« Veckans | Huvudsidan | Först arg - sedan glad »
17 september 2004
Frid i lägret
ÅTMINSTONE tills vi får andra besked. Jo, vi var ju ute på Bauhaus häromkvällen för att köpa parkett till vårt sista renoveringsobjekt (för den här omgången). Fick så tag på en, ursäkta, som inte visste något och som inte var benägen att ens försöka förstå något. Parketten i bok fanns inte kvar av det märke vi redan köpt och lagt i de andra utrymmen som vi renoverade i senvintras/vår.
Då fick jag veta att hon (på Bauhaus) hade olika golv överallt i sitt hem. Detta när jag hävdade att vi faktiskt mycket noggrant hade kollat upp om parketten skulle finnas kvar i sortimentet även framledes. Då hade jag lust att svara att jag SKITER fullständigt hur dina golv ser ut hemma hos dig men jag anser inte att jag kan ta en helt annan parkett till vårt sista utrymme när vi ju hade den andra på det utrymmen vi redan var klara med. Men det gjorde jag ju inte, valuppfostrad som man är.
Nåväl, hon försökte ivrigt att hävda att eftersom den utgått i sortimentet så skulle det bli JÄTTEdyrt att ta hem. Då svarade jag dock att det tycker inte jag är mitt problem. För att slutligen ta sig ur detta bad hon mig ringa chefen för byggavdelningen nästa morgon. Han hette Micke och skulle börja jobba klockan 07.00. Sålunda går vi därifrån och in på Ikea där bäddsoffan inhandlades....
Nästa morgon börjar jag ringa Bauhaus redan klockan 08.00. Det gick fram minst 40 signaler och till sist svarar en tjej i andra änden. Jag framför mitt ärende och får då till svar att hon har ingen aning vem denne Micke är och att hon inte ens jobbar på den avdelningen men råkade gå förbi när telefonen ringde. Jag bad henne då meddela denne mystiske Micke att han skulle ringa upp mig. Njae, det kunde hon inte men jag stod på mig och till slut så tog hon mitt namn och telefonnummer och sade att hon skulle framför detta till informationen så att dom sedan kunde be Micke ringa mig. Pust och suck!
Inte fan ringde det någon Micke till mig! Så när klockan var 09.00 och dom öppnade varuhuset så började jag ringa igen. Jag ska inte berätta hur länge jag satt och väntade innan någon svarade bara för att berätta att Micke inte började förrän 11.30 i dag!!
Klockan 11.30 upprepas samma visa och efter tusen signaler svarar samme kille som upplyste mig om att Micke inte började förrän 11.30 att han sitter i anställningsintervjuer hela dagen.... Men för helvete, svarade jag då och glömde bort min uppfostran och berättade ånyo hela historien om vad jag hade fått för besked dagen innan. Då svarar denne unge man att han (Micke) kan nog inte hjälpa dig ändå med detta.
Jasså, och vem kan då hjälpa mig att se till att vi inte ska behöva bo i ett hem som mest liknar en utställningshall där man visar upp olika sortes parketter. Då svarar PÄRLAN att jag kanske kan hjälpa dig.
För att nu göra en lång historia kort(nåja, allt är ju relativt) så kunde han se till att just den parketten beställdes hem och att vi skulle få den till det pris vi betalat innan men att jag måste komma ut och betala 20% i förskott annars kunde han inte beställa hem parketten. Det kunde jag gott och väl förstå och tycka vara rimligt.
Så i dag, i kväll, har vi alltså varit där och betalat 20% och om cirka 3 veckor ska parketten anlända så att vi kan hämta den. Denne sympatiske unge man ska ha dagen ros, vilket jag också sade till honom. Nu kan jag sova lugnt inatt utan att drömma att vårt hem ser ut som en provkarta på parkettutbudet.
Nu ska vi alltså "bara" hitta tapeter som blir lämpliga, beställa hem målaren som gjorde ett sådant bra jobb i vårt sovrum, köpa nya möbler typ datorarbetsplats hyllor samt en lämplig syarbetsplats (bäddsoffan finns ju redan på högkant i vardagsrummet) men detta ser jag som rena barnleken i jämförelse :-)
Men vi har ju inte sett att parketten verkligen kommer ännu men nu ska vi väl inte måla fan på väggen i förskott utan leva i den trygga tro att allt ska ordna sig till slut. I alla fall fram till dess att vi fått besked om annat, t ex att parkettfabriken i Tyskland brunnit ner eller att det är strejk eller att dom gått i konkurs eller eller eller.....
Hur många unga lovande män har man väl inte känt. Vart i herrans namn tar de alla vägen?
Skrivet av Angela Müller den 17 september 2004 21:22
Kommentarer
Ojojojoj... jag är glad att jag slapp det där, fick blodrusning av att läsa ...
Skrivet av: Anna den18 september 2004 19:27
Anna> Ja, gudarna ska veta att det frestar på att vara människa i bland. Frustrerande är bara förnamnet.
Skrivet av: Angela den18 september 2004 22:31