Angelas dagbok

Man kan lugnt påstå att det kom helt åt helvete olämpligt men det gör det väl alltid när man blir sjuk.
Det är som min arbetskamrat brukar säga att den friske har miljoner önskningar och den sjuke bara en!

Jag hade annars planerat att få komma igång med träningen så jag kan få ro i mitt samvete. Jo, det är faktiskt så. Sommaren har ju i och för sig inte varit helt förslappad för jag har trots allt sprungit en del och cyklat lite grand men gymverksamheten har ju legat helt nere.
Sedan vi flyttade ”hem” ifrån Varberg har min ambition varit att komma i gång så jag får frid i mitt sinne men fram till nu har det varit så mycket annat, husvagnsmässa ena helgen, födelsedagbarn andra helgen och lite umgänge med kamrater som ju också är ett måste för att andra delar i själen ska må bra. Det har i alla fall inneburit att det blivit halvdant och det kan jag inte nöja mig med.

Min ambition är att hitta någon slags harmoni med träning och liv som gör att jag kan känna mig nöjd med bäggedera. Det är ingen lätt uppgift jag tagit på mig men ett måste.
Den 21 november är min kurs i Xtravaganza över och då vill jag vara klar. Det kommer jag nog inte att vara men det är under alla omständigheter min ambition. Den vägen är ganska kort tidsmässigt och jag inser att jag förmodligen inte kommer att klara det mål jag satt upp inför kursslutet. Det måste jag också lära mig att hantera.
Varför ska livet var så himla komplicerat?

Förra hösten och vintern tränade jag på gymmet i stort sett alla dagar i veckan med undantag för fredagar, i alla fall de flesta, eftersom jag inte hinner då dom stänger tidigt. Samtidigt har gymmet alltid After Work på fredagar så några försöker jag ändå hinna med. Det är ett trevligt initiativ och det är kul att kunna delta men det innebär att jag måste gå tidigare från jobbet och antingen sno bilen så Woffegubben får ta bussen eller så får jag ta tåget. Under alla omständigheter måste jag planera så att jag kan smita iväg innan arbetsdagen egentligen är slut. Det brukar i och för sig inte vara så betungande att jobba igen den tiden men det kräver ändå en viss planering.

Jag vill göra så mycket men har så lite tid känns det som! Jag gissar att jag inte är ensam om den känslan men det är en föga tröst…
Ändå tycker jag att jag har prioriterat bort en massa annat för att hinna med det jag vill göra. Jag ser t ex aldrig på TV vilket jag kan sakna ibland, speciellt på fikarasterna när kollegerna pratar om olika program och serier och jag sitter helt nollställd ;-)
Trädgården är nästan helt bortprioriterad men det beror givetvis mycket på att vi har säsongsplatsen i Varberg också. Men det är inte riktigt hela sanningen för under vårkanten då jag borde ha gjort en massa, innan säsongen i Varberg började, gick tiden uteslutande till träningen.
Hemmet har också blivit eftersatt, utan tvekan. Det kan man i och för sig leva med på ett annat sätt för det är ju ändå bara vi två som blir lidande. Men sammantaget blir det en stor klump i sinnet och det är det som fått mig att inse att jag nu måste hitta en harmoni mellan mina livsprojekt, träning och leva.

I dag när jag har varit hemma från jobbet och inte gjort något mer än att vara sjuk så har tankarna fått chans att florera å det vildaste. Men på något sätt ska jag nog kunna reda ut situationen – hoppas jag.
Jag tror att jag helt enkelt får sätta mig ner och göra upp ett schema för mina olika livsprojekt och sedan älta det med mig själv tills jag känner att jag blir nöjd helt enkelt. Tills jag hittar den där harmonin jag så väl behöver just nu. Inte ha dåligt samvete för att jag tränar för lite eller för mycket eller gör något annat för lite eller för mycket.

Någon gång i livet är det kanske dags att sätta ett stopp för ruljansen och tänka till och planera sin tid på bästa sätt. Jag känner att jag nått den fasen nu och att det är dags att ta sitt ansvar som man ju faktiskt har för sitt liv och leverne.

För övrigt hade vi väldans trevligt Ylva och jag när vi var ute i tisdags. Jag har ju inte hunnit blogga om det eftersom jag kände av influensan redan på onsdagen och var på jobbet hela dagen mer död än levande. Men vi gick i alla fall till vår favvopub Bishops Arms med det undantaget att vi tog den som låg på Avenyn och soom vi inte besökt innan. Tyvärr serverade dom inte den supergoda Ceasarsalladen som vår vanliga Bishops Arms gör så det blev två pilsner/kvinna där och sedan gick vi helt frankt vidare till ”vår vanliga”. Där åt vi och det slank ner varsin Staroprmen till innan färdtjänsten ledsnade och ville köra hem oss ;-)
Nu har vi bara en till på Järntorget som får bli nästa utekvälls studiebesök eftersom jag aldrig har besökt den ;-)

Dom har ett ruskigt fint tak…

Och god öl…

Som vi gärna skålar med…

En trevlig ”lagomkväll” när man ska upp dagen efter!

Det blir nog inget jobb i morgon heller. Jag har hiskeligt ont i halsen varje gång jag sväljer. Däremot så har huvudet numera krympt till en skokartongs storlek och lederna värker men inte lika mycket.
Det innebär att jag får en dag till att fundera över livet ;-)