Angelas dagbok

« This is my life, part 5 | Huvudsidan | Efterord »

16 juli 2004

This is my life, part 6

NÄR jag skulle fylla femtio, alltså förra året, hade jag en fruktansvärt jobbig period med många om och men. Skulle jag fira eller skulle vi åka bort? Blir alla, inte minst barnen, besvikna då? Man kan lätt konstatera att Woffegubben inte hade det lätt denna period. Jag avreagerade nog min beslutsångest mycket på honom är jag rädd för. Barnen fick nog sin beskärda del också är jag rädd.
När det började närma sig dagen D kom en dag ett mail från Stora Monsterbarnet och Lilla Monsterbarnet med bara en länk i. När jag så klickade på länken kom jag till en sida som förtäljde att min födelsedagspresent var en stor summa pengar - hiskeligt stor! Det var från barnen och maken. På sidan fanns en massa länkar till olika resor med trädgårds- och växtinriktning. En hel del förslag på resor med temat blommor och växter och länkar till dessa. Jag höll på att kvävas av de tårar som trängdes i min hals. Var tvungen att gå ut från min arbetsrum och hämta luft. Tillbaka igen och mailade till barnen och maken att jag var STUM och inte kunde prata men att jag skulle höra av mig så fort jag kunde prata. Det tog flera timmar innan jag lyckades samla mig. Stod på toaletten och grinade både länge och väl. HUR I HELA FRIDEN HAR MINA TVÅ FATTIGA STUDENTER TILL BARN KUNNAT FÅ IHOP SÅ MYCKET PENGAR? Jag fick riktig ångest...hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att något sådant skulle hända mig!
Långt efter hade jag samlat kraft nog att ringa och fick då veta att detta hade dom sparat till i många år och att det var Steffanie som hade kommit på idéen. Dom hade satt undan en summa pengar varje månad i flera, flera år. Vad har jag gjort för att få sådana ungar??

Det blev en resa på fjorton dagar till Thailand - som jag hade drömt om att få åka dit! Det blev också ett hejdundrande kalas i två delar, ett för mina arbetskamrater och ett för mina vänner och släkten. Allt på en och samma dag. Helt plötsligt kunde jag besluta att så skulle det bli. Vi hade bägge kalasen fredagen den fjärde april 2003. Arbetskamraterna på dagen och resten på kvällen. Steffanie och Anna kom ner och fixade rubbet. Vilken dag" Åhh, säger jag bara och suckar. Två dagar senare, 6 arpil på natten, körde Steffanie oss till flygplatsen och vi reste till Thailand. Det finns inte ord för att återge den lycka och glädje jag hade i mer än två veckor och allt tack vare mina barn. Jag kan när som och i vilket ögonblick som helst börja gråta glädjetårar över denna gåva och gest från mina allra käraste. Den stolthet jag känner, för att mina barn lyckades överraska mig så till den milda grad, går inte att med ord förklara. Det var också i samband med resan som Steffanie fick mig att börja blogga. Vi var dagligen på internetcafé och skrev om vad vi upplevt. Och av alla starka intryck och upplevelser vi fick fått detta underbara land går inte beskriva. Den enda smolken i bägaren var att jag saknade barnen hela tiden. Jag ville så gärna att dom också skulle få uppleva alla underbara saker som vi fick. Mitt mål här i livet numera är att vi någon gång ska kunna göra om denna resa med barnen!

Skrivet av Angela Müller den 16 juli 2004 21:04

Kommentarer

Skrivet av: Britt-Marie den16 juli 2004 21:39