« Blodtryck | Huvudsidan | Sitter och väntar »
2 oktober 2004
En hiskeligt bra dag
JAG GICK UT för att jobba i trädgården och Woffegubben var inte sen med att komma efter. Jag flyttade Hängkaraganen till framsidan och började så smått ta tag i mitt evighetsprojekt. Evighetsprojekt är det bara för att jag aldrig får tummen ur. Projektet befinner sig under Rönnen på framsidan och där växer allt mellan himmel och jord samt lite till.
Jag har alltså länge insett att jag måste sanera bort en del växter och flytta en del. Det Amerikanska blåbäbäret samt en Minirododendron har har jag lyckats omplacera och resten av tiden gick till att försöka gräva upp det jag inte ska ha kvar. Hittills har jag lastat en skottkärra full och en stor säck och ändå syns det inte. Nåja, jag får väl fortsätta i morgon. Ett projekt som tagit så lång tid att fundera på kan ju inte bli klar samma dag :-)
Nej, i sanningens namn var det hunger som drev mig in och det faktum att det var näst intill tomt i kylskåpet.
Woffegubben strök planket mellan vår och grannens trädgård med lasyr och sedan gav han sig på att städa i förrådet. Det såg för djävligt ut efter våra bravader med nedtagna träd och buskar som vi släpat igenom förrådet till framsidan för vidare transport till tippen. Lera och vissna löv är bara förnamnet. När han tömt hela förrådet åtog jag mig att sopa rent så att allt kunde komma på plats igen. När jag drog borsten utefter kanten kom "min" padda fram igen. Den rackaren skrämde halvt ihjäl i somras då jag skulle baxa ut gräsklipparen. Jag trodde att mitt tjut tog död på honom eller åtminstone skrämde han på flykten - men icke. Jag tänker i alla fall inte kyssa honom för det räcker så väl med en prins i huset.
Hunger var det ja. Efter sopandet drog jag in och trollade till middag som vi avnjöt innan vi for i väg till Alingsås för att handla lite mat. Ganska praktiskt att handla när man är mätt och belåten - inga extra godsaker här inte.
När vi kom hem kastade jag mig över strykhögen eftersom den började bli ett allvarligt hot mot de inneboende på Vallvägen 7. Jag menar, att skulle högen råka välta precis när man råkar passera - ja, då tror inte jag att någon kan överleva. Nej, det skulle bli en säker kvävningsdöd.
Nu är högen nere i tre par shorts och det ska man säkert överleva vid ett eventuellt angripande.
Innan sängen skriker sig blå över att jag borde sova så ska vi avnjuta en äppelpaj med vaniljsås och lite glass. Men jag kan nog konstatera, eller åtminstone ryggen min, att det varit en bra dag med mycket som blivit gjort.
Sann glädje är en allvarlig sak.
Skrivet av Angela Müller den 2 oktober 2004 22:34