« Kränkt och besudlad | Huvudsidan | En dag i taget »
12 december 2008
Jag inser
ATT LIVET MÅSTE GÅ VIDARE trots att det känns som vi blivit mentalt våldtagna. Den känslan kommer nog alltid att finnas kvar och rädslan för att gå in i huset när man kommer utifrån.
I morse när jag hade varit ett snabbt ärende till torget och kom hem vågade jag inte gå in. Jag gick runt och kikade i alla fönster för att upptäcka eventuella inbrottstjuvar. Man blir nojjig det inser jag. Om man nu försöker se det komiska i det så måtte väl mina grannar undra vad jag är för en kuf ;-)
Jag upptäckte också att min skrivbordslampa vara borta så jag tänkte att den måste nog Woffegubben flyttat. MIn misstänksamhet och nojjighet gjorde dock att jag ringde honom och frågade. Nej, det hade han inte och det innebär alltså att dom tog den också. Då kan jag inte låta bli att fundera hur man tänker när man släpar i väg en lampa...? Visserligen var det ingen vanlig simpel lampa utan lite finare och dyrare men ändå? Vilket värde kan den betinga - jag bara undrar?!
Vid 10-tiden kom Mio och leverade möblerna. Det var bra för då gick tiden till annat än tankearbete. Precis när dom hade åkt kom Hermanssons Bygg och kollade in vårt demolerade fönster samt konstaterade att det inte var något fönster som fanns i lager så vi får vänta minst 6 veckor på ett nytt eftersom det måste tillverkas. Trots allt så hade jag ju sällskap en stund först av möbelkillarna och sedan Hermanssons bygg.
Därefter oljade jag in de nya möblerna och sedan började jag packa in alla prylar som nu stått på altanen i veckor i kartonger. Allt åkte först in i diskmaskinen så att det skulle vara fräscht samtidigt blev det ju lite tid för att oljan skulle gå in i möblerna.
När jag höll på med detta ringde telefonen och jag blev helt chockad - det var min gamla chef som jag hade när började arbeta och även den som anställde mig för över 20 år sedan. Det visade sig att hon läser min blogg och undrade hur vi mådde. Vilken lycka! Jag blev så upprymd över omtanken och går fortfarande och tänker på vårt samtal med en värme i hjärtat som är svår att beskriva. Tack för din omtanke!
Jag ringde Woffegubben och berättade och han blev alldeles betagen också ;-)
Så, ännu en gång vill jag tacka för det massiva stöd vi fått genom kommentarer, telefon, mail och samtal. Det gör att jag trots allt vill tro att det är en god värld vi lever i.
Jag har funderat mycket i dag och inser att nojjan kommer nog att finnas kvar länge, likaså den otäcka känslan men samtidigt vill jag gärna tänka som så många säger att dom ska inte få ta hem segern dom djävlarna. Jag får helt enkelt låta tiden var min hjälp. Men så fort jag inte har tanken någon annanstans, vilket inte är ofta just nu, så är jag där igen...
Kommer dom tillbaka? Händer det igen nästa vecka när vi måste befinna oss på jobbet? Vilka var det och varför? Och så vidare och så vidare i all oändlighet. Blir det bättre om vi säljer och flyttar? Jag vet faktiskt inte? Det svaret lär jag nog få grunna på ett tag.
Och nojjig ja, det är jag. Alla lampor har varit tända hela dagen i hela huset. Alla radioapparater har dundrat ut musik, jag har kollat ut i trädgården varje minut. Tyckt mig se skuggor och hoppade högt när det ringde på dörren i morse. Först när Mio kom och sedan Hermanssons Bygg.
Jag gick ut i garaget för att hämta en dricka men när jag kom dit, högst 20 meter att gå, hade jag glömt vad jag skulle göra så jag fick gå tillbaka och fundera.
Jag bad Woffe, i går kväll, väcka mig i morse innan han gick till jobbet men det gjorde han inte (och förklarade det senare med att han tyckte att jag sov så gott och behövde det) så jag vågade knappt gå ur sängen när jag vaknade av mig själv. Jag låg länge och lyssnade efter ljud som kunde antyda att någon var inne eller höll på att ta sig in.
Trots att jag igår kväll dammsög, tvättade alla golv samt hade mattorna ute så tycker jag att jag ser spår efter inbrottstjuvarna ändå...
Vi vet fortfarande inte vad som fattas och jag vet inte om dom tagit några av barnens julklappar. Jag har ingen koll längre känns det som. Kan inte tänka riktigt klart och jag har tittar ner i Steffanie och Peters julklappssäckar flera gånger men kommer inte ihåg hur många paket där var från början. Detsamma gäller Anna och Oskars klappar, jag vet inte och jag har ingen koll. Vet bara att det blir katastrof om något fattas. Jag har gjort flera försök under dagen men Steffanie och Peters klappar köpte vi redan i oktober och slog in dem genast så jag kommer bara inte ihåg. Den "interna" (Anna och Oskar firar jul här med oss) julklappssäcken har jag också kikat i flera gånger men jag har ingen koll! Kan man ta sig ut med en skrivbordslampa över vår trädgård och sedan ta sig över staketet och igenom grannens trädgård så börjar man ju undra??!
Jag har inte orkat gå igenom alla lådor och skåp och ska jag vara ärlig så vet jag inte när jag någonsin ska orka det. Men vi har konstaterat att våra Ipodarna också är borta. Det skulle vara underligt om det inte var fler saker?
Det som förvånar mig mest är att ingen sprit tagits. Vi har massor av fin konjak och whiskey (eftersom vi aldrig dricker någon men alltid handlar när vi är ute och reser). Jag har hört från flera och även polisen att det är det som man "gärna" tar. Kanske dags att dricka upp?
Det är kanske dags att sluta älta det här men det känns inte som jag är riktigt färdig ännu...
Jo, jag ska förresten visa något positivt ;-)
Skrivet av Angela Müller den 12 december 2008 17:08
Kommentarer
Å vad det är bra att du skriver av dig och inte bär allt inom dig tycker jag. Det har hjälpt mig mycket genom Ila-krisen. Idag var jag mycket nära att packa in hundarna och åka ner till er. Om ni bara hade bott lite närmare!
Jag förstår att känslan är olidlig och det kommer ta tid innan den försvinner. Låt allt ta sin tid, inget behövs göras NU - julklappar och sådant är bara världsligt egentligen i sammanhanget!
Snart kommer Boris och hjälper er att hålla koll - du vet att han alarmerar om grannen tre kvarter bort så mycket som fjärtar utan hans tillstånd :)
OJ vad fina de nya möblerna är ,det är ju inte klokt! Det blir en helt annan känsla i rummet! Urläckert! Och den där mattan.... den är verkligen LJUVLIG....
Skrivet av: Anna den12 december 2008 18:20
Anna> Åhh, vad jag är glad att du säger så för själv känner jag att jag bara ältar och att det blir jobbigt för den som läser. Det ska bli tryggt att ha Boris här ;-) Jag längtar mig fördärvad just nu efter er alla!
Det är ett elände att bo långt bort för nu inser jag att jag missade ett spontant besök av dig ;-) Så känner jag ofta fast i andra sammanhang. Jag kan bli lite bitter över att aldrig kunna titta in spontant med en bukett tulpaner t ex. Men jag tröstar mig hela tiden med att det faktiskt kunde vara värre - ni kunde ju bott i Australien eller Kualumpur...
Ja, det är nog fint och luftigt men det kommer jag nog också att inse så småningom, tror jag. *Kram*
Skrivet av: Angela den12 december 2008 18:46
Anna igen> Mattan är det bästa som hänt mig förutom barnen då förstås ;-) Men vad jag menar är att det är stort det här med mattan - jättestort och stor lycka!
Skrivet av: Angela den12 december 2008 18:48
Åh! Vad fina möblerna är! Härligt att ni kan känna glädje över dom nu, mitt i allt elände.
Och älta på du. Vi läsare tröttnar inte, det kan jag lova. Jag tror att man ska och behöver älta när det har hänt något. Tror att det är ett bra sätt att bearbeta på.
Jobbigt att känna sig rädd i sitt eget hus... Hoppas att det släpper snart.
KRAMAR I MÄNGDER.
Skrivet av: Bim den12 december 2008 19:04
Jag håller med de andra, att prata om det hjälper väldigt mycket så det ska du förstås göra - både här och i andra forum. Tids nog orkar du säkert kolla igenom om något mer fattas, men det är ju ingen brådska för om man missar att nämna vissa saker när man pratar med sitt försäkringsbolag så brukar det ju gå att komplettera listan senare, det vaet jag iallafall att pappa och mamma har gjort när de har haft inbrott på landet. Hoppas ni ändå får en fin och skön helg. *kram*
Skrivet av: Snurran den12 december 2008 19:43
Älta är bra, för när man själv sätter ord på det man känner så brukar man kunna resonera fram med sig själv, ungefär som när man pratar med någon annan om dennes problem. :)
Förstår hur du känner inför mattan, vissa saker känner man en sådan glädje i magen över! Man blir liksom varm i magen och känner kärlek. Fast det "bara" är en sak.
Skrivet av: Anna den12 december 2008 20:11
Alla> Tack igen till er alla som ids och orkar läsa. Det betyder mycket! *Bamsekramar*
Skrivet av: Angela den12 december 2008 20:25
Anna> Ja, det är bara en sak men den har så många betydelsefulla saker med sig. Den bästa och viktigaste är ju att vi har henne hemma igen från Afghanistan och att jag sedan fick en matta som man ju "bara inte går ut och köper" ger mig en varm känsla. *Kram*
Skrivet av: Angela den12 december 2008 20:27
Hej Gela!
Förstår inte va jag gör för fel för de ja skriver kommer aldrig in. Försöker än en gång och berätta att vi tänker på er jätte mycke och förstår att det är otroligt jobbbigt. Men måste ochså berätta att jag tycker era nya möbler va jätte fina. Hoppas vi kan synas snart. Kramar från Olsfors
Skrivet av: Maja Fahlström den13 december 2008 21:50
Maja och familjen> Jo, men det gick ju riktigt bra så du gör inget fel. Vi tackar och bugar för tanken det gör gott i själen. Jag hoppas att vi kan ses snart! Vad sägs om en liten glöggkväll? Vi får visserligen inget bord innan fredag i nästa vecka men det löser vi på något sätt. Det skulle vara jättekul att få se er! *Kram*
Skrivet av: Angela den13 december 2008 23:58