjöt den svindyra lunchen så började vi så smått planera för nattens stopp. Jag vägrar nämligen att åka hela sträckan, som för övrigt inte hade varit möjligt, utan att få ett stopp där det bjuds dusch och annat vesäntligt för oss moderna människor (eller möjligen bortklemade). Vi letade upp tre möjliga campingar varav den första låg i Nürnberg. Den hittade vi tyvärr aldrig och mitt humör, samt kroppslukt, var inte att leka med. Vi körde och körde och jag fick känslan av att vi kommer att dö där ute i trafiken och när dom hittar oss så kommer man att baxna av svettlukten. Värmen har, i dag liksom i går, varit jämförbar med Thailand!

Till slut hittade vi avfart 58 mot Kipfenberg och därmed en camping mitt ute i ingenstans. Tyvärr finns det inga skyltar längs Autobahn var man kan finna en campingplats utan man måste ha järnkoll och som tur är har vi en alldeles utmärkt campingbok som Wolfgang fick i födelsedagspresent förra året av sin syster. Utan den hade det inte gått säger jag bara.

Vi är nu på plats och jag skriver dagbok och Woffe tittar på texttv och vi befinner oss cirka 15 mil från München. Från München till Innsbruck, som är målet med resan, återstår det alltså cirka 35 mil. Dessa ska vi nog kunna knäcka i morgon stärka av en god natts sömn och dusch och allt annat som gör livet till en fest.

Skrivet av Angela Müller den 21 juli 2003 21:07 | Kommentarer (5) | Permalink

20 juli 2003

Inte kom vi så långt inte!

Färden startade klockan 09.00 från Gråbo. Styr så ekipaget mot Helsingborg och HH-Ferries tog oss över sundet till Helsingör.
Därefter kuskade vi på de 20 milen till Rödby och fraktades denna gång av Scandlines över till Puttgarden.
Så långt var allt både frid och fröjd. Vi hade tur med att inte behöva stå i kö vid någon av färjorna utan körde bara rätt på.
Det bådade ju gott!
Men när vi körde av färjan i Puttgarden så kom vi knappt en mil och sedan började köerna. Vi hörde på radion att värmen hade förstört beläggningen på motorvägen i riktning Lübeck. Vi stod ut lite mer än timma i en toppfart på 20 km/timme. Mest stod vi förstås still eller bromsade för att stanna och några få minuter då och då gasa på.

Vi stannade vid en rastplats cirka en mil innan Lübeck för att invänta till köerna gett med sig.
Vi åt lite, löste några korsord och tittade på denna förfärliga kö timme ut och timme in.

Vi står här fortfarande och klockstollen närmar sig 22.00. Vi får se om det är någon ide att överhuvudtaget förflytta sig annars får vi väl övernatta här.
Hur det nu ska gå till med 31 graders värme, miljoner gräshoppor som visserligen �sjunger� vackert men förbaskat högt och ständiga bröl från utryckningsfordon som susar förbi så fort det nu går i snigelfarten. Därtill ligger rastplatsen 3 meter från vägen så det susar hela tiden förbi fordon vars förare är både förbannade och trötta vid det här laget.

Vi blev själva, förbikörda av en tre polisbilar och ett annat utryckningsfordon, under den tiden vi fortfarande var kvar på vägen. För oss som låg i högerfilen var det Ok att möka sig undan en bit men för de stackare som låg i vänsterfilen fanns inte mycket att göra. Dom envisas, precis som hemma, med avbärarräcke mellan och att bröta in i ett sådant gör man inte frivilligt för att dom ska kunna passera mellan, alltså längs mittlinjen.

Skrivet av Angela Müller den 20 juli 2003 21:07 | Kommentarer (4) | Permalink

19 juli 2003

Full rulle

Ja, nu är det bara några ynka timmar kvar tills vi är på väg. Dagen har gått helt och hållet åt för förberedelser inför resan.
Tvättat, strukit, klippt gräset (jag på framsidan och Woffe på baksidan), ansat lite i rabatterna, fotat trädgården, packat in mer i husvagnen, handlat och packat och packat, fixat mörkerskydd till "sovrummet" i husvagnen.

Pratat med Steffanie på telefon. Hon har ju i dag kommit hem från Holland där hon gått sin årsliga marsch på 16 mil. Det var en trött och utpumpad liten dam som hördes i andra ändan. Nu skulle hon tvätta och sedan vila. Vi kramades adjö på telefonen.

Återstår så Lilla Monsterbarnet som jag ska ringa alldeles strax.

Känner mig också lite utpumpad och behöver förmodligen komma i säng något sånär i tid i dag för att vara på alerten i morgon.

Cyklarna är på plats!

Skrivet av Angela Müller den 19 juli 2003 20:07 | Kommentarer (3) | Permalink

18 juli 2003

Sista dagen innan semestern

Visst är det märkligt att jag hade fullt upp och tusen saker som måste bli klara innan semestern just i dag och just sista timmen innan hemgång!
Fast jag faktiskt har haft hela veckan på mig. Det innebar att det blev rent hektiskt precis innan dagen var slut.
Nåja, nu är den efterlängtade "sistadageninnansemester" över och framför oss ligger fyra härliga veckor där man kan ägna huvudet åt annat än arbete.

Vi firade dagen till ära med att gå ut på lokal igen med goda vänner! Det var andra vänner detta det nu andra krogbesöket denna vecka.
Först hamnade vi på Källarkrogen och sänkte en pripps (det började nämligen regna) och när vi sedan tyckte att regnet avtagit skulle vi fortsatt upp på Avenyn men när vi väl kom ut från Källarkrogen så hade det inte alls sluta regna. Vi gick faktist endast runt hörnet på kvarteret och fick syn på en grekisk restaurang som visserligen var fullsatt för tillfället men vi väntade i baren på att ett bord skulle bli ledigt.

Det blev ett bord för fyra ledigt ganska snart och vi satte oss ner för en härlig måltid. Maten var mycket god! Vi åt och tjötade några timmar och hade en mycket trevlig kväll.
Sedan promenerade vi till bilen som stod i andra ändan av stan vilket var en bra avslutning på kvällen. Det var skönt med en liten promenad efter allt vi proppat i oss av den goda maten.

Skrivet av Angela Müller den 18 juli 2003 22:07 | Permalink

17 juli 2003

En aning trött

Och det är självförvållat så det är knappast någon idé att gnälla om det. Vi hade en jättetrevlig kväll igår så det var det värt!

I dag smet vi för övrigt en liten stund tidigare från jobbet då det var väldigt lugnt.
Jag har lagt upp två par av mina byxor inför semesterresan, det är typ fritidsstuk på dem och man kan ta av benen så vips blir det skjorts!
Sista dagen på jobbet inför semesterledighet stundar och det känns bara så skönt!
Vi avslutar dagen med en krogrunda (igen!) med andra goda vänner som vi inte träffat på ett tag. Sedan blir lördagen pack- och fixardag sedan beger vi oss mot Helsingborg tidig söndagmorgon.

Innan dess hoppas jag hinna med att få snacka med Stora Monsterbarnet som kommer hem på lördag efter 16 mils marscherande och förhoppningsvis glad och nöjd. Nöjd med att ha genomfört sin sjätte Nijmegen och glad för att få träffat alla goda vänner från jordens alla hörn igen och fått snacka lite och umgås samt fått förnyad kraft att genomföra sin sjunde fredssmarsch nästa år.
Jag hoppas även få snackat lite med Lilla Monsterbarnet som har verkligen har fullt upp med sin lilla bebispudel Ila och gosige Boris som visserligen är gammal i gården men som ändå är Grabben hela dagen!

När vi "smet" från jobbet i dag fick vi stanna på en busshållplats i Stenkullen för det haglade så mycket så det lät som om vi blev beskjutna. Det gick inte att se ens 30 cm framför sig och vi var inte dom enda som stannade och inväntade att hagelskuren skulle ge med sig. Sedan har det regnat till och från under kvällen vilket gör mig enbart glad för då slipper jag vattna i trädgården i dag :-)
Trädgården ja...den är så ljuvligt vacker nu så jag börjar få dubier om vi VERKLIGEN ska åka bort från detta lilla underverk! I dag har tre helt fantasktiska liljor slagit ut samt vita och ljusblå Klematis. Plus att de Klematiser som redan blommat ett tag överträffar sig själva.! Jag ska försöka hinna med att fota allt innan vi ger oss i väg.
Vid närmare eftertanke så borde vi inte åka bort över huvudtaget på sommaren utan ta solresor på höst och vinter och sedan bara vara hemma på sommaren för att inte missa allt jag kommer att missa detta år.
Ja, det är kanske något att tänka på!

Skrivet av Angela Müller den 17 juli 2003 20:07 | Permalink

16 juli 2003

En lyckad kväll

Nu har vi precis kommit hem efter en trevlig kväll på krogen i goda vänners lag.
Det var på tiden, skulle jag vilja säga, vi kom nämligen fram till att det var nästan ett år sedan sist.
Vi åt gott och drack gott och hade det mysigt tillsammans på restaurang Rumpan bar. Vi satt ute och kvällen var som en dröm väder- och temperaturmässigt.

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2003 22:07 | Kommentarer (1) | Permalink

Nu är det banne mig sommar!

Helt ortoligt en sådan värme! Man kan nästan tro, om man inte vet bättre, att man är i ett helt annat land än Sverige. Men vi tackar och tar emot och nåde den som klagar :-)
I går meddelade vår duktiga marcherare sig och rapporterade om första etappen i Nijmegen.
Och på vår duktiga lilla hundbebis fick vi nya foton att beskåda från vår duktiga hundtjej
Fattar inte hur man levde innan internet fanns?

I kväll ska vi gå ut på lokal med goda vänner och ha några mysiga timmar med lite gott att äta och dricka.

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2003 16:07 | Permalink

14 juli 2003

Hemma bäst men borta bra

Varför, jo för nu har jag "jagat" vitmossa överallt (känns det som om i alla fall) och överallt fått svaret: Nej, tyvärr.
Senast var på Blomsterlandet där det tyvärr är ont om kunnigt folk men det är väl som vanligt inte deras fel utan hänger säkert, som Amen i kyrkan, på att det inte får kosta något. Vinst, vinst, vinst är nog det enda som räknas och det går naturligtvis ut över personalens utbildning.
Men det är inte det enda stället jag efterfrågat vitmossa och jag har tåligt förklarat att jag ska ha det till orkidesticklingar som inga rötter har ännu (som jag släpat hem från Thailand i flaskor) men är tacksam för förslag om det finns något annat lämpligt som kan hålla dessa små varelser med fukt och vid liv då vi reser på semester. Fram till nu har jag haft den liggandes i ett fat med lite kant och i botten har jag lagt låtsassnäckor och annat från havet för att hålla dem ovan vattenytan men med en viss fukt. Sedan har jag sprutat de små liven med en helt vanlig sprayflaska flera gånger om dagen för att fukten ska hålle dem i god vigör.
Jag har fått svaret att vi har orkidéejord och jag har svarat varje gång att det har jag också men det finns ännu ingen rötter på sticklingarna och alltså är det inte lämligt att sätta dem ännu i denna kompost. Jag är bara ute efter något som kan bibehålla en viss luftfuktighet, punkt slut!
Dom sista dagarna har jag börjat bli lite orolig för de små liven och funderat och funderat på vad jag ska ta mig till då vi kanske kommer att vara bortresta i fyra veckor. Kanske, har jag tänkt, kan man sätta dom i fin sand?
För att göra en tråkig (och lång) historia kort sade jag i dag till maken på väg hem.
- Du vi kör in till Hedbergs handelsträdgård (den ligger på hemmaplan Stenkullen men har inte högsta betyg från min sida för dom är dyra och har inte så mycket trädgårdsväxter att välja på) så får jag se om dom kanske har något att erbjuda.
Stapplar in med låga förväntningar, kikar mig omkring lite och griper tag i en RoundUp för en hel förmögenhet (som dödar ogräs där det inte ska växa något som t ex mellan trädgårdsplattor) samt tar ett djupt andetag och säger till herrn vid disken:
- Har ni någon vitmossa eller något liknande...längre hinner jag inte förrän han säger: Ska det vara till orkidéer?
Jaaaaa, säger jag.
- Då ska du ta denna mossa, säger han och kommer en paket som är som en liten plutt.
- Men jag har fem sticklingar säger jag.
. Ja, säger farbrorn, detta ska du lägga i 1 1/2 liter vatten och sedan sväller det upp till en storlek som räcker till det dubbla antalet.
Uuuppps! Varför gick jag inte dit med en gång? Utan envisades att åka runt till alla "stora välsorterade" butiker.
Ja, det kan man givetvis fråga sig? Nu har i alla fall de små liven blivit ompackade i enormt dyr, men värt varje tioöring, mossa från Nya Zealand.
Jag har tagit en "bunt" mossa och virat runt sticklingarna sedan har jag packat in det hela i en liten tygpåse och knutit runt ett snöre. Tagit ett större glasfat med liten kant och fler låtsassnäckor i botten samt fyllt med lite vatten i botten, dock utan att vattnet når upp till tygpåsen utan bara ska hålla fukten kring dessa.
Fiffigt va?
OCH nu är det bara 4 arbetsdagar till semestern!
Och maken håller på ute i trädgården och sågar en jättegren från Lilla Monsterbarnets plommonträd för i dag när vi kom hem hade den brustit och låg över altantaket. Vilken gång i ordningen det "ramlar" av jättegrenar på detta träd kan jag inte räkna.
"Miljoner" plommon på den brustna grenen går döden till mötes!

Skrivet av Angela Müller den 14 juli 2003 20:07 | Kommentarer (4) | Permalink

13 juli 2003

Att packa inför en stundande resa

Är nästan lika roligt som att resa...nåja, det killar i alla fall lite i magen.
Massor av kläder, helt säkert för mycket som vanligt, har nu hamnat i husvagnen. Alla tänkbara mediciner, något att läsa samt våra fantastiska varndrarhattar som vi köpte i Österrike förra året är nu på plats.
Bara en vecka kvar till avfärd och det ska villigt erkännas att jag ser fram emot detta med både ångest och en längtan som är enbart positiv.
Vi tänker, för omväxlings skull, åka över Helsingborg/Helsingör samt Rödby/Puttgarden. Det ska bli kul att få lite variation eftersom vi alltid annars tar Göteborg/Fredrikshamn och sedan kör genom hela Danmark. Däremot tar vi den vägen hem så att vi kan gästa svärföräldrarna.
Om det ändå hade varit nästa söndag i dag för denna söndag ;-)

Maken har ringt tidig förmiddag i dag och berättat att han nu är på väg till hemmets härd.

Skrivet av Angela Müller den 13 juli 2003 13:07 | Kommentarer (2) | Permalink

12 juli 2003

Cybervän

Jag skulle lägga upp ett par byxor till maken, laga ett par andra, laga ett par skjorts os osv. Men jag ville inte, gnistan saknades. Jag luffade runt i huset och flyttade några prylar från en bänk till en annan (mycket effektivt sätt att få tiden att gå till annat än just det som tiden borde gå till), tittade lite på TV, åt en sallad, osv osv. Så kikade jag in i maillådan och ser till min stora glädje att min cybervän Bim kommenterat ett dagboksinlägg. Tack god gud! Alltså behövde jag inte angripa sömnaden på ännu några minuter. Jag skrev några rader tillbaka och hon svarade bums. Denna härliga människa som svarar och svarar på alla mina mail och jag som slipper att sy....
Sedan ringde maken och berättade att nu var han, dottern och resten av hundsällskapet framme vid målet. Några mail till.....
Nä, nu får du skärpa dig! Fick till slut röjt undan minst fyra månaders samlande av diverse räkningar (OBS betalda), tidningar, gratulationskort (från april), manualer, trädgårdsdagbok (fiberform) och lite till.
Då ringde Lilla Monsterbarnet och berättade att allt gått bra och tackade åter för matsäcken som satt där den skulle! Så berättade hon att lilla Ila är så liten att hon inte karar att kliva upp från gatan över trottoarkanten :-)
Nåväl, efter det fick jag äntligen ändan ur vagnen och nu är alla kläder färdigsydda/lagade.
Det finns fortfarande gott hopp om mänskligheten men jag tror å andra sidan att det var Bims förtjänst att min pygme (OBS på höjden och inget annat) till make slipper gå med byxor som släpar i marken och att jag själv inte behöver blotta hela baken längre eftersom skjortsen nu är ihoppsydda just där.

Skrivet av Angela Müller den 12 juli 2003 22:07 | Kommentarer (3) | Permalink

Å vad god matsäck!

"Tack! Nu har Ila attackerat ett maskrosblad, bajsat en miniplutt och ätit en hel köttbulle".
Ja det var så det stod på det sms från Lilla Monsterbarnet som jag fick 17.30 som är på väg hem från Uddelvalla med sin lilla valp.
Och det Stora Monsterbarnet Steffanie bör nu ha landat i Holland och är förhoppningsvis på plats och mår bra. Hon har en 16-milamarsch framför sig och tar det med all säkerhet lite lugnt och bara umgås med alla sina tappra "medmarscherare" från jordens alla hörn.
Dessa "ungar"! Visst har man väl rätt att vara lite stolt över bägge sina monsterbarn eller är det rent av mönsterbarn?

Jag har ägnat dagen åt trädgården, planterat alla de nya buskar jag köpte tidigare i veckan.
Blodplommon (fast den satte jag i jorden samma dag).
Klätterbenved, en liten minibuske med gröna blad som har vita kanter. Den placerade jag vid Djävulsbusken som har knallröda blad och effekten blev precis som jag tänkt mig.
Gulbladig smällspirea. Den står mot grannens bruna altanvägg och kommer bryta fint mot det bruna.
Deutzia.
Samt en Vidjehortensia.
En skvätt vatten fick det bli efter plantering.
Jag rumsterade om lite med gamla buskar, flyttade och fixade, så nu tror jag att det kan bli bra. Bland annat en Syrenhortensia som hade en ganska taskig placering vid vår stora Tuja som har brett ut sig så den stackars Syrenhortensian fick knappast något ljus. Sedan flyttade jag en Pion till ett lite mer undanskymt läge. Den är mycket vacker men tyvärr bara under tiden den blommar och det är inte länge.
Efter dessa bravader låg jag faktiskt och solade lite, tro det eller ej!

Skrivet av Angela Müller den 12 juli 2003 18:07 | Kommentarer (5) | Permalink

Ensam och övergiven...

Wolfgang har precis åkt i väg för att möta upp Anna på Göteborgs Centralstation när hon anländer efter en veckas pudelläger med Boris och kamrat Helen med sin lilla Alice.
Sedan färdas det vidare mot Uddevalla där lilla goa pudelvalpen Ila väntar på att få lämna modern för att flytta hem till Anna, Oskar och Boris.
Så jag får klara mig "ensam" hela helgen!

Skrivet av Angela Müller den 12 juli 2003 10:07 | Kommentarer (2) | Permalink

11 juli 2003

Begrav alla önskeklyschor

Tycker Expressens Calle Norlén i dagens tidning och jag är faktiskt benägen att hålla med.
FRUKT ÄR OCKSÅ GODIS
Finns det något vidrigare än när till och med barn, manipulerade av sina fascistiskt tandygieniska föräldrar käckt vräker ur sig detta livsförnekande självbedrägeri?
Frukt är inte godis. Godis är godis. Och barn älskar godis, bland annat just därför att de anar att det inte är nyttigt. Den sura apelsinen i godispåsen är ett hån - vad blir det härnäst, broccoli? Barn som bara får trista äpplen under uppväxten kommer att börja knarka i ren protest innan de fyllt tolv.

Skrivet av Angela Müller den 11 juli 2003 12:07 | Kommentarer (5) | Permalink

10 juli 2003

Hej, hur är det?

Sa min bästa kompis, och då hade han stått där en stund för jag hörde inte när han kom eftersom jag höll på att klippa gräset, Oliver 10 år.
Han stod alltså där barfota och brun i skjorts och kortärmad tröja.
Nej, men hej sade jag! Joo det är finemang med mig. Hur är det med dig då?
Jo det är bara bra svarade han och fortsatte: Får jag hjälpa dig att klippa gräset?
Upppsss! Vad gör man nu då tänkte jag snabbt (jag som är en sådan pedant när det gäller gräset)...Ja, för mig får du gärna svarade jag men då får du nog fråga pappa om det är OK och sedan måste du sätta på dig ett par skor.
Snabbare än en kulblixt försvann han och lika snabbt kom han tillbaka med skor på fötterna. Grep tag i gräsklipparen (jag körde för dagen handklipparen) och klippte så det stod det härliga till.
Visst är det underbart! Det är våra närmsta grannar, som flyttade in för lite mer än ett år sedan, och dom har helt plötsligt givit mig ett helt annat perspektiv på vårat detta kvarter som vi bott i så länge,
Innan dom flyttade in bodde Tant Rut där och hon var "vuxen" sedan många år och trädgården likaså så vi sågs knappast överhuvud taget. Visst var hon både artig och rar och hälsade alltid då vi möttes på gatan.
Men nu lever hela gatan upp. Mamma till Oliver är uppvuxen i detta kvarter och känner givetvis alla och det är sååå roligt att få lite skvaller och information om dem som vi bott ijämte i hela 13 år utan att veta något om dem.
Hennes mamma bor på samma gata och innan "barnet" kom visste jag inte ens vem hon var.
Ockå lille, store Oliver som är en mycket social liten kille som gärna pratar och skojar. Han har en liten brorsa också, lille Hugo, men han är lite blyg ännu så det blir inte så mycket snack med honom.
Ja, ibland är det dom små detaljerna som "göret"!

Skrivet av Angela Müller den 10 juli 2003 21:07 | Permalink

Om hon inte hade blivit tandhygienist

Så hade hon säkerligen satsat på en karriär som sadist eller rent av terrorist för att få utlopp för sina känslor....dit ska jag i dag :-O
Om det är något jag hatar så är det dessa, med ett halvårs mellanrum, ständigt återkommande besök som man som människa ska genomgå.
Fy bubblan!
Jag använder mig sällan av ordet hata för jag tycker helt enkelt inte om det men i just dessa sammanhang kan jag bara inte komma på något bättre ord.

Skrivet av Angela Müller den 10 juli 2003 13:07 | Permalink

9 juli 2003

Jo, om någon skulle...

...tveka på att kakan är god, se nedan. Så kan jag härmed lämna tre garanter för att den är "himmelskt god" .
1. Lilla Monsterbarnet
2. Stora Monsterbarnet
3. Maken

Skrivet av Angela Müller den 9 juli 2003 20:07 | Permalink

Dajmkaka

1 1/2 dl grädde
2 dl socker
3 msk starkt kaffe
2 msk kakao
150 gr smör
2 ägg
3 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bakpulver

Garnering:
125 gr Vit blockchoklad
1 1/2 msk olja
2 Dajm (1 dubbelpack)

Koka upp grädde, hälften av sockret, kaffe och kakao under vispning och låt det kallna.
Rör smör och resten av sockret poröst. Tillsätt äggen ett i taget under vispning. Rör ner chokladblandningen och sikta till sist ner mjölet blandat med bakpulver.

Här smeten i smord och bröad form, diameter ca 24 cm, och grädda kakan i 175 grader tills kakan känns torr, ca 45 minuter.

Garnering: Smält den vita blockhchokladen tillsammans med olja i vattenbad eller micro. Bred chokladen över den kalla kakan och strö över hackad dajm.
Servera kakan kall.

Vadan detta nu då....jo en god vän på Lunar ville gärna ha recept på en god kaka. Jag hoppas verkligen att detta ska smaka!

Om någon annan till äventyrs skulle läsa detta och dessutom baka kakan så blir jag bara glad!

Skrivet av Angela Müller den 9 juli 2003 20:07 | Kommentarer (4) | Permalink

Fler länkar

Jo, jag har ju två Monsterbarn. Så för att vara en rättvis mamma (som man ju fått lära sig att man ska vara) är det bäst att länka till mitt andra Monsterbarn också.

Skrivet av Angela Müller den 9 juli 2003 13:07 | Permalink

Länka, länka, länka

.....skrev hon, Monsterbarnet alltså! Ja, vad ska jag då träna mig på? Jo, det får natuligtvis bli till Värdens bästa tidning, världsberömd i hela Göteborg. Nämligen GP

Skrivet av Angela Müller den 9 juli 2003 09:07 | Kommentarer (4) | Permalink

8 juli 2003

En lugn dag

Till min stora lycka var Astor med fru tillbaka i simhallen. Det är ett helt otroligt pensionärspar som varje morgon står mangrant utanför Valhalla vid öppningsdags. Jag tror att dom är bortemot 70 år bägge två och simmar en kilometer VARJE DAG! Visst är väl det fantastiskt! Vi brukar slänga käft lite och trivs väldigt bra tillsammans så därför blir det alltid lite tråkigt när dom är borta en vecka eller så. Och det händer minsann inte ofta. Nu hade dom varit på Öland en vecka, visserligen med mycket regn men det hade varit trevligt ändå.

Det var utan tvekan en mycket lugnare dag på jobbet i dag om man jämför med gårdagen.
Wolfgang ringde vid 11-snåret och sade: Jag har ett förslag, vi går ut och äter i dag och så kan vi spara den medhavda lunchen till i morgon. Björn ringde och ville äta lunch just i dag så då tänkte jag att det kan vi väl göra.
Sagt och gjort vi åt på "stamkrogen" Golden Days.
Deras salladsbord, som i själva verket är minst tre jättebord, går inte av för hackor! Därpå tre till fyra olika huvudrätter att välja. Mummms - det var gott!

Efter jobbet lyckades jag på något sätt övertala Wolfgang att vi skulle ta vägen om Landvetter (det är inte precis vägen om utan helt fel håll, om man säger så) och den ljuvliga plantskolan som jag besökte för första gången för ett tag sedan med min goda vän och granne.
Det blev fem (!) nya växter och en av dem var ett Blodplommon som jag så länge traktat efter. Det har jag planterat med en viss närhet till den Gulbladiga almen. Åhh, det blev bara så ljuvligt! Visserligen fick jag flytta den Amerikanska jätteblåbärsbusken som så länge stått där och glatt mig och framför allt grannens barn (med blåbären) men förhoppningsvis ska den trivas även under Rönnen som nu är den nya placeringen.
Dom andra växterna ska jag spara till helgen med att plantera. Då ska jag nämligen vara ensam eftersom Wolfgang ska köra Lilla Monsterbarnet till Den Kungliga Huvudstaden (hem) med den lilla valpen som ska hämtas på lördag. Då vill det till att jag har något vettigt att göra för annars kommer jag kanske att klättra på väggarna i min ensamhet eller få nippran!

Nu håller Wolfgang på att bygga ett bord till Lilla Monsterbarnet som hon ska ha när hon sköter om de bägge små pudlarna (ett beställningsjobb från damen i fråga) och det måste ju vara färdigt till lördag då hon anländer från pudellägret där hon nu befinner sig med lilla Boris.

Jag har ägnat kvällen åt att tillsammans med Stora Monsterbarnet fixa (jag=Steffanie) så att Wolfgang kan skriva dagbok. Jag försökte på egen hand i söndags men med gick åt helv.... så jag blev alltså tvungen att konsultera en Expert. Nu har han i alla fall sin dagbok + den fotoblog som han redan påbörjat.
Fint som snus! Nu gäller det bara att han verkligen skriver också men jag ska givetvis ligga på, som vi säger i branschen! Jag menar om detta är enda sättet att gå till eftervärlden så....

Skrivet av Angela Müller den 8 juli 2003 21:07 | Kommentarer (2) | Permalink

7 juli 2003

Full rulle igen

Måndag och ensam på jobbet då kollegan tagit en välbehövlig semester.
Om jag skulle påstå att det varit lugnt i dag skulle jag ljuga och det har ju mamma lärt mig att man inte får göra.
Nåja, dagen började med simning som varje vardag gör. Det var lugnt i simhallen i dag, många har nog gått på semester. Det var inte helt fel för sista tiden har det varit rörigt värre eftersom man reparerar och det innebär att både barn- och 25 metersbassängen är stängda. Så alla måste alltså trängas i 50-metaren varav minst 7 banor varit vikta åt simklubbarna och endast två med vardera tre banor på bredd varit förunnade motionssimmarna.
Jag har surat flera dagar (på grund av trängseln och röran) och bara suttit inne i fågelholken (bastun, provisorisk under reparationstiden) men inte tusan har det hjälpt i dag hade till och med den grymme badmästaren mage att be oss köpa med ett helrör Apfelkorn när vi åker genom Tyskland på väg till eller från Österrike. Bhaa det tål att tänka på.
När jag sedan hamnar på jobbet och tusen människor (minst) vill veta varför jag inte var tillgänglig i lördags då viktiga komponenter för vårt webbannonseringssystem hade stannat fick samtliga det mycket kloka svaret att jag är ledig på lördagar och söndagar (punkt slut)!
Jag konstaterade redan i lördags att min virtuella PC på Macen hade slutat att fungera så det hade inte hjälpt mycket om jag hade svarat på telefonen men det var ingen idé att försöka förklara eftersom ingen av dem som ställde frågan fattar innebörden i det ändå. Alla programvaror rullar nämligen i en NT-server.
Nu fick jag veta att det minsann var flera annonser som inte kom med i tidningen på grund av detta problem. So what!
I kväll har jag i alla fall ägnat mig åt att få den förbaskade VPC:n att fungera igen men det tänker jag inte heller berätta ;-)
Nu är det vara 1 vecka och 6 dagar kvar till semestern är i antågande.
Jag eller rättare sagt vi bägge, håller på då och då, regelbundet och oregelbundet att plocka ihop små mysiga högar som ska med på resan. Och det börjar kittla en aning i magen men det hör väl till kan jag tro.

Skrivet av Angela Müller den 7 juli 2003 21:07 | Kommentarer (3) | Permalink

6 juli 2003

En så'n hääärlig dag

Vaknade till ett jämngrått Gråbo med en gråton som mest påminde om standarfärgen på ett större statligt företag.
MEN solen kom exakt 10.45 och har sedan dess gassat på som om vore det dennas sista dag på jorden.

Tvättade en förfärligt massa maskiner tvätt och hängde ut på vindan som torkade i stort sett medans nästa maskin gick klart.
Jojo, det är sådant vi helghemmafruar uppskattar. Då man slipper dra i gång torktumlaren som sedan ska låta som ett mindre tröskverk i flera timmar och dessutom skrynkla ner tvätten mer än vad som egentligen är att rekommendera.

Sedan var det ju då det dåliga samvetet som växt sig till en hög som jag knappt vågat passera under dom två senaste veckorna med risk för att dö en bister död om den skulle råka välta just när jag passerade. Stryktvätten förståss! Men rådig som man är (till husbehov) så säger man till maken att OM jag bara kunde få ut strykbrädan så skulle jag kunna stå i solen och hela stryktvätten skulle bli klar i ett nafs.

Säg den karlakarl som kan motså en sådan ömklig liten önskan från sin lilla försvarslösa lilla fru. Strykbrädet åkte ut, förlängningssladd fixades och sedan stod jag där och strök, och strök, och strök - oj, vad mycket det var och mer blev det allteftersom jag tvättade och hängde ut under tiden.

Och plötsligt då så drabbades den ena hälften av direktionen av migrän. Tänk vilken tur att det inte är just den hälften som stryker. Nåja, jag hade lämnat två hela skottkärror med trädgårdsavfall, stategiskt placerad mitt på gräsmattan, så det hela jämnar väl ut sig.
FÖR är det något den manliga delen av direktionen inte tål så är det skräp på gräsmattan. Så det bästa och enda sättet att bli av med eländet snabbt är som sagt att lägga en stor ful hög på just gräsmattan. Denna hög, beståendes av två stora lass, fixades bort redan tidigt, tidigt i morse innan jag ens hade sett dagens ljus.

Strax innan jag blev klar (jag blev förresten inte riktigt klar för det började mullra på himlavalvet och lät som om Tor var förbannad så jag krängde in hela ekipaget med strykbord, förlängningssladd, den stryktvätt som återstod samt vattenembaret) så vaknade den andra delen av direktionen och var helt återställd.

Och trots att jag hade middagen klar sedan gårdagens "Spicegirlaktivitet" så blev det inget dinerat förrän klockstollen var 19.30...var tog dagen den härliga vägen?
Vi avnjöt i alla fall middagen ute på framsidan då det är enda stället det finns skugga vid denna tidpunkt. Mätt som en plätt och jag kan lova att det blir inte ett handtag till utträttat på denna sidan dygnet.

Nej, resten av kvällen ska jag sitta här och längta och trängta tills det äntligen blir måndag så man får bege sig till arbetet igen :-)

Skrivet av Angela Müller den 6 juli 2003 21:07 | Permalink

5 juli 2003

För invärtes bruk

Dagen, som för min del startade vid 08.30 då jag tyckte jag sovit tillräckligt länge, badade i sol. Åhh, äntligen efter allt detta skvalande.

Det blev frukost på ljugarbänken på framsidan som är mycket strategiskt placerad så att man kan njuta av hela härligheten på växtfronten. Tyrvärr fick jag avnjuta den ensam för maken jobbade...nåja, någon måste ju försörja familjen ;-)

Ägnade förstås dagen åt trädgården, klippte Hängsälgarna en aning, klippte gräsmattan och gick omkring och småmös i största allmänhet. Ansade bort en och annan vissen blomma...det är en ljuvlig tid.

Det kom en rejäl skur frampå eftermiddagen och då satte jag mig på altanen och tittade i kartboken över vår analkande resa till Österrike. Det är 92 mil till Innsbruck från Hamburg och har man väl kommit dit så är det bara en sväng runt hörnet så står man med fötterna i Italien mmmm får se vad det blir efter Innsbruck.

Kvällen har jag tillbringat vid spisen med förberedelser inför nästa fredag då vi har för avsikt att umgås lite med våra närmsta grannar. Och när jag nu ändå var en "Spicegirl" så fixade jag morgondagens middag så kan man slappa lite i morgon i stället.

Ja, det var bara för invärtes bruk i dag. Trädgården som är en lisa för själen och maten som jag gjort hamnar lite längre ner så småningom...för själen sitter väl ändå ovanför magen?

För övrigt är det bara två arbetsveckor kvar till semestern och det är inte utan att man börjar längta.

Skrivet av Angela Müller den 5 juli 2003 23:07 | Permalink

4 juli 2003

För utvärtes bruk

Som jag har funderat på mycket varje gång jag läser detta på en salvtub. Har någon verkligen kommit på idéen att försöka med invärtes bruk?

Det har varit blöta dagar sedan sist.
Vet inte exakt men det i går måtte det väl ha brakat mer minst 50 mm!
Svensk sommar när den är som bäst?

I dag när vi åkte hem från jobbet regnade det omsöm som solen visade sig från sin allra bästa sida och strax före Lerum fick vi syn på en helt underbar regnbåge. Man blir lika fascinerad varje gång man får se den. Så bred som i dag har jag nog inte sett den tidigare. Det gick knappt att se "kanterna".

När vi kom hem lyste i alla fall solen i flera minuter och jag kastade mig in efter kameran och fick tagit lite bilder på trädgården som just nu befinner sig i ett väldigt spännande skede.

FÖRSTA bilden är liljor som står i full blom men man skulle kanske uttrycka det som om dom stod i brand.
ANDRA bilden är min nyinköpta lilla klenod, Gulbladig Solfjäderlönn, japansk.
TREDJE bilden är också delvis nyinköpta Snöbollsbuske, Hängkaragan (gammal), Aralia, Katsura och till sist (närmast) Brakved.
FJÄRDE bilden är resterna av Rönnsumaken som nästan dog ner ända till botten i vinter. Nu får den börja om från början och har en storlek som den hade när den nyplanterad för 3 år sedan.

Skrivet av Angela Müller den 4 juli 2003 21:07 | Kommentarer (2) | Permalink

2 juli 2003

Ska det vara så här

Nu har lilla Monsterbarnet och kamrat Jenny åkt hem och jag känner mig helt tom och innehållslös igen. Ska det vara så här varje gång barnen kommer hem och åker igen? Och i så fall varför?
Jag menar...vad är det för nytta med att dom blir stora och flyttar hemifrån och skapar sig ett eget liv om man som förälder ska vara helt tom invärtes efter varje besök. Egentligen borde man ju känna en stor frihet över att inte ha någon att passa upp på och ingen som väntar sig att man kommer hem i tid efter jobbet.
Nåja, livet är outgrundligt och därmed får man väl acceptera att man är som man är när man nu inte blev som man skulle!

Skrivet av Angela Müller den 2 juli 2003 17:07 | Kommentarer (8) | Permalink