« Centrumtitt | Huvudsidan | Sista uppdateringen från Upplands Väsby »
10 oktober 2005
Nu är det min tur att blogga
HEJ MATTE NU ÄR DET JAG, Ila, som bloggar eftersom Boris fick blogga i morse. Nu ska du få höra vad vi har gjort i dag efter morgonpromenaden.
Dagmatte övergav oss för hon skulle gå och handla så vi fick order om att vara tysta och snälla när hon inte skulle vara hemma. Vi hade förstås förväntat oss varsitt märgben men då skulle vi ont i magen svarade hon.
Jag bara undrar när hon blev någon slags hundmagsexpert…?
I vilket fall som helst fick vi ett halvt löfte om någon slags överraskning och när hon kom tillbaka efter en liten stund så fick vi faktiskt det också. Vi fick jättemycket beröm också för att vi hade varit så tysta och duktiga!
Sedan skulle vi ta dagens långpromenad och det kan jag lova dig Matte att lååång blev den. Vi startade med ”Annarundan” som dagmatte har döpt den till. Du vet den vi gick i går.
Så långt var väl allt frid och fröjd men så tyckte jag hon muttrade något om jogging – men herregud vad begär hon egentligen!?
Men så visade det sig att vi behövde inte jogga utan det räckte med att vi gick som vanligt. Det kanske berodde på att hon aldrig hittade till joggingspåret annars hade vi kanske blivit tvungna att jogga också.
Vi hittade i alla fall en skog med en fin stig på som dessutom var märkt med rödvita märken som var uppsatta på träden här och var.
Lite misstänksam blev jag när vi helt plötsligt hamnade i någon slags stengrop med massor av olika stenhögar i flera olika storlekar och man hörde maskiner som brötade så jag fick kramp i öronen.
Jag hörde tydligt hur hon gick där och mumlade om att nu fanns det minsann inga rödvita märken på träden längre. Men vi fortsatte förbi det där otäcka stenröset och fortsatte och fortsatte. Till slut hörde jag dagmatte snacka om ett hus som man såg taket på och att vi skulle gå mot det för då skulle vi nog hitta vägen igen.
Det vara bara det att när vi väl kom ner från den hemska backen som ledde ned dit så ångrade hon sig och vi gick tillbaka en lång bit och då, efter en lång stund, hittade vi rödvita märken på träden igen.
Ja, vi fortsatte att gå och gå. En himla massa träd och jag undrar om hon är spritt språngade galen. Gå så himla långt! Det är tur att hon åker hem i morgon så vi får komma till dagis och vila upp oss.
Det var ju jättefint väder och en massa härligt ruttna pinnar där i skogen så egentligen ska man väl inte klaga.
Till slut kom vi i alla fall ut på asfalt igen och så småningom även hem till boet. Och jag bajsade en gång och kissade tre men Boris ska ju alltid vara värst så han behövde två svarta påsar och jag tror banne mig han pinkade på vartenda ett träd och varje grästuva. Fast lite fejk är det för ibland kom det inte en endaste droppe. Jag var framme och kollade då och då men en av gångerna när jag kikade DÅ kom det naturligtvis några så han pinkade rakt på mitt öra!!!
Fast dagmatte torkade mig torr och gullade lite extra med mig just då så det är väl OK trots allt.
När vi kom hem var det såå skönt att lägga sig i soffan och slumra lite.
Det blev 11 102 steg – det du Matte! Så nu är vi upp i 14 511 steg bara i dag. Nu förstår du varför vi ska sova så gott på dagis i morgon.
Skrivet av Angela Müller den 10 oktober 2005 20:46
Kommentarer
Hihi, det är bra det! Det är bra att ni har koll på dagmatte!!
Skrivet av: anna den10 oktober 2005 21:14