Angelas dagbok

« Det var helgen det | Huvudsidan | Dagens sim »

29 mars 2004

En dag som denna duger inte vilken rubrik som helst!

I morse när jag rafsade ihop badprylarna för morgonens simtur innan jobbet (som jag som vanligt hade haft hela helgen på mig att ordna med) så slog mig tanken "om jag skulle ta mig i kragen och stava hem från jobbet sista biten i dag". Sagt och gjort, jag rafsade sålunda ihop kläder lämpliga för ändamålet samt mina alldeles rena och nytvättade vandringsskor i en kasse. Långt där inne i bakhuvudet tänkte jag att jag har ju hela dagen på mig att ångra mig och hitta på tusen och en anledningar till att inte gå sista biten hem....
Någon CD-spelare med tilhörande lämplig, för stavgång, musik hanns inte med vilket jag ALDRIG missat förut under mina tusen och en stavgångar.

På väg hem i bilen fram till startplatsen, dvs 7,5 kilometer innan hemmets trygga famn, satt jag och verkligen och då menar jag verkligen kände efter om jag hade något mer i kroppen som värkte förutom latmasken - vilket snart visade sig att jag inte kunde finna.

Jag hoppar sålunda av vid brandstationen och påbörjar min evighetsgång hem. När jag kom fram till villorna i Stenkullen busade jag till det genom att korsa igenom kvarteret istället för att följa cykelbanan som jag alltid annars gör.
OCH, vad ser jag i varje liten trädgård? Jo, Krokusar i alla regnbågens färger, Scilla i mördande blå intensiv färg samt Snödroppar i mängder - så jag glömmer helt enkelt bort att tänka på hur långt jag har kvar innan jag är hemma!

När jag sedan är åter på det gamla invanda stråket, dvs cykelbanan mellan Stenkullen och Gråbo, är jag på sprudlande gott humör och hela tiden lyser solen på himlavalvet stor och gul! I dikesrenen upptäcker jag tusentals vårtecken i form av fälgar blanka och fina, tomma drickaflaskor i plast (dom med 1 kr i pant), tomma Risifruttiförckningar, plåtaskar från cigariller, tomma tablettaskar, tomma tetrapack som en gång innehållit filmjölk med smak av blåbär osv osv.

Jag begriper självklart lika bra som alla andra vuxna människor att dessa ting i sig inte är några vårtecken men vetskapen om att dom nu syns och inte är täckta med snö längre är för mig ett vårtecken så gott som något. Därmed basta!

Och (nu hoppas jag innerligt att Stora Monsterbarnet läser detta) vad upptäcker jag lite senare? Jo, två stycken Tussilago i en kamp utan dess like att växa till sig och blotta sig för alla som vill se dem. Dessa ljuvliga vidunder och mirakel som kan få en vuxen människa att näst intill falla i gråt av glädjetårar. Och ta mig tusan är det inte "vår" (Steffanies och min) Tussilago som kommer så troget för att glädja detta konstiga släkte som tillhör rasen människor. Saken är nämligen den att för två år sedan, när Steffanie var hemma på påsklov från universitetet i Innsbruck, gick vi en härlig promenad genom skogen och på vägen hem kom vi att gå cykelbanan och vid samma ställe upptäcker vi just en alldeles ensam Tussilago. Steffanie lade sig krypandes på alla fyra för ett foto och just detta har etsat sig fast i mitt minne så varje gång jag passerar denna sträcka så tänker jag på just detta tillfälle. Och just i dag, just i dag så visar sig denna Tussilago på samma ställe igen!

Den enda smolken i bägaren jag kan finna på denna annars urtråkiga sträcka, som består av asfalt och åter asfalt i lagom blandning med trafik som dånar hela tiden, är i så fall att min "kompis" Eurasiern inte skäller ut mig. Han eller om det nu är en hon var inte ens ute i dag. Dock finns både hundkojan och dagbädden, bestående av en trädgårsmöbeldyna och en fäll av okänt pälsslag, kvar i trädgården så jag tar för givet att han/hon bara var tillfälligt borta från sin givna plats. Kanske inne hos matte för ett skrovmål, vad vet jag?

När jag sedan närmade mig grusvägen som leder till kyrkan (och som är en riktig bonnaväg utan belysning som alltså inte kan brukas den mörka delen av året) så vek jag av från allfarvägen in där och njöt å det gruvligaste av mjukt underlag (gruset) och fågelsång å det värsta! Det måste ha varit Lärkan som jag hörde. I sanningens namn ska det erkännas att min kunskap om småfåglar är inget att skryta med. Jag känner igen skator och kråkor eftersom dom envisas med att äta den mat jag så gladeligen varje vinter hänger och sprider ut i trädgården samt proppar fågelbordet full med (för just småfåglar!). En och annan talgoxe kan jag i osäkra fall också identifiera.

Det var länge sedan, och då menar lång tid, som jag kände en livsglädje som jag gjorde just i dag under den 1 och 1/2 timme som stavgången varade!
Jag sade till mig själv flera gånger - bry dig inte om att tänka och tänk framförallt inte på att snart, om några månader, så kommer hösten, vintern och därmed tungsinnet att ha dig i sitt hårda grepp igen. Nä, gå på nu och bara njut av varenda en liten eller stor hög med hästskit och varje lite gnutta doft av koskit från de tre futtiga gårdar som fortfarande finns kvar just här - tänk inte på framtiden utan fånga nuet.

Och det gjorde jag! Jag känner mig fortfarande, väl hemkommen, lika upprymd så nu tror jag bestämt att jag packar redan i kväll för mordgondagens sim och stavgång!
Vem vet jag kanske rent av tar mig till gymet endera dagen som jag undvikit som pesten länge nu.

Visst är det märkligt att några Krokusar, Tussilago samt vanligt skräp i dikesrenen kan få oss (eller åtminstone mig) att åter känna en sådna enorm livsglädje!

Jag fick i dag mail från Lilla Monsterbarnet där hon påstår att Boris och Ila undrar vilken dag (dom kommer och hälsar på torsdag t o m söndag) som vi ska göra våfflor? Pyttsan, skylla på puslingarna, jag vet nog vem det är som undrar :-)

Jo, förresten - Woffe, min käre make, har nog fått sin del av vårkänslorna också för han är just nu ute och tvättar bilen utomhus! Det ni - det är ytterligare ett vårtecken så gott som något!

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra om samma misstag igen - fast tidigare.

Skrivet av Angela Müller den 29 mars 2004 20:11

Kommentarer

Skrivet av: Anna den29 mars 2004 21:00

Skrivet av: Britt-Marie den29 mars 2004 21:32

Skrivet av: steffanie den31 mars 2004 12:47

Skrivet av: Angela Müller den31 mars 2004 16:16

Skrivet av: steffanie den31 mars 2004 16:35