Angelas dagbok

« Har ångest över mitt beslut | Huvudsidan | This is my life, part 2 »

11 juli 2004

This is my life, part 1

NÄR jag var liten hette inte filmjölk filmjölk utan kulturmjölk. Det fanns något som hette långfil men den var så tjock så man fick klippa av strålen när tallriken var full. Mestadels föll den i smaken för norrlänningar så vitt jag kan minnas.

Jag föddes på Mölndals BB 1953 och var tredje barnet i ordningen. Två storebröder hade jag alltså redan. Leif, som är min äldsta bror har jag nog alltid sett upp till mer eller mindre men det finns säkert goda skäl till det. Storebror två, Conny, var en riktig busunge med den tidens mått mätt och honom såg jag upp till på ett annat sätt eftersom vi var mer nära i ålder (bara fyra år som skiljer oss) så hände det att vi umgicks i samma kretsar under tonåren.

Mina föräldrar bodde, vid min födsel, i Morfars hus som bestod av tre våningar. En stor fin träkåk med jätteträdgård och en antal förrådshus alldeles intill skogskanten. Dom hade en lägenhet på andra eller tredje våningen och Morfar med fru bodde i bottevåningen,
Från denna tid minns jag inget men mor och far byggde ett hus i Toltorpsdalen på toppen av Safjällsbacken. När jag var tre år var det inflyttningsklart.

Ett tidigt minne har jag därifrån fast jag kan inte säga hur gammal jag var, kanske fyra eller högst 5 år. Jag hade fått ett arvegods (förmodligen i doppresent) en vacker guldring som jag hittat och satt på mig och sedan bar det av ut i sandlådan. Givetvis fick jag inte bära ringen till vardags utan hade smugit mig utan att mamma visste.
Naturligtvis föll ringen av i sandlådan och jag hittade den inte igen. Mamma blev galen och hon och pappa grävde igenom och silade hela sandlådan utan någon framgång.

Ovanför vårt hus fanns ytterligare två hus innan skogen tog vid. Det rann en bäck längs skogskanten där vi sjösatt många barkbåtar som seglat från oss ut i stora världen. Till Kina allra minst! Min bror Conny hjälpte mig alltid att göra fina barkbåtar.
Den ena av grannarna hade två barn, en dotter och en som. Dottern hette Gudrun och vi lekte ofta. Jag tror att hon var aningen äldre än mig men vi hade roligt tillsammans trots åldersskillnad. Mamma har berättat att jag kunde inte säga Gudrun så jag kallade henne Gruden.
Gudruns pappa byggde en jättefin trädkoja (vilket min pappa aldrig tog sig tid att göra) och i den hade vi förstås jätteroligt. Egentligen var det Gudruns äldre bror som var huvudägare men vi passade på när han var i skolan.
Pappan var silversmed och mamman lärarinna (tror jag) och bägge lade mycket tid åt barnen vilket jag nog aldrig upplevde att mina föräldrar hade tid med. Jag minns också att jag blev bjuden på julgransplundring tillsammans med många andra barn och då pysslade Gudruns mamma med oss och vi hade det jättemysigt. Ja, det var stor skillnad på hennes och mina föräldrar. Dom hade alltid tid och hade man tråkigt så hittade dom på något pyssel som vi kunde sysselsätta oss med. Jag fick inte ens ta in barn i vårt hus.

I det andra huset bodde också en familj förstås. Jag minns inte dom lika väl men sonen i huset var i min ålder och vi lekte mycket och gärna tillsammans. Han hette Lars. Jag tror att dom hade fler barn men det är bara Lars jag minns.

Det var ständigt ont om pengar i familjen så någon överflöd var det inte tal om. Men när pappa kom hem med TV minns jag. Jag kunde titta på testbilden och finna det var väl så häftigt. Det var inte många som hade TV så lite unik blev man och kamrater ville gärna komma in och titta, både mina och grabbarnas. Jag minns också den orättvisa jag tyckte det var när mina storebröder fick titta på High Chaparall medans jag ansågs vara för liten för program av den kalibern.

Mamma var förstås hemmafru, det var man på den tiden trots penningbrist. Innan hon fick oss barn hade hon jobbat på Papyrus.
Vi fick ärva kläder av varandra i större utsräcklning än vad som är brukligt i dag. Och efter två storebröder var det inte alltid lika kul kan jag lova. Jag fick ärva en David Crocketmössa från Conny som jag verkligen h a t a d e. Det var en pälsmössa med svans! Hujedamejjen :-)
Att min mamma var hemma under hela min uppväxt har nog präglat mig ganska hårt. När vi fick vårt första barn, Steffanie, 1973 var det inte tal om annat än att jag skulle vara hemma.

Tilägg (en dag senare).
Jo, min mamma började faktiskt jobba en kort period när vi flyttat till nya huset och jag blev placerad hos en dagmamma som bodde " nere" i Mölndal inte långt från Lackarbäcksmotet i en evig rad av hyreskåkar. Det var bekanta till familjen genom pappa. Tror att hennes gubbe och pappa var kompisar eller hade jobbat ihop vid något tillfälle.
Mamma har berättat att jag grät floder varje dag när jag lämnades hos dagmamman och mamma också. Det fungerade bara ett kort tag och sedan kunde hon bara inte lämna mig storgråtandes varje dag (och enligt dagmamman grät jag varje dag tills mamma hämtade mig på eftermiddagen). Så hon slutade alltså jobba efter sin korta karriär som arbetande trebarnsmor.

Mamma sa alltid "Skitna ungar är friska ungar" och var således sällan arg när vi kom hem med fläckar på kläderna. Utomhus var också viktigt att man var för då förblev man frisk enligt mamma. Jag har mycket starka minnen när vi åkte kälke på vintern i backen upp till vårt hus och mamma satt med öppet fönster i köket i vinterkylan och solade sig och stickade på en tröja till någon av barnen samtidigt som hon ju höll ett vakande öga över våra vilda framfarter i backen. Rätt som det var ropade hon in oss för varm choklad med ostmacka. Det minns jag väldigt tydligt och kan näst intill se det för mig.

Ett annat minne jag har väldigt starkt är när Leif och Conny tog hand om en skadad kråka. Den fick bo i källaren och dom matade och pysslade om den tills den blev frisk och åter kunde flyga ut i friheten. Mamma var väl lagom glad åt fågelskit både här och där i rummet.

Ett annat starkkt minne är när Conny fick stryk med mattpiskan. Han hade säkert gjort något jävelskap för vi fick inte stryk utan anledning som det hette men ändå. Det satte sig starkt i min själ när han gapade och skrek för att det gjorde ont förstås.

När jag började i första klass fick jag gå en lång bit till skolan. Jag har funderat mycket på detta i vuxen ålder varför jag inte fick skolskjuts. Det måste ha varit en sträcka på 4-5 kilometer. Vi hade en skola i Toltorpsdalen men det hade alltså flyttat in så mycket barn så det fanns inte plats för alla där. Det tillkom massor av hus under den här tiden och vi var bland dom första som byggde just i detta område. Jag minns hur jag travade och gick varje dag men var inte speciellt tjurig över det för jag hade givetvis inget att jämföra med. Mina bröder gick däremot i Toltorpsskolan.

Jag fick en lillebror när jag var sju år. En gapig "fan" som med all säkerhet hade kolik kan jag tänka mig nu med dagens erfarenhet. Honom fick jag passa JÄMT, åtminstone kändes det så. Jag tycker att jag fick ha honom i sulkyn för jämnan med när jag skulle leka med mina kamrater. Jag minns också detta eviga skrikande från rummet där han hade sin säng och hur mamma i bland gick ut och promenerade om det så regnade småspik för att få lite ro från barnskriket. Märkligt nog minns jag inte att min pappa var med i bilden med undantag för vid middagsbordet då och då, Men han jobbade väl mycket och det var svårt att få slantarna att räcka till. Familj med fyra barn och nybyggt hus som ju inte var betalt på långa vägar.

Ett annat starkt minne jag har från barndomen är att en bit upp i skogen, uppe på höjden, fanns en lite pöl som vi kallade för Indiansjön. Där åkte vi skridskor på vintrarna och mamma skickade med oss matsäck bestående av mackor och varm choklad på termos. Min äldsta bror tände i bland en eld i vilken han slängde ner en enebuske. Jag kan än i dag förnimma doften av enbär som uppstod när den började brinna och sprakandet som det ju blir av just enbärsbuskar. Det är ett soligt minne från barndomen som jag gärna återkommer till då och då i tankarna.

Allt eftersom det byggdes fler och fler villor ökade kamratkretsen och jag vågade mig allt
längre från huset.
Bland annat kommer jag väl ihåg en familj som flyttade in i huset snett nedanför vårt hus. Dom hade fyra barn, en välställd familj, och minstingarna var tvillingar. Jag tillbringade mycket tid hos dem med att hjälpa till med tvillingarna och avlasta mamman. Dom hade två grabbar också i tonåren så det ar nog inte helt lätt. Jag trivdes där hos dem och dom var alltid så snälla och rara och uppskattade att jag lekte med dom små. Och jag var förstås imponerad av deras fina hus och möbler och inte minst barnens leksaker. Sådant som jag inte ens kunnat drömma om. Mamman var hemmafru och uppskattade när jag såg till dom små så hon fick pusta ut ibland. Så här efteråt kan jag mycket väl tänka mig att det var skönt. Med två tonåringar och tvillingar på sladden. Vet inte hur gammal hon var men eftersom grabbarna redan var tonåringar kan hon jun inte varit någon ungdom precis. Mamma var lite gramse för att jag hängde där jämt och ständigt när jag gott kunde se till min egen lillebror. Det hände att jag fick tacka nej till att passa tvillingarna för att mamma helt enkelt sa att nu fick det vara nog.
När barndomen var som lyckligast, kan det te sig som, så skulle vi helt plötsligt flytta. Jag gick kanske i andra eller tredje klass då. Ingen av oss barn visste varför och jag kommer inte ihåg några detaljer heller från den tiden. I efterhand har jag däremot fått veta att pappa, som var oljemontör med egen firma, helt enkelt hade sabbat bort huset med skulder.

Vi flyttade till Solängen till en riktigt gammal kåk och inte på långa vägar så modern som huset vi hade innan. Det var utedass fast det låg i källaren. Inget badrum utan ett naket badkar ståendes på golvet i tvättstugan i källaren. Det var en plåga varje gång man skulle bada och ett under att vi inte frös ihjäl vintertid.

Området var däremot fint med många fina villor och kamrater förståss. Jag fick även närmare till skolan så för min del var det kanske en positiv upplevelse, jag minns faktiskt inga känslor i samband med flytten. Jag minns dock att jag ibland hälsade på mina gamla kamrater i Toltorpsdalen.

Ja, sedan kan jag inte minnas att det var någon direkt lycklig period. Mamma och pappa skilde sig när jag var 11 år. Då hade han åter sabbat med betalningarna på huset så det var med nöd och näppe som vi hade tak över huvudet. Vår granne, som hade huset precis bakom vårt, förbarmade sig dock och köpte huset så vii fick bo kvar till en ringa kostnad. Han renoverade också så att fick riktig toalett och badrum. Varför föräldrarna skildes fick jag inte veta. Bara att pappa skulle bo på annan adress för skattemyndigheten och fodringsägarna jagade honom. I själva verket var det var han ville få mamma att tro men saningen var att han hade rört till det men en annan dam och hon var gravid. Asta hette hon och dom fick en liten halvsyster till mig som heter Maria. Det blev naturligtivs riktig skillsmässa när detta kom fram till mamma.

Skrivet av Angela Müller den 11 juli 2004 18:49

Kommentarer

Skrivet av: Britt-Marie den11 juli 2004 19:18

Skrivet av: Anna den11 juli 2004 21:15

Skrivet av: Angela den11 juli 2004 22:44

Skrivet av: Angela den11 juli 2004 22:46

Skrivet av: steffanie den13 juli 2004 08:43

Skrivet av: Britt-Marie den13 juli 2004 09:30