« Boris bloggar, del 9 | Huvudsidan | Boris bloggar, del 10 »
18 juli 2006
På begäran från Anna
ANNA LÄT HÄLSA TILL BORIS att jag borde skriva ett inlägg och berätta om hur det är att vara "nästan" hundägare. Det är inte lätt men jag gör väl ett försök - det är så mycket att glädjas åt så det är svårt att sammanfatta så här rakt av och det finns ju saker man inte riktigt kan beskriva som till exempel den glada magkänslan och att själen mår bra.
Men det är helt klart att hemmet och dess görmål blir lidande för jag vill ju ge så mycket tid jag bara kan åt Boris. Så tvätten ligger, visserligen tvättad torr och inburen från torkvindan, i högar...
Och orchideerna som fick tillfällig plats på vardagsrumsbordet för att Kif och Tyler skulle hälsa på, ja den platsen verkar nu ha blivit beständig ;-) Vem har tid att släpa blommor runt i kåken när Boris vill att vi ska leka eller kela?
När jag sedan har serverat honom kvällsmålet och upptäcker, för första gången i livet, att det är mat kvar och herrn lungt går därfrån utan att frukta att någon annan ska knipa maten så fort han vänder ryggen till. Ja, då tänker jag att nu kopplar han verkligen av! Han litar på att varken jag eller Woffe ska sno hans rester...
Jag har den korkade vanan att hela tiden prata med Boris och när och om jag någon gång skulle vara tyst för länge då vaknar har till och undrar om jag är kvar ;-) Han följer mig hela tiden så jag är aldrig ensam och alltid otroligt välkomnad även om jag bara varit ute och slängt soppåsen. Han är med när jag går på toa och så även när jag duschar - inte en chans att han skulle missa det.
Jag kommer på mig själv med att inte springa fram och åter för mycket eftersom han för det mesta ligger tätt intill där jag befinner mig och rusar upp och går med så fort jag går från ett rum till ett annat. Nu har jag "lärt" att samla mina ärenden i hög och bara gå i väg en gång istället för fem.
I bland kan han försvinna och jag blir lika rädd varje gång men det visar sig alltid att han ligger i dörröppningen på altanen och solar eller tar sig ett stråk på baksidan av trädgården. Där kan han lugnt traska runt eftersom det inte finns några flyktvägar.
När han i går kväll rantade runt med sitt märgben var jag mäkta imponerad och jag försökte smyga efter så gott jag kunde utan att störa för mycket. Han grävde som sagt först en grop i trädgården och placerade det där men ångrade sig strax och bytte till något annat gömställe bakom buskar och träd i flera varianter. Till sist lade han det inomhus och där vandrar det nu runt. Sista gången i går kväll, efter kvällspromenaden, flyttade han in det i gästrummet. Detta är så fantastiskt för mig att kunna få studera på nära hand och jag imponeras över vilken energi han lägger ner på detta urätna märgben.
Han har ett minspel som är en otrolig mångfald. När han är trött tittar han på mig på ett alldeles speciellt sätt och när han är busig på ett annat samt flera andra beroende på vad budskapet är. Den tydligaste minen tycker jag mig uppfatta när vi promenerar och han ligger några meter före och vänder sig om och tittar lite förstående på mig som om han tänkte...ja, hon är ju gammal och trött så jag får väl vänta in henne så hon inte känner sig övergiven ;-)
Det är en lycka att få uppleva "hundlivet" i lugn och ro och inte bara över en helg när vi träffas hela familjen med katten, hundar, ungar och ungar. Att det sedan är fint väder och tillfälligt gör inte saken sämre. För att ha hund och vara yrkesarbetande är en kombination jag inte kan tänka mig. Att behöva gå ut i rusk, regn, kyla och blåst är nog också något helt annat än vad vi upplever för tillfället i denna ljuva sommartid.
Den största lyckan är nog i alla fall när vi kryper till sängs och Boris placerar sig med huvudet på min utsträckta arm är en riktig rysare. Att jag sedan vaknar näst intill förlamad för att jag inte vill störa honom genom att byta ställning är en annan rysare...
Eller att han snor h e l a sängen om jag råkar gå upp på toa eller så... Å andra sidan kompenseras allt detta obehag av att varje morgon vakna av att bli pussad i hela ansiktet. Det fattar ju vem som att det inte kan vara maken efter 35 år ;-)
Sedan finns det naturligtvis nackdelar även under en så kort och begränsad tid som det handlar om. Därom råder ingen tvekan men så länge man har lyxen att lämna hem honom när man tröttnat så kan man skjuta på det mesta under en kortare tid.
En annan sak som är helt ortoligt fantastisk är alla människor med eller utan hund som tar kontakt på promenaderna. I går träffade vi en dam med en hårig sak, pekines tror jag, som vi pratade länge med och en herre med krycka som var så imponerad över att Boris inte blev rädd för kryckan för det blir alla andra hundar han träffar. Jag är helt säker på att om inte Boris hade varit med så hade dessa kontakter aldrig uppstått.
Woffegubben berättade att han hade träffat en ädre dam på sin ruda med Boris som hade frågat vänligt om hon fick klappa honom. Sedan berättade hon att hon hade haft en likadan hund som dog för sex år sedan. När damen klappat klart och gick vidare hade hon tårar i ögonen.
Att man sedan måste planera inför en arbetsdag lite mer än vanligt får man ta. Tre lunchlådor istället för två ;-O
Skrivet av Angela Müller den 18 juli 2006 09:01
Kommentarer
Boris verkar vara en trevlig hund! Kul läsning.
Skrivet av: andreas den18 juli 2006 10:23
Andreas> Han är en rikgtig Molly om du mig rätt förstår ;-)
Skrivet av: Angela den18 juli 2006 10:27
:) Hur går det på jobbet i dag då?
Skrivet av: Anna, Boris, Kif, Tyler o Ila den18 juli 2006 13:27
den glada magkänslan och att själen mår bra, en underbar beskrivning på hur det känns att ha hund tycker jag. Du är bra på att hitta orden. /Ahnna
p.s Boris jobbar inte för mycket tänk att det är semester för dig!
Skrivet av: Ahnna den18 juli 2006 13:56
Anna> Han vägrar äta torrfodret! Hjälp!
Skrivet av: Angela den18 juli 2006 14:06
Ahnna> Om jag ska vara riktigt ärlig så ligger jag mest i min bur och sover i dag. Extramatten har fått läsa alla tråkiga loggar själv ;-)
Skrivet av: Angela den18 juli 2006 14:07