Angelas dagbok

« Phew vilken natt! | Huvudsidan | Det regnade som om vore himlens alla portar öppna »

22 juli 2003

Nämen ser man på…

Vi kom fram i dag till vårt önskade mål, målet för hela denna resa som vi kommer att minnas länge.
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Vi vaknade efter en mycket god natts sömn på en jättecharmig camping mitt ute i ingenstans.
Bergen tornade upp på sig bägge sidor av campingen och man fick en härlig försmak till vad som komma skulle när vi nått vårt mål i Innsbruck.

Woffe gick i väg och köpte färska frallor till frukosten som vi avnjöt i lugn och ro innan vi packade ihop oss för vidare färd ut mot den stora stygga Autobahn igen och avverka dom sista milen innan målet.

Vi startade vid 10-snåret i full solsken och temperaturen redan högt på skalan. Vilket väder säger jag bara!
Väl ute på Autobahn tuggade det på i hela 80 km/timmen, vilket är det högsta tillåtna med husvagn. När vi var i höjd med München kändes lite pirrigt i magen och det blev stundom nästan olidligt med solen gassande och en temperatur som strax var uppe över 30 grader. Det är tur att man har ärkonditijon, som Anna kallar det, annars hade vi säkert dött av värmeslag.

Sedan fick vi uppleva det igen…tio mils nerförsbacke till Innsbruck. DET kallar jag backe! Och det är minsann ett rent under att man inte körde av vägen med dessa vyer att betrakta, berg och höjder så tjusiga och vackra så det blir näst intill obeskrivbart. Äntligen! Som vi längtat efter detta! Klockan 14.00 anlände vi så till Innsbruck.

Det blev lite bökigt att ta sig fram till campingen, Kranebitten, för vi körde förmodligen fel när vi kom in i Innsbruck. Nåja, förra året hade vi ju proffshjälp av våran Steffanie som var här och pluggade och nu fick vi helt enkelt klara oss på egen hand. Inte konstigt att det blev som det blev när det nu inte blev som det skulle. Vi hamnade alltså så att vi blev tvungna att köra genom hela Innsbruck centrum och det var ganska mycket trafik och smala passager.

Väl inne på campingområdet valde vi en plats i närheten av den vi hade förra året och bökade fram brädor och annat för att komma någorlunda rakt men det visade sig snart stört omöjligt så vi fick helt enkelt packa ihop igen och leta fram en annan plats. Det blev inte ens i närheten av vår först valda plats men den var rak och vi fick husvagnen på plats utan att bygga om hela campingen. Däremot ser vi inte det tjusiga berg som stiger upp som en raket rakt utanför som vi alltså gjorde förra året. Men väljer man att campa i ett berg- o dalbaneland så får man givetvis räkna med lite aber vid bosättningen.

När husvagnen väl stod där den skulle började hungerkänslorna göra sig påmind eftersom vi inget hade ätit sedan frukost. Det var skönt att få �hemlagad� mat efter Autobahnsdieten som skulle få vilken dietist och näringspsykolog på fall. Nåja, hemlagad och hemlagad – det kan säkert diskuteras men jag stekte upp ett antal vegetariska korvar (till mig) och riktiga tyska fina korvar (åt Woffe) som vi åt med potatissallad (inköpt i den lilla by vi övernattade till i dag) samt mängder av tomater medtagna från hemmet.

Därefter tyckte jag att det var dags för en liten cykeltur. Det var bara ett LITET problem förenat med detta och det ska jag här och nu förklara.
Den plats vi till sist valde att slå ner våra bopålar var exakt så lång på längden så att husvagnen fick plats och jag menar exakt så lång sedan sluttade marken ner mot nästa �gata� av platser. Och nu är det ju så att cyklarna befann sig på cykelstället bak på husvagnen alltså med överhäng i sluttningen.

Nej, det går inte att få av cyklarna säger då den kloke i familjen, dvs Woffe. Vi får helt enkelt ta upp stödbenen och koppla på bilen igen och dra fram husvagnen en bit.
OM du gör det svarade jag så tar jag tåget hem igen!
Vi har nämligen grannar på �gatan� över oss som inte har något annat nöje än att sitta utanför på sin plats och studera allt och varje steg vi tar. Dom har samma sluttning som oss mellan sin �gata� och vår �gata�. Det är två par som semesterar tillsammans med varsitt ekipage i jämte varandra och dom hjälpte oss att skjuta vagnen på plats trots mina vaga protester att om vi ställer den på det hållet kommer vi inte att kunna montera av cyklarna.
Men det gick fort som fan… och vagnen var på plats. Det var bara att tacka för hjälpen och hålla god min. Nu satt dom säkert där och väntade sig att få se när vi fick börja om från början igen.

För att göra en lång historia kort så ville inte Woffe fira semester på egen hand så till slut lyckades vi få ner dom eländiga cyklarna. Jag ska inte berätta hur mycket det krävdes för att få loss dem men alla som känner Woffe VET att cyklarna var fastsatta med remmar, lås och annat så att en utbrytarkung eller vad man nu kan tänka sig inte hade fått loss dessa två cyklar ens på plan mark!

Strax innan vi gav oss iväg på cykelturen kom det några droppar regn men jag sade att det är nog ingen fara. Det har ju redan slutat. Men, sade Woffe, dom har varnat för åska. Än sen då, tyckte jag, vi är väl inte gjorda av socker någon av oss.

Avslutningsvis kan jag ju då berätta att väl inne i Innsbruck öppnade sig hela himlaporten och det fullkomligt vräkte ner regn blandat med ljuvliga blixtar och åska så det uppstod ett skådespel som inte gick av för hackor. Nåja, vi hade ju bara skjorts och tröja så det var inte så mycket som kunde bli blött!

Som två slickade katter kom vi åter till vår boning men man kan ju alltid trösta sig med att vi blev i alla fall ordentligt avsvalkade. Jag var så himla blöt så jag var tvungen att avlägsna klädedräkten på utsidan eftersom det rann av mig som det värsta vattenfall. Kul var det i alla fall för att inte nämna de andra campare som såg mig avlägsna klädedräkten och i trosor och BH sedan tassa in i husvagnen :-)

Och nu sitter vi här och bara njuter. Woffe har hinkat i sig två stora koppar kaffe med Nusstrudel och jag har sänkt en pilsner. Kan man önska sig mer?
Jo, regnet slutade snart och nu är det på väg att bli lite mörkt men himlen är blå och det bådar gott inför morgondagen. Temperaturen var, innan regnet, uppe i 31 grader varmt och är nu nere på behagliga 19 grader.

Skrivet av Angela Müller den 22 juli 2003 21:35

Kommentarer

Skrivet av: Bim den22 juli 2003 22:00

Skrivet av: Anna, Boris och Ila den22 juli 2003 22:19

Skrivet av: stora monsterbarnet den23 juli 2003 07:53