« This is my life, part 6 | Huvudsidan | När man minst anar det »
16 juli 2004
Efterord
DET KÄNNS som om det blivit dags att avsluta mitt liv - ojdå! Nej, jag ska inte avsluta livet utan givetvis bara sluta skriva om det - åtminstone det som varit och i den här formen. Jag har redan konstaterat att det är svårt för att inte säga omöjligt. Jag har också konstaterat att jag har glömt massor av saker och händelser men förmodligen är det just det som är det omöjliga. Arbetet med att skriva har satt djupa spår i mig och jag har insett att det finns saker som jag inte gärna velat skriva om men ändå gjort det. Att jag skrivit om just det jag inte vill har satt igång processer i mig som varit jobbiga men nyttiga. Det har också inneburit att vi, Woffegubben och jag, har pratat om saker som vi aldrig förut har haft anledning att berätta för varandra. Inte så att det har varit saker man undvikit att prata om utan mer för att inte rätta tillfället infunnit sig. Jag har till exempel berättat varje gång jag publicerat ett nytt "kapitel". Han har då ställt frågan om var i livet jag befunnit mig och när jag har berättat det har han kommit på saker som han aldrig berättat förut om sin egen barndom/uppväxt. Så att det har varit jobbigt ska jag inte förneka men det har varit minst lika givande ur många synpunkter. Att jag nu slutar innebär inte jag egentligen slutar för jag är medveten om att det fattas mängder. Men jag återkommer nog under rubriken "Ögonblick räddade undan glömskan" och kategori "This is my life" för det blir svårt att fånga upp resten i samlad form. Det tillåter också att jag hoppar lite fram och tillbaka i livet och kräver inte samma struktur som det gjort hittills.
Jag tror inte att jag kommer att återkomma med så mycket mer som gäller tiden för min uppväxt (tror i alla fall) utan snarare då det som gäller mitt liv i familj som gäller nu.
Att det finns ett fåtal vänner i min närhet som orkat läsa allt detta har betytt mycket och deras upskattning gör mig varm i hjärtetrakten.
Det är dock främst för våra bägge barn och jag hoppas att dom har haft glädje av det och det är ju också dom som ska bära det vidare i sina liv. Det är svårt att förneka sitt ursprung och det är väl heller inte meningen men jag hoppas att detta inte på något sätt sätter oönskade spår. Jag tror att dom vetat det mesta redan innan men hoppas att jag nu givit dem helheten.
Nedan kommer så sista delen i samlad form av This is my life (PART 6).
Livet är en tragedi på nära håll, men en komedi när man ser det på avstånd.
Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2004 21:11
Kommentarer
*Ler* Tack så mycket för förmånen att ha fått läsa om ditt liv! *kram*
Skrivet av: Britt-Marie den16 juli 2004 21:40
Britt-Marie> Som jag sagt förut så är det jag som tackar! Nu väntar jag med spänning på ditt :-) *Kram*
Skrivet av: Angela den16 juli 2004 22:31