« Ingen lust och energi | Huvudsidan | Inte nog med det »
17 december 2003
Fy bubblan
Så eländig jag känner mig just nu... fast det bara är några ynkliga dagar kvar till ledighet, sol och värme och efterlängtad umgänge med familjen (med undantag av Stora Monsterbarnet).
Det är tuffa dagar på jobbet då sparpaketet, vilket i ordningen har jag glömt, nu tar sin mindre ädlare del i besittning. Nämligen den då alla som inte får vara kvar får besked om detta.
Av ren feghet och svårighet att hantera situationen vågar man knappt gå ur sitt rum med risk för att i korridoren möta någon som fått sitt ÖDE presenterat.
Fyfan, säger jag bara - detta är ett djävulens verk när det måste sluta med att medarbetare mister sina jobb.
Det tar på krafterna och innehåller en del faser som ingen är bättre än den andra.
FÖRST så regerar man med ett HURRA jag klarade mig!
SEDAN kommer nästa fas, och den fasen dröjer inte med sitt intåg, när man inser att goda vänner och arbetskamrater INTE "klarade" sig!
Det har delats ut julklappar och vi har i dag ätit det årliga julbordet...men vem kan njuta av dessa i och för sig fina gester mot personal och medarbetare när läget är som det är? Jag bara undrar?
Kan för fan inte alla människor och företag på denna jord köpa annonser i vår tidning så att vi alltid står på topp vad gäller kassaflödet? Jag bara undrar?
Just nu längtar jag bara bort från allt elände alla tårar och ledsamheter och jag är nog inte ensam om det.
Jag kan inte konscentrera mig på något, inte träningen, inte packningen och dagen D närmar sig....
Jag hade så gärna ställt mig upp i dag, när julbordet avnjöts, och sagt att Hörrunini...vi skiter i det där med avskedanden och jobbar på som vanligt och NU DJÄVLAR ska här säljas annonser och prenumerationer. Här råder minsann inga ledsamheter, punkt slut. Ät, drick och förtär så länge benen bär!
Men det kunde jag ju inte för mamma har lärt mig att man ska hålla sig till sanningen.
Mamma ja, hon fyller år i dag! Eftersom jag visste att jag inte skulle hinna i dag så "tittade" jag förbi igår. Det var iskallt och kolsvart och jag kunde knappt se den lilla graven men hittade till slut fram tack vare andra anhöriga som satt ljus i brand på gravarna bredvid. Jag sade till henne att du har det bra där du är, jordelivet är intet att sträva efter. Det är bara ledsamheter och elände....
Skrivet av Angela Müller den 17 december 2003 19:35
Kommentarer
*Suckar* Stackare... Det kan inte vara kul att ha det så där på jobbet... Även om du "klarar" dig kvar, och Woffe också... *Kram*
Skrivet av: Bim den17 december 2003 20:35
Ja, som jag skrivit är det ingen tröst just nu mer ångest över varför en "klarar" sig och inte en annan.... *Tack för omtanken*
Skrivet av: Angela den17 december 2003 21:18
kramelikram
Skrivet av: steff den19 december 2003 13:11