« Men hallå där | Huvudsidan | Löplabbet »
6 juni 2005
Livet och döden
ALLA 21036 STEG JAG TAGIT I DAG tillägnar jag min svärmor som nu somnat in. Vi fick beskedet i kväll och jag såg ingen annan råd än att gå ut och gå, alldeles ensam med mina tankar. Jag har traskat i de trakter av Gråbo som hon var så imponerad av. Vi plockade blåbär och det pratade hon om varje gång vi träffades. Att kunna gå ut i skogen, utan att be om lov hos markägaren, och att kunna plocka blåbär och sedan gå hem och koka sylt. Det gjorde vi och hon fick med sig sylten hem som hon sedan knappt hade hjärta att använda.
HON älskade att promenera och fram till helt nyligen har hon gått varje dag i ur och skur långa stycken utmed Östersjöns blåsiga kust. Säkert en mil per dag!
HON var en riktig järnlady! I många år skötte hon min svärfar som var ett vårdpaket i ordets rätta bemärkelse. Hon vårdade honom hemma och kämpade tappert in till sista dagen.
Vi var med och firade hennes 80-årsdag i början på detta år.
HON har sett döden i vitögat flera gånger både genom sin make och sedan även den yngste sonen som var dödsdömd, på grund av spritmissbruk, både av läkarvetenskapen och oss andra som inte visste bättre. Men han hämtade sig och det har blivit människa av honom också. Hon har fått se honom komma upp ur djupets avgrund för att nu ha både ett värdigt liv, lägenhet och jobb - det glädjer mig särskilt denna dag att hon fick uppleva det. För som den ömma moder hon var tror jag inte att hon så mycket som ett ögonblick trodde något annat än att han skulle komma tillbaka.
HON var en riktig sportfanatiker och det hon inte visste var inte värt att veta. I lördags när hon ringde för att gratta Woffegubben så nämnde han att Steffanie skulle springa Stockholm Maraton och jag tror, sade Woffe, att det är nog 40 km. DÅ rättade hon honom genast och sade att det är 42 km ;-)
HON var barnens farmor eller Oma som man säger i Tyskland, visserligen inte deras biologiska men den farmodern dom haft.
HON ringde och grattade mig på min födelsedag, då jag var hos Steffanie i Stockholm, och var så glad för att hon fått delar av sin syn åter. Hon hade starr och den operation hon precis hade genomgått gav henne ljus och mörket igen. En operation återstod och då skulle hon kunna se på TV igen. Tyvärr kom döden före.
Det känns märkligt och konstigt att hon inte finns mer.
Skrivet av Angela Müller den 6 juni 2005 21:50
Kommentarer
Jag gråter floder idag, och minns hennes härliga sätt att prata på. Hon hade så fantastiska skorrningar. Jag minns även då både hon och Opa var friska och de var så busiga med varandra. Nu får de träffas igen utan smärta och lidande.
Skrivet av: anna den 6 juni 2005 22:54
Anna> Ja, det är den enda trösten man kan hitta i sorgen...att Opa inte behöver vara ensam mer där uppe.
Skrivet av: Angela den 6 juni 2005 23:07
I stunder som den här är ord futtiga. Att säga jag beklagar sorgen är inte nog, trots att det är det enda jag kan göra. Jag beklagar sorgen. Verkligen!
Tröstkram!
Skrivet av: Lilla Mysan den 6 juni 2005 23:15
Lilla Mysan>Jag tar tacksamt emot dina ord och tröstkram.
Skrivet av: Angela den 7 juni 2005 08:16