Angelas dagbok

« Tillägg | Huvudsidan | NÃ¥gon form av eftertänksamhet »

13 juli 2004

This is my life, part 3

Övervåningen på �vårt� hus hyrdes så ut till två ungkarlar som jobbade på Åby travbana. Travbanan låg alldeles i närheten av vårt hus så jag kan tänka mig att det var praktiskt att bo så nära sin arbetsplats. En ene av männen var hovslagare och den andre var tränare hos någon av de många stallägarna. Mellan vårt hus och travbanan fanns en stor vildvuxen äng och en liten pöl som i våra ögon var en sjö. Där åkte vi skridskor på vintern när det frös till och på ängen lämpades all snö av i stora jättedrivor som man skottade undan från vägarna intill. Vi barn älskade när all snön kom på stora lastbilar och bara vräktes ner i högar. Dessa grävde vi ut och byggde snöhus så det stod det härliga till. Inredde med allt man kunde få med sig hemifrån och hade det riktigt mysigt med levande ljus. Vilka tider! I dag är hela den stora markplätten bebyggd.
Det var ganska platt där vi bodde så när vi ville åka tefat, som det faktiskt hette på den tiden och det var runda fat av plåt med en handrem på så att man kunde bära det, då gick vi upp till kyrkbacken vid Mölndals kyrka. Där fanns, och finns för all del, härliga backar att åka i. Det var alltid lite kusligt att gå igenom kyrkoområdet på kvällen då det var mörkt. Så ofta gick man runt eftersom backarna vi åkte i låg på baksidan av kyrkan från vårt håll sett.
Där har man travat och gått många gånger och kommit hem med knallröda kinder som mamma älskade. Hon sade alltid när man steg in, blåfrusen och lite blöt, åhhh vilka häriga kinder du har. Det blev ofta varm choklad en sådan kväll till kvällsmat och det var så gott och härligt att känna när värmen återkom i kroppen. Jag fick ofta ont i mina ben av reumatisk värk senare efter att ha varit kall i flera timmar. Då var det svårt att somna och mamma smörjde in benen med Vick salva och masserade så att värmen och cirkulationen kom igång.

På somrarna var det sällan tal om att mamma kunde ta oss fyra ungar till stranden så att vi kunde få bada. Men min bror och jag tillbringade varje sommar ute vid Näset. Det fanns nämligen något som hette Badbarnen på den tiden. Då fick man åka med buss och påstigning var Frölundavägen som låg bara några meter från oss. Det kostade 50 öre per barn och dag. I det ingick ett glas mjölk, ledare och bussresa tur o retur. Matsäck fick man ha med sig själv. Det var unga tjejer och killar som var ledare och såg efter oss ungar. Vi var ute hela dagen mellan 09.00 och 16.00. Min bror Conny och jag var med Badbarnen i flera år och där har vi bägge lärt oss att simma och tagit alla våra simmärken. Ledarna passade oss hela tiden medan vi var i vattnet och var det dåligt väder hittade dom på olika lekar. Grabbarna, däribland min bror, fiskade förstås krabbor och skrämde oss andra med. Det fanns en samlingslokal med ett enda stort rum där vi ofta satt och åt vår matsäck. Jag har mycket soliga och starka minnen härifrån. Och jag kan tänka mig att det var underbart för mamma med en liten hemma att kunna få i väg oss för sol och bad för en futtig krona per dag.
Både Conny och jag var riktiga vattendjur och för det mesta fick �fröknarna� tvinga oss upp ur vattnet för att vi skulle äta vår matsäck med blåa läppar och tänder som skakade. Men frös gjorde man ju bara inte det var livet alldeles för roligt för att ha tid med. Jag kommer inte ihåg hur länge man fick följa med Badbarnen men tror att det var slut när man blev tonåring.
När Badbarnetiden var över badade vi i Sisjön, en liten insjö, som man fick cykla till och det var ganska lång väg att trampa. Men vi hade förstås lika kul där som vi hade haft ute vid Näset och havet. När tonåren inträdde och jag gick på högstadiet satt vi ofta vid Sisjön även kvällstid och grillade och umgicks. I dag finns sjön kvar men det är inte mycket vildmark runt omkring längre. På den tiden fanns det inte ett endaste hus i sjöns närhet. Lite bönder fanns utmed vägen och backen upp. Det var en hiskelig backe som inte gick att cykla uppför som vi kallade för Kikkiböabacken, fråga mig inte var namnet kom ifrån, men det var givetvis desto roligare på hemvägen när man cyklade i full fart nedför.
Jag minns speciellt vid ett tillfälle då min bror Conny hade kommit över en tandemcykel som han gjort ordning och jobbat med många många timmar. En dag i slutet på terminen i sjunde klass fick vi oplanerade håltimmar och min kompis Lisa och jag snodde tandemcyckeln hemma och drog i väg upp till Sisjön för att bada. På hemvägen hoppade kedjan av i Kikkiböabacken och vi for rätt in i en kohage nedanför. Det är ett under att inget allvarligt hände mer än några skrubbsår och förskräckelsen. Jag ska inte gå in på detaljerna vad min bror sade när han upptäckte att vi hade snott hans tandem.

Jag var inte speciellt engagerad i föreningslivet under min uppväxt men jag var med i IOGT:s ungdomsgrupp där man 1 gång i veckan fick komma och pyssla med olika saker. Jag minns att jag gjorde ett par örhängen som jag var väldigt stolt över. Det var gratis och en av orsakerna till att jag gick med. Dom flesta andra möjligheter som fanns var också förenade med kostnader och det var det inte tal om att det kunde komma på fråga.

Som jag nämnt tidigare hade min äldsta bror en särskild roll i mitt hjärta. På något vis intog han nog rollen av den pappa som jag aldrig hade. Det hände att jag då och då fick en summa pengar av pappa men det var förmodligen för att han dövade sitt samvete om han nu hade något eller om han fick veta det från andra vuxna.
Storebror var det som köpte och betalade mina häftiga elastabyxor med hängslen som var supermodernt vid den tiden. Dessa byxor hängde på mig jämt och till dess att dom knappt var hela mellan hålen. Vi var i Krokslätt i en affär som Jitex och inhandlade dem. Jag minns det som om det var i går – den fullständiga lycka jag kände är obeskrivbar. Jag minns också att man skulle ha hårtork på den tiden (det var ett måste bland tjejerna) och det fick jag i födelsedagspresent av Leif. Den har vi faktiskt kvar ännu! Han stöttade mamma också med att ge oss förmaningar när vi blev jobbiga. Det kan inte ha varit lätt för mamma!

Jag vet inte riktigt hur det gick till men �grabbarna� som hyrde övervåningen, Alfons och Rolf, blev snart bekanta till oss och tillbringade mången timme vid köksbordet pratandes och fikandes. Mammas bästa väninna från den tiden (och var förresten hela livet) Eivor, kom ofta in på en kopp och det var det bästa jag visste när hon och mamma satt och pratade �skit� när jag kom hem från skolan. Då ville jag inte gå ut utan satt helst och lyssnade när dom pratade. Det hände att mamma mer eller mindre körde ut mig när dom kom till delar som inte var avsedda för barnaöron. Som sagt, jag vet inte riktigt hur och under hur lång period �grabbarna� från övervåningen bara var bekanta men till slut flyttade Alfons ner till oss och det bar iväg till bröllop mellan honom och mamma. Jag var inte förtjust i det utan trodde väl någon stans i djupet att pappa skulle komma hem igen. Men nu blev det som det blev och bröllopet firades hemma efter vigsel på rådhuset. Alfons föräldrar från Norrland kom på besök och det blev en hejdundrandes fest därhemmavid. Eivor gifte sig med den andra �grabben� Rolf och dom flyttade till Skåne.

Eivor var och är en snäll och omtänksam människa och jag vet att jag i hemlighet ibland önskade att hon var min mamma. Hon kunde inte själv få några barn och det var kanske min stora lycka. Jag fick till och med åka med henne och Rolf samt Eivors syster med familj på mitt livs första semester. Till Lökken i Danmark bar det av i veckorna två. Jag hade aldrig sett en så stor fin strand förut och det var en helt fantastisk tid för mig. Vi badade och njöt verkligen av livet och på kvällen gick vi ut på restaurang och åt middag vilket också var unikt för min del. Vi bodde på ett litet typiskt danskt pensionat och solen lyste hela tiden så vitt jag kan minnas. En otrolig upplevelse som har en varm plats i mitt minne. Wolfgang och jag åkte dit för ett par år sedan men tyvärr har det förändrats så jag kunde inte riktigt känna igen mig.

När jag var tretton år fick jag jobb på Åby travbana. Arbetstid varje torsdag- och söndagskväll när det var trav. Jobbet bestod av att plocka undan disk vid en liten kaféhörna där man serverade mat och mackor och annat fika. Jag tjänade 30 kronor per kväll och det var ett gott tillskott av pengar som jag mestadels spenderade på kläder men även lite nöjen. Det var en stor omställning i mitt liv att ha egna pengar med undantag för den femkrona jag fick i veckan för att jag varje dag handlade i affären för mamma. Jag avancerade så småningom och fick ansvara för en �egen� korvkiosk och tjänade då hela 50 kr per kväll. Det var slitigt och på torsdagskvällarna var sällan hemma före midnatt men på något sätt gick det. Och det var ju inte lönt att försöka �vara sjuk� dagen efter och bli hemma från skolan för att man i själva verket var trött. Icke sa nicke – det gick inte att lura min mamma!
Det gav naturligtvis en viss frihet att tjäna dessa pengar och kunna köpa lite mer kläder, skor och prylar som inte annars hade varit möjligt. Om det sedan var så bra ur andra synpunkter tål väl att diskuteras. Skolarbetet blev naturligtvis lidande och varje kväll när jag kom från Åby och hade arbetet såå hade jag en djävulsk värk av reumatismen. Inte så konstigt för arbetet var i en stor spelhall med öppna dörrar och betonggolv och det drog kallt hela tiden från dom öppna dörrarna. Mamma smörjde mina ben med Vick och masserade så jag till slut kunde sova. Husmor, som föreståndaren kallades, var en äldre dam och känd för sin stränghet men jag vann hennes hjärta och vi hade en fin relation. Hon bodde i en stor fin villa, mer lik en herrgård, i Pixbo och hade ofta bjudningar. Kan inte minnas var hennes make gjorde till yrket men det fanns gott om pengar. Flera gånger fick jag chansen att hjälpa till i köket när paret hade fest och på så vis tjänade jag ytterligare några kronor.

Jag fick två nya syskon ganska tätt strax efter giftermålet. Först en lillasyster, ett riktigt charmtroll och senare en liten bror. Det är klart att det inte var så lätt med ytterligare två barn på den lilla ytan men det gick. Jag minns att vår katt Kurre alltid �passade� lillasyster när hon stod ute i vagnen sovandes i trädgården. Kurre låg på skyddet över hennes ben och lämnade inte vagnen.

Leif träffade sin Eva vid unga år och dom höll ihop troget. Leif hade en lägenhet i Olskroken som jag fick städa då och då mot betalning. Eva bodde fortfarande hemma vid den tiden. Dom flyttade inte ihop förrän giftermålet var avklarat
Det blev giftermål, ett underbart kyrkbröllop i Mölndals kyrka. Och efter vigselakten stor fest i en hyrd lokal i Pixbo. Oj, vilken fest och vilken upplevelse. Min pappa hade vid denna tid börjar bruka sprit, vilket jag aldrig kan minnas att han gjorde som gift med mamma, och ställde förstås till det å det gruvligaste. Men jag tyckte i alla fall att det var helt fantastiskt och tänkte att så ska jag också ha det. Jag såg väldigt mycket upp till både Leif och Eva som var helt underbara människor.

Vid denna vevan, jag minns faktiskt inte så noga men jag hade börjar i åttan sökte, Alfons jobb som hovslagare som egenföretagare på Karlstads travbana och fick jobbet. Han sökte många jobb under denna tid, bland annat ett liknande i Sala men det blev aldrig aktuellt. Det blev alltså flytt till Karlstad vilket inte föll i god gjord hos en tonåring som jag var. Min bror Conny övertog då storebror Leifs lägenhet i Olskroken så han flyttade aldrig med. Leif och Eva byggde hus i Stannum och flyttade alltså dit så Conny kunde överta lägenheten.
Jag var förtvivlad, ville inte flytta från den trygghet som kompisar och skola gav för att börja om på nytt. Jag tog kontakt med pappa och frågade om jag inte kunde få bo där men fick förstås nej till svar. Jag testade även om det kunde vara möjligt för mig att bo hos Leif och Eva men det gick givetvis inte. Dom jobbade bägge två och hur skulle det gå med skolan och allt? Nej, jag fick vackert följa med till Karlstad med övriga i familjen. Det var en sorglig tid i mitt liv. Att börja i en ny klass i en ny stad där jag inte kände en kotte var en mardröm. Men det fanns inget att välja på och det vara bara till att gilla läget.
Naturligtvis kom jag så småningom till rätta men det tog tid. Jag hängde mycket på travbanan som låg granne med det hus vi bodde i. Där träffade jag så småningom några jämnåriga kamrater som jag fick bra kontakt med och mitt intresse för hästar vaknade till liv. Mest höll jag till i Olle Elfstrands stall där även dom nyvunna kompisarna var. Olle Elfstrand hade precis i den vevan själv flyttat till Göteborg och Åby med sina bästa hästar så han var sällan eller aldrig där. Vi ungdomar skötte hela ruljangsen. Det var mest unghästar som ännu inte startat någon gång. Jag fick också väldigt god kontakt med grannstallet där en äldre ungkarl och pedant som hette Stig Sääv hade några hästar som han tränade. På något sätt har jag alltid haft lätt att umgås med vuxna och han lärde mig mycket om livet på en travbana. Han hade en stallkatt som fick ungar och han visade mig när kattmamman fångade in en mus som hon sedan lät ungarna träna på. Fantastiska upplevelser för en tonåring som törstade efter kunskap. En annan händelse som satt djupa spår är när en av unghästarna fick tarmvred. Vi upptäckte att han lagt sig ner i sin box och blev oroliga så jag fick på honom grimma och en ett grimskaft och ledde ut hästen på stallbacken. Gick några varv och rätt som det var stegrade sig hästen och jag hade snurrat grimskaftet flera varv runt armen för han var lite vild och flög således upp i luften ett antal gånger innan granntränaren Stig fick syn på oss och kom till min räddning. Nåja, det hela slutade med blotta förskräckelsen för min del och vi fick ringt efter en veterinär som konstaterade att hästen fått tarmvred. Han åtgärdade det med att dra på sig en gummihandske som täckte även armen och förde därpå in hela armen i hästens tarm och fick ut det som hade fastnat och orsakade plågorna. Det var ägaren till hästen som hade proppat i honom en massa äpplen från sin trädgård.

Ibland fick jag möjlighet att följa med hästtransporten till Åby då hästar från Färjestad skulle starta i något lopp. Det blev till att sitta i hästarnas utrymme och det var dragit och kallt men ändå en möjlighet att få träffa gamla kompisar under några timmar. En transport på 50 mil innan man var hemma igen mitt i natten.
När Olle Elfstrand till slut flyttade ner resten av sina hästar började jag jobba med en annan tränare som hette Evert. Alla hästar han hade ägde han själv och hans son var kusk när det var tävlingar. Efter ett tag sade han upp sin stallhyra på Färjestads travbana och flyttade ut med hästar och allt till en bondgård som en kompis arrenderade. Mjölnargården hette stället och Heine hette kompisen som arrenderade. Där tillbringade jag sedan all min lediga tid. Jag hade fyllt 15 och fick en begagnad moped i födelsedagspresent. Den gjorde det möjligt för mig att ta mig till Mjölnaregården. Dom två �gamla� gubbarna, Heine och Evert, var lite som komediserien Griniga gamla gubbar. Envetna som lus bägge två och ingen gav någonsin med sig. Det fanns två boningshus på gården och det ena hade Heine och hans fru som sommarbostad. Heines fru var inte där så ofta men vi åt alltid lunch inne i huset som �gubbarna� lagade till. Det var där jag fick lära känna riktigt genuint värmländska maträtter som varje ungdom i min ålder hade ratat. Men det mesta smakade riktigt gott och jag trivdes verkligen där. �Min� häst som jag skötte som mitt dibarn hette Fred Scott och vann några segrar. Jag kallade honom för Fredde och varje dag när jag kom knattrande på min moppe efter skolan såg han mig kommandes i backen ner till lagården och blev lite vild i boxen. När vi gav hästarna hö varje eftermiddag smög jag till Fredde en sockerbit och långt efter att vi hade flyttat tillbaka till Mölndal ringde Evert och berättade att det var omöjligt att få hästen att äta sitt hö på eftermiddagarna. Då blev jag tvungen att bekänna och det slutade med att Evert fick börja ge honom en sockerbit varje dag till höet.
Det var rätt så stora marker som tillhörde gården och vi byggde hagar till hästarna och hö skördade vi. Det var en märklig upplevelse att få vara med och skörda hö med två gamla gubbar som till lunch då skar bitar direkt av från en stor falukorv, en grov kaka bröd samt drack lättöl till. Jag fick givetvis ingen lättöl utan någon sötdricka som införskaffat s till �barnungen�. Heine och hans fru hade inga egna barn och jag vet vid något tillfälle då jag var honom och tankade bilen så säger han helt plötsligt till tappföreståndaren:
- Ja, det här är min dotter ser du.
- -Jasså, säger han lite tveksamt. Inte visste jag att du hade barn.
- Njae, hon bor ju hos sin mamma så det blir bara korta besök då och då.
Jag var alldeles stum och visste inte vad jag skulle säga. Vi berörde aldrig saken mer efter det. Ibland fick jag komma hem till deras hem i stan, inne i Karlstad, och man märkte genast att det aldrig funnits några barn där. Det var så fint överallt och dom tyckte det var så roligt när jag var där så dagen till ära serverades det inne i fina matsalen med kristallkrona och vit linneduk på det vackert dukade bordet. Det var ett snällt par som säkert hade blivit dom bästa tänkbara föräldrar i världen om dom hade kunnat få egna barn.

Att vara egenföretagare som hovslagare var ingen lätt uppgift med tränare som aldrig betalade i tid. Jag förstod väl inte så mycket av detaljerna men det hela slutade med att det inte funkade ekonomiskt. Alfons började dricka och livet för mamma blev ingen dröm precis med två små barn hemma, en grabb i småskolan samt mig då som tonåring. Det började pratas om att vi skulle flytta tillbaka till Mölndal och jag blev väl både glad och ledsen. Jag hade funnit mig så väl där ute på Mjölnaregården och blev rent av lite bortskämd av dom gamle och saknade inte längre så mycket det vi hade flyttat ifrån men samtidigt så pirrade det givetvis lite i magen med tanke på att få tillbaka alla sina gamla kompisar.
Vi bodde i Karlstad i 1 1/2 år sedan bar det iväg med flyttlasset igen. Mamma och Alfons lyckades få en fyrarumslägenhet som också var en fastighetstjänst i ett kontorshus alldeles vid E6:an i Mölndal. Det var alltså inget vanligt bostadshus men det fanns en lägenhet till och resten var kontor.
Givetvis var detta ingen miljö att växa upp i för mina två små syskon men det fanns inte mycket att välja på. Alfons fick jobb på Olofs Manners som låg alldeles intill där vi bodde.
Jag gick ur nian och fick jobb på Nordfalks kryddfabrik. Att läsa vidare var inte tal om. Mamma sade att jag naturligtvis fick skaffa mig ett jobb som pojkarna hade gjort och syftade då på mina bägge storebröder. Inte för att jag hade några betyg att tala om heller för den delen men det fanns inget stöd för någon fortsatt skolgång så det vara bara att söka jobb. Innan jag fick jobb på kryddfabriken var jag barnflicka ett tag hos en damfrisör med en liten flicka i ettårsåldern. Jag tjänade 60 kronor i veckan och betalade 15 hemma.
När jag sedan fick jobb på kryddfabriken tyckte jag att jag blev miljonär på kuppen. Vi hade veckolön som så småningom lades om till tvåveckårslön och vi fick pengarna i ett lönekuvert varje fredag.

Jag träffade förstås en kille som hette Tommy. Han var från Hisingen och vi flyttade snart ihop i en gammal omodern lägenhet i Olskroken. Jag var inte ens 17 fyllda. Efter ett tag fick vi chans på en lägenhet där hans föräldrar bodde i Länsmansgården, en tvåa för en hel förmögenhet. Naturligtvis höll det inte. Han var arbetsskygg och vänstrade ganska snart med andra så jag gav upp och flyttade hem till mamma igen. Eftersom min lillebror Harry då hade fått mitt rum så fick jag dela rum med minstingarna och det var i alla fall bättre än att stanna kvar i förhållandet.

1971 träffade jag Wolfgang och jag var nog ganska svårflörtad efter mitt misslyckande förhållande med Tommy. Woffe var dock kär som en klockarkatt och det var nog jag också men vågade väl inte riktigt lita på att det skulle bli någon skillnad på ett nytt förhållande i jämfört med jag redan hade avslutat. Men Woffegubben gav sig inte och vi blev ett par.
Tillägg (på begäran av yngsta barnet)
Det var ganska odramatiskt när Wolfgang och jag träffades. Vi blev presenterade genom en gemensam kompis som jag inte hade träffat på ett tag eftersom jag bodde på Hisingen. Men när jag flyttade hem igen till Mölndal efter Tommys och mitt kraschade förhållande så tog jag åter kontakt med dom gamla ungdomsvännerna. Det var en ganska trevande start där vi aldrig var ensamma utan alltid med kompisgänget. Men vi åkte i väg till Marstrand en helg hela gänget och det var då det blev lite trevande från Wolfgangs sida. Han pockade på men jag var lite misstänksam och lite ljummet intresserad. Wolfgang var humoristisk och vi skrattade mycket och hade roligt tillsammans så rätt som det var så var vi bara ett par.

Situationen var ganska hopplös med mig boendes hemma i barnrummet och Woffe inhyst i ett hyresrum så vi började leta efter en lägenhet. Hans mamma hjälpte oss till sist att få en med ett byte hon gjorde då hon och maken flyttade till en insatslägenhet i Mölndal. Lägenheten vi fick låg i Järnbrott och kontraktet stod förstås på Wolfgangs mamma men skulle så småningom kunna skrivas över på oss. Det var en tvårummare med kök i ett ganska gammalt men välvårdat hus. Det var en lycklig tid. Woffe jobbade som typograf på Wezäta Melins och jag på kryddfabriken som inte låg så långt ifrån varandra vilket medgav att vi kunde samåka. Woffe hade bil redan när vi träffades, en Volvo Amazon, och jag var 18 och han 22 år. Jag hade inte haft någon tanke på att ta körkort men det såg min blivande svärmor till så att jag tog. Jag fick startavgiften och teorilektionerna av henne i födelsedagspresent. Woffe övningskörde med mig på fritiden så jag hade ganska snart mitt körkort som totalt kostade 700:-. Det var en lycka att få sitt kort i handen och jag ska sent glömma den dag jag tog mig till Länsstyrelsen för att lösa ut det.

Vi hade det ganska bra och var lyckliga och förlovade oss den 6/10 1971. Wolfgang som var ensamt barn tyckte det var fantastiskt när han träffade hela min familj med 5 syskon varav två med egna familjer och ville alltid att vi skulle umgås med än den ena och än den andra så fort det fanns möjlighet. Han trivdes verkligen med mycket folk omkring sig medan jag nog tyckte att det räckte med att ses vid högtider. Vi var ofta och mycket hos min bror och Eva som då hade sonen Roy. Dom sålde sitt hus i Stannum och köpte ett hus i Toltorpsdalen ungefär i samma veva som vi flyttade ihop.

Bägge mina bröder jobbade många år hos pappa som alltid hade haft egen firma men någon gång under Leifs tidiga år som gift startade han en egen firma. Också den inom oljemontörsbranschen. Han hade några gubbar anställda och Eva skötte bokföring och fakturering. Min något yngre storebror Conny jobbade också hos Leif. Det var alltid öppet hus hos Leif och Eva och jag tror att det var den öppna gemytligheten som tilltalade Woffe. Det var ju inte han riktigt van vid men fanns sig snabbt tillrätta.

Conny hade träffat sin Anny och dom fick sin dotter Helen. Dom bodde i Mölndal i en lägenhet på Baazgatan. Både Conny och Leif med familjer skaffade ganska tidigt husvagn och umgicks mycket under årens lopp och semestrade tillsammans med husvagnarna. Conny och Annys lilla Helen var nästan jämngammal med Leif och Evas lille Roy. Jag tror att Roy är aningens äldre än Helen men dom hade kul tillsammans.

Det skar sig mellan Wolfgangs mamma och mig ganska snart för det visade sig att hon var en riktig envåldshärskare. Jag minns alldeles tydligt när hon tyckte att vi skulle köpa oss en bokhylla för att hennes syster från Tyskland skulle hälsa på. Vi hade inga pengar till någon bokhylla men hon erbjöd sig naturligtvis att låna ut på obestämd tid. Hon hade till och med redan kollat in en hylla som skulle passa oss. Sagt och gjort, hyllan införskaffades och vi hade en skuld till henne. Detta var förstås innan det skar sig. Att det inte fungerade längden är så här i efterhand ganska lätt att förstå men inte just då.
Hon blev så arg så hon krävde att Wolfgang skulle lämna mig. Det hade dock inte Wolfgang en tanke att göra så det slutade med att hon helt enkelt bröt kontakten med oss och sin ende son. Vi ville då inte längre bo kvar i den lägenhet som hon hjälpt oss att få och också stod för kontraktet på så vi började leta igen. Vi hade lyckan att få en trerummare i Kortedala och var så lyckliga över att kunna flytta.
Skulden på bokhyllan som vi ännu inte hade börjat betala av fick vi låna av Leif och Eva så fick sina pengar och vi var kvitt.
Jag hade svårt att förstå hur man kunde bli så arg på sin enda son att man till och med bröt kontakten. Visst hade mamma jag haft våra gräl under tonårstiden och varit fly förbannade på varandra men aldrig hade tanken ens föresvävat mig att jag eller vi skulle kunna bryta kontakten för evigt.
Det var nog med min lilla erfarenhet av livet som jag trodde att jag kunde få slut på eländet genom att till första julen i hemlighet sända henne en blomma som blomsteraffären levererade. Jag hade så svårt att tänka mig att vi skulle passera jul utan att träffas och försonas att det bara inte var tänkbart i min värld.
När jag så berättade det för Woffe blev han arg på mig för första gången. Han sa att det var urbota dumt gjort av mig och att hon absolut inte skulle ta emot blomman ens.
Långt senare fick vi veta att hon hade tagit emot blomman men nopprat sönder den i små bitar och gått till blomsteraffären och bett dom skicka den till avsändaren. Det gjorde dom förstås aldrig men hon hade berättat detta för Wolfgangs farfar som berättade det för oss långt senare.
Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan göra så här men vi har inte haft någon som helst kontakt sedan dess och hon har aldrig träffat sina två barnbarn. Vi vet inte var hon bor eller hur hon har det men Wolfgang förstod detta redan då vilket jag inte gjorde.

Skrivet av Angela Müller den 13 juli 2004 15:24

Kommentarer

Skrivet av: Anna den13 juli 2004 18:51

Skrivet av: Britt-Marie den13 juli 2004 23:18

Skrivet av: Angela den14 juli 2004 08:29

Skrivet av: Britt-Marie den14 juli 2004 19:14