Angelas dagbok

« Livets vardag gör sig påmind | Huvudsidan | Det kallar jag banne mig kärlek »

27 juli 2003

Oj, oj, oj ,oj Våra fötter - Mina smalben och vader!

I dag vaknade jag tidigt som attan (igen). Satt och njöt av tystnaden och Woffe sov.
Efter en stund gick jag bort och handtvättade det som tillkommit sedan tvätten i maskin i går förmiddags.

Därefter fick det banne var nog - på Woffes sovande vill säga. En strålande dag som denna kan ju inte bara gå åt till att slösova.
Frukost och därpå planering om var vi skulle vandra denna ljuvliga sista söndag i juli.

Woffe kom med förslag från Steffanies bok dit man kunde ta sig med tåg upp en bit i bergen och sedan fanns olika vandringar att välja mellan.

Sagt och gjort! Först buss till Markplatz och därefter spårvagn som mer var som ett tåg. Men efter en stund insåg vi att det var fel tåg vi hoppat på men ingen fara på taket vi kunde byta längre fram.

När vi bytt tåg till det som skulle ta oss till slutstationen för dagens övning så började ett litet äventyr kan jag lova. Tåget klättrade uppför jag vet inte hur långt och vi såg fantastiska vyer på vägen samt Brennerpasset. Vi passerade Natters, Mutters och några fler innan vi gick av i byn Telfes. En by full av vackra hus med balkonglådor så man kan baxna. Det är så vackert med dessa balkonger i fint trä och balkonglådor som nästan svämmar över med fagra blomster!

Det fanns som jag nämnde flera olika alternativ man kunde välja och vid en blick på klockan så konstaterade att vi hann inte den tur vi egentligen skulle velat gå. Anledningen till det var att sista tåget från Telfes gick strax efter sju och det alternativ vi gärna ville tagit skulle ta oss så lång tid så då skulle vi inte hunnit med sista tåget ner till Innsbruck.

Vi valde så att ta oss till Stockerhof som enligt skylten skulle ha en restaurang och som skulle ta 1 timma att nå (då vet vi ju på förhand att det gäller proffsen och vi som räknar oss till amatörer så vi får lägga på lite tid). Sedan ska man tillbaka också.

Vi tog ett klokt beslut kan jag intyga så här i efterhand. Det var nog den varmaste dagen hittills i Innsbruck och min träningsverk är fortfarande inte borta och nu, efter detta, ska vi bara inte tala om den. Trots att det inte var någon särskilt jobbig vandring rann svetten som floder på oss bägge. Vi hade vattenryggsäcken med oss och det visade sig vara om möjligt ett ännu klokare beslut en dag som denna.
Det var en mycket trevlig tur med blandat skog och öppna landskap som gav möjlighet att kika ner över staden denna gång från ett annat håll.
Jag undrar ibland hur det skulle kännas att bo så?

När vi sedan nådde fram till målet på turen, Stockerhof, blev vi glatt överraskade. En underbar gästgivaregård men mycket stämning, det kunde man höra på långt håll.
Ta mig tusan hade dom inte levande orkester! En riktig Tirolerorkester med lederhosen och hela kittet! Jag trodde inte mina ögon. Där satt mängder av folk och sjöng med som om vore det allsång på Skansen. Lasse Berghagen – släng dig i väggen ;-)

Nervägen var givetvis lika vacker som vägen upp med den skillnaden att man förmodligen lade märke till lite andra detaljer. Till exempel passerade vi inte mindre än två grindar som man gick igenom och sedan stängde noga efter sig för boskapens skull.

Ja, sedan var det då resan ner med tåget som var lika bedårande den givetvis. Det pirrade rejält i magen när jag så skenorna gå i svängar och krökar men det såg ut som tåget skulle gå rakt fram. Men nu är vi nere och hemma vid vår boplats. Det ska bli skönt att ta sig en dusch, smörja in fötterna med fotsalva och vader och smalben med Tigerbalsam…..

Skrivet av Angela Müller den 27 juli 2003 21:18

Kommentarer

Skrivet av: Britt-Marie (Bim) den27 juli 2003 22:36

Skrivet av: steffanie den28 juli 2003 08:04