Angelas dagbok

« Någon form av eftertänksamhet | Huvudsidan | Jag forcerar »

14 juli 2004

This is my life, part 4

SJÄLVKLART gick livet vidare och vi började så smått prata om att skaffa barn. Det visade sig snart att det inte var så lätt som vi trodde. Så det blev en lång rad av gynekologiska undersökningar och temperaturtagning varje morgon. Fy, vilken pärs det var! Min underbara gynekolog, doktor Ulrika Larsson, sade till slut att nu får det vara nog. Vi gjorde alltså ett kort uppehåll med tester, undersökningar samt lade febertermometern i lådan och då blev jag gravid. Jag minns så väl när jag ringde Ulrika och sade att menstruationen inte kommit i tid. Släng dig genast hit så tar vi ett prov sade hon och efter jobbet så tog jag mig upp till hennes mottagning som låg i Lackarbäck. Att ta ett graviditetsprov var ju odramatiskt men den väntan som följde innan vi fick svaret kändes som dramatik på hög nivå. När provet var taget så fick vi gå hem och Ulrika lovade att ringa oss 2 timmar senare.
Vi satt tätt intill telefonen och när hon äntligen ringde och jag svarade hörde jag i en röst i andra ändan som sade: Korka upp champagneflaskan!

20 september 1973 fick vi vår efterlängtade Steffanie och plötsligt öppnades sig en helt ny värld. Det är näst intill omöjligt att beskriva den lycka vi kände under den här tiden. Jag njöt verkligen av att vara hemma med Steffanie. Woffe som kom hem efter jobbet och möttes av strålande leenden från både barn och sambo. Jag tyckte att det var så härligt att få vara ensam med henne hela dagarna och bara njuta av och se hur hon utvecklades. Jag tyckte att det hände något varje dag. Från att inte ha känt någon i området lärde jag känna två andra mammor med barn i samma ålder och vi hade en härlig tid. En riktig lyckobubbla som kunde ge mig ont i magen ibland av rädsla att den skulle spricka.

När jag varit hemma sju månader på mammaledighet (det var inte längre på den tiden) gick jag tillbaka till mitt jobb på kryddfabriken men bara för att jobba uppsägningstiden. Min svägerska Anny passade Steffanie hemma hos sig under tiden jag jobbade. Vi var bägge två rörande överens om att jag inte skulle jobba utan vara hemma med vårt barn. Wolfgang hade en skaplig lön som gjorde detta möjligt. Visserligen hade vi inget överflöd men vi ansåg att det var viktigare med en trygg barndom.
Vi flyttade som sagt var till en lägenhet i Västra Frölunda innan Steffanie var året fyllda och det var här vi bodde när Wolfgang friade och vi gifte oss. Wolfgans pappa med fru samt hans farmor och farfar kom med flyg från Tyskland och var med på bröllopet som vi firade på Sahlins restaurang med alla våra vänner och familjer. Våra bästa kompisar var våra bröllopsvittnen och vi hade jätteroligt.
På den tiden var Wolfgang tysk medborgare så när Steffanie föddes hade hon både svenskt och tyskt medborgarskap men när vi gifte oss fick hon automatiskt moderns.
Den här tiden var utan tvekan mina lyckligaste dagar. Jag återkommer gärna till den här perioden när vi pratar om hur det förr.

Ett tag efter att vi hade flyttat kom bägge mina vänner från Kortedala efter och fick lägenheter i vår närhet. Så vi fortsatte att umgås och barnen fortsatte att leka med varandra. En av dessa bägge har vi fortfarande kontakt och umgås med.

Tyvärr kom vi aldrig att trivas riktigt bra i Västra Frölunda så det slutade med att vi flyttade tillbaka till Kortedala. Tiden gick Steffanie började i lekskolan och trivdes bra med det. Vid denna tid började vi så smått prata om ett syskon till Steffanie, vi är då framme vid sommaren 1979. Med tanke på hur jobbigt det var att bli gravid första gången så räknade vi nog med att det skulle bli så igen. Men det blev �?pang på rödbetan�? och jag blev gravid på en gång!

Lilla Anna föddes 10 maj 1980 och med oss hem från Östra sjukhuset KK fick vi ett litet flickebarn som förvandlades till en riktig gaphals, hon hade kolik. Det blev jobbigt i det Müllerska hemmet kan jag lova och stackars lilla Steffanie fick nästan blir vuxen på en gång. Varje kväll när det var dags att natta Steffanie hade Anna det som värst med sin kolik. Det blev ingen godnattsaga och kvällsmaten fick hon ibland fixa på egen hand det stackars lilla barnet. Det var nog som en smärre chock för oss alla att helt plötsligt ha en ny medlem i familjen som krävde både hull och hår av oss. Woffe hade sedan några år tillbaka börjar jobba skift så jag var ofta ensam på kvällarna när det var som värst.
Ändå har jag förstått att vi var lyckligt lottade eftersom Annas värstingperioder oftast var mellan 18-23. Det innebär ju att man ändå fick sin nattsömn och att jag trots allt kunde ägna lite tid åt Steffanie under dagen. Men det fanns givetivs undantag från regeln och det hände att jag var så trött efter att ha burit omkring ett skrikande stycke att jag inte orkade varken det ena eller det andra. En lycka var ju ändå att vi på somrarna bodde i Stråvalla alldeles vid havet och med massor av jämnåriga kamrater till Steffanie. Min mamma bodde där också så Steffanie kunde ofta följa med henne till stranden. Och Woffe kunde bo i stan och därmed få sova ordentligt på skiftveckorna. Det var en jobbig tid för oss och säkert för lilla Anna också. Vi skojade ibland med Steffanie och sade att nu åker vi och lämnar tillbaka Anna på Östra sjukhuset. Som tur var lättade det när hon närmade sig halvåret.
Men man kan konstatera att man går stärkt ur erfarenheter lik denna. Jag minns så väl en gång när Steffanie så gärna ville att vi skulle gå till stranden och Anna hade en lugn dag så vi gav oss iväg. Det var så mysigt när vi satt där i den mjuka varma sanden och hade det gott i solen och lilla Anna sov i sin vagn. Vi badade och kunde rå om varandra och jag vet att jag tänkte flera gången att jag önskade att jag kunnat stoppa tiden. Efter ett av doppen vi tagit satt vi och byggde sandslott och var fullt engagerade i detta när jag råkar titta upp och får se en grabb i full fart på väg fram till Annans barnvagn. Jag rusade fram och skulle stoppa honom innan han hade lyckats väcka henne och mötte en vuxen som med full fart var på väg till samma mål. Hon fick tag i grabben och ursäktar sig till mig att han älskar bebisar. Det visade sig då att grabben var förståndshandikappad och blev alldeles vild varje gång han mötte någon med barnvagn. Jag fick så dåligt samvete att jag över att jag bara hade tänkt på att inget fick förstöra vår den lugna stund jag fått genom att Anna sov och jag kunde ägna mig åt bara Steffanie. Fick lite ont i magen och tänkte herregud låt han få titta. Om så lite kunde glädja denna stackars grabb så kunde väl inte jag vara så egotrippad. Så vi smög fram till vagnen och han stoppade till och med ner sin hand och klappade Anna på kinden utan att hon vaknade. Grabben var salig av lycka. Ofta har jag tänkt tillbaka på den här gången och hur jag insåg att vi kunde vara glada över att det bara var kolik hon hade. Det kunde varit mycket värre!
Att man får två välskapta underbara tjejer är väl inget man kan ta för givet!
Ja, på olika sätt och vid olika vardagshändelser kan man komma till insikt och förstå att man ska vara glad och nöjd med det man har.

Steffanie gick nu sitt första år i skolan och det började bli besvärligt att bo i en trerumslägenhet med två barn. Vi ansökte först om en större lägenhet vilket var en bristvara i Kortedala och i någon annan del av staden kunde jag inte riktigt tänka mig att bo i. Vi började således titta efter hus och på så vis hamnade vi så småningom i Gråbo. Det var så underbart att komma dit, till det radhus vi köpte, så det hade jag aldrig kunnat drömma om.
En riktig småstadsidyll! Och från att ha bott i höghus med hiss och en hel vetenskap för att ta sig ut med två barn så kunde jag nu bara öppna dörren och placera Anna i sandlådan.
Anna fyllde sitt första år Gråbo och ettårskalaset firade vi ute i trädgården. Strålande sol och Spirean i full blom vad mer kunde man önska sig.

Skolan var bra och alla föräldrar var med på föräldramöten och sammanhållningen var av kaliber jag inte visste existerade. Det var härligt att vara med när det arrangerades något i skolan och man mötte inte bara föräldrar till barnen utan även mor- och farföräldrar och fröknarna kände alla. Det kändes som ett privilegium att vi valt så rätt utan att ha vetat det på förhand. Jag vet också att vi sade, dom första åren, att så fort barnen är vuxna och flyttat hemifrån så flyttar vi tillbaka till stan. Pyttsan säger vi nu – det skulle aldrig komma på fråga.

Givetvis var det tufft att köpa hus och få pengarna att räcka till med en inkomst så jag började arbeta hemma som dagmamma under ett par år. Jag hade turen att få underbara barn och det kändes inte som ett jobb. Vi hade jätteroligt när barnen var hos oss och föräldrarna jobbade. Ibland ville dom faktiskt inte gå hem. Ett av dagbarnen, jämnårig med Anna, blev en vän för livet och dom träffas fortfarande då och då när Anna är hemma och hälsar på. Ja, tiden rullade på och vi hade det bra i Gråbo. Ingen av oss saknade stan och Woffe pendlade mellan Gråbo och Göteborg till jobbet varje dag utan några större problem.

När Steffanie började på högstadiet och Anna närmade sig skolstart så tyckte jag att det var dags att sluta som dagmamma. Det var lite tragiskt att skiljas från dagbarnen men jag kände att det var rätt beslut trots allt. Så sakteliga började jag fundera på om jag inte skulle skaffa mig ett jobb utanför hemmet. Det var inte utan det lockade lite att få träffa andra vuxna och göra något annat än det som hör hemmet och familjen till. Så när jag fick chans att börja som textinskriverska på en tidning så tog jag den. Första året jobbade jag bara sådana tider som gjorde att vi gick om varandra. När jag jobbade, bara på kvällar, var Woffe hemma från sitt jobb och tog över hemma. Det var så himla kul att börja arbeta med något helt annat så det går inte i ord att förklara. Det var mysigt att komma till jobbet på kvällen och prata med arbetskamrater och inta sin mat på rasten utan att det fanns några barn med som behövde hjälp med aningen det ena eller andra och inga omkullvälta mjölkglas. Därmed inte sagt att jag på något sätt ångrade det 14 år som jag varit hemma med barnen. Skulle inte byta de åren mot något annat i världen! Jag hade ingen fast anställning utan gick på kontrakt som det hette och gjorde så i två år. När möjligheten till fast anställning erbjöds tvekade jag inte en sekund.

Det var dock inte utan lite mankemang när jag fick fast tjänst. Jag fick ett helt annat schema som gjorde att jag arbetade även dagtid och det blev lite pysslande. Varannan vecka jobbade jag på dagtid och varannan på kvällstid. Vi kunde inte heller lägga ansvaret på Steffanie, att ta hand om Anna när hon kom från skolan, så vi ansökte om barnomsorg om än i liten skala, i tid räknat. Först fick vi en dagmamma till Anna och det gick inget vidare för vi fick veta att hon var ute mest hela tiden och inte fick gå in. Efter ett tag fick vi in henne på fritidshem och allting löste sig till det bästa.
På jobbet däremot var det desto bättre. Jag avancerade ganska snabbt från textinskrivare till en tjänst på dataavdelningen. Under några år jobbade vi sida vid sida Woffe och jag och gick samma skift. Skiftet innebar att vi jobbade dagtid tre veckor och en vecka kväll. Efter kvällsveckan var man ledig i fyra dagar och det gjorde att man fortfarande var mycket tillsammans med barnen. När man sedan skulle implementera server/klientlösningar gick jag över och jobbade helt på dagtid. Under denna period befann jag mig nästan ständigt på kurs i Stockholm och det var kul men också jobbigt. När det var dags att dra igång detta nya system i produktion blev jag ytterst ansvarig och jobbade dygnet runt i flera år, kändes det som om i alla fall. Men det var så himla roligt. Självklart var det inte lika roligt för familjen. Jag vet vid ett tillfälle när vi träffade min morbror. Det var när mamma fyllde 60 år och vi tog ut henne på restaurang och firade henne. Min morbror säger under kvällen till Anna att nu var det bra länge sedan vi träffades. Ja, svarade Anna men det är inga problem ni kan komma och hälsa på om ni vill. Pappa, Steffanie och jag är alltid hemma men om ni vill träffa mamma får ni nog ta vägen om mammas jobb. Suck - från ungar och fyllehundar får man veta sanningen!

Jag blev så småningom chef för servergruppen och det mesta lugnade ner sig. Men vi hade en IT-chef, som var min närmaste chef och den jag rapporterade till, som jag inte tyckte att jag hade så bra relation till. Vi hade liksom inte samma värderingar när det gällde våra medarbetare. Under den här för mig ganska jobbiga tiden slutade jag röka, klev in i kärringåldern med allt det innebär och mamma dog i juni på Woffes födelsedag.
Det kunde ju bara sluta på ett sätt! Naturligtvis. Det tog visserligen lång tid innan jag insåg det och Woffe hade det nog så kämpigt. Steffanie hade för länge sedan flyttat hemifrån och Anna var i tonåren. Precis efter mammas död var jag på tjänsteresa i USA och det var en allt igenom jobbig resa med en allt mer påtaglig depression i kroppen. Som belöning för att jag slutade att röka fick jag dessutom högt blodtryck och astma. Ja, nu så här i efterhand är det inte svårt att förstå varför jag så småningom hamnade rakt i väggen. Det tog dock mer än ett år innan jag sansade mig och sökte hjälp hos läkare. Det är en period i mitt liv som jag inte gärna återkommer till och helst av allt vill radera men det går ju inte såklart.
Jag hade tur och träffade en läkare som anade vad som pågick. Han skrev ut så kallade Lyckopiller till mig och livet återvände sakta men säkert. Jag fick kraft och ork att söka mig från mitt chefsarbete på IT-avdelningen och fick jobb som innebar produktionsutveckling och IT-ansvar för annonsavdelningens alla system. Jag jobbar med det fortfarande och trivs alldeles utmärkt. När jag väl hade lyckats ta mig ur väggen fick jag förmågan tillbaka att inse vad som hade hänt. Inte för att jag på något vis kan säga att det var ditt eller datt som gjorde att jag hamnade där men förmodligen en rad händelser. Det blev också möjligt för mig att analysera saker och ting. Samtidigt som jag blev riktigt förbaskat då jag insåg att jag faktiskt förlorat mer än ett år av min livstid. Ett år var helt plötsligt till ingen nytta kändes det som.
Jag vet också att jag tänkte, nästan varje dag, att jag aldrig mer skulle låta det hända och att jag skulle knapra lyckopillrerna resten av livet om så krävdes.

Anna blev också stor och flyttade hemifrån. Hon flyttade ihop med sin kille i Västra Frölunda. Det kändes som om vi gick in i ett helt nytt skede med huset tomt på barn. Hon skaffade sig under den här perioden lilla Boris, sin älskade pudel. Och jag började fundera på hur vi skulle överleva detta eller om livet nu var slut. Vi skaffade oss husvagn igen. Det hade vi inte haft sedan barnen kom i den ålder då dom vägrade att följa med ut på helger och semestrar. Det var nog tur på sätt och vis för vi fick helt andra intressen är tidigare. Det rörde sig inte hela tiden om barnens behov och vi var ute nästan varje helg och hade det mysigt.

Skrivet av Angela Müller den 14 juli 2004 17:03

Kommentarer

Skrivet av: Britt-Marie den14 juli 2004 19:22

Skrivet av: Angela den14 juli 2004 22:44

Skrivet av: Angelica den 1 augusti 2004 23:09

Skrivet av: Angela den 1 augusti 2004 23:42