« Längdskidor till salu | Huvudsidan | Till min bror »
18 januari 2009
Sammanfattning
ATT SITTA I GOTT SÄLLSKAP och blicka ut över mäktiga Klarälven en söndagseftermiddag är en form av lycka som är få förunnat.!
Vi är alltså på väg hem efter ett intensivt skidläger som känns både här och där mest där ;-)
Helgen har inneburit många insikter i form av teoretisk och praktisk skidlära, vi har lärt oss hur vi ska valla, vi har lärt oss att åka utan stavar samt att staka och alla utom jag har lärt sig hur man åker nedför ;-) Vi har också fått en duvning i rätt kost vid träning och för all del vad som är lämpligt i klädväg där ute i kylan.
Jag har också insett att jag aldrig kommer att bli någon skidåkare ens på amatörstadiet. Lite tråkigt att konstatera kanske men med logikens hjälp måste man ibland se sina begränsningar.
Därmed förklarar jag inte träningslägret som onödigt. Jag har haft jättekul hela tiden och jag har faktiskt åkt skidor även om jag efter mitt fall inte vågat åka nedför. Varje litet lut, vissa skulle nog inte ens märka att det lutade, har skidorna åkt av och jag har gått ända tills faran varit över ;-)
Så mycket frisk luft och att få chansen att njuta av snö och då menar jag njuta. Inte den där snön som ramlar ner i horder som måste skottas bort och bilen måste letas fram samt ett evigt kaos i trafiken. Nä, den menar jag inte. Jag menar den snö som man kan gå ut i och verkligen njuta av. Det har jag upplevt och tusan vete om det inte är första gången sedan barnen var små och vi åkte tefat och drack varm choklad med rykande andedräkt - ja, det är näst intill så man glömt dom där härliga tillfällena.
Vi har haft härliga dagar och skrattat och somnat tidigt på kvällarna som klubbade sälar av all frisk luft. Jag vill gärna göra om detta fler gånger men utan ambitionen att jag ska bli så mycket bättre men mindre rädd. För rädd är om inte livrädd nu är ett bättre ord. Som tur ar ramlade jag inte första gången jag åkte i backen utan först på andra varvet... Oturligt var att jag slog mig så illa så jag sedan inte vågade spänna av. Men det kanske kommer med tiden. Dock känns det nu som om jag inte vågar åka Kortvasan. Jag har i princip bestämt att det inte blir någon men jag får kanske tänka lite till innan jag tar det slutgiltiga beslutet.
En sak har jag i alla fall konstaterat och det är att alla människor ute i spåret är så måna om varandra. Varje gång jag ramlade var det alltid någon som hojtade och undrade om jag behövde hjälp. Till och med när jag gick nerför backarna var kom det förbipasserande och undrade om allt stod väl till. Härligt med sådan omsogr och gemenskap fast man inte ens känner varandra!
Jag vill som sagt gärna komma tillbaka. Min högsta önskan är att Woffegubben skaffar sig en utrustning så vi kan få uppleva och njuta av detta tillsammans.
När jag tragglade runt på femkilometersspåret kom mina goda arbetskamrater i kapp mig flera gånger och Göran gav mig tips var backarna skulle komma och var jag skulle stanna för att hinna få av mig skidorna i tid innan backen bara var ett faktum ;-)
När plågorna har läkt och allt är normalt igen kan jag nog se tillbaka på det här och kanske bli lite tuffare till nästa gång. Bara det får blekna lite och man inte känner av störtdykningen vid varje rörelse ;-)
Det fanns ingen tid till fotogrfering, tyvärr, men schemat var späckat och även om man säkert skulle kunnat "stjäla" till sig en minut för dokumentation så var det inte lockande att plocka av sig vantarna i kylan för att få upp kameran. Men några få bilder kommer här i alla fall...
Det var gott att få komma in i värmestugan när man kasat runt ett varv eller två på någon av alla spåren...
Och att få frukost, lunch och middag serverad var nog det bästa av allt! Inte behöva tänka på att ställa sig med matlagning när man varit ute hela dagen...
Att gå ner och upp för den backen minst två gånger, för att komma till spåren, om dagen gav en del i benen ;-)
Värmestugan utanifrån...
Till min stora lycka fanns det också en kombinerad skiduthyrning/verkstad. Jag bröt av min truga på högerstaven som dom fixade till mig...
Bortom huset ligger alla skidspår...
Och långt där upp ovan backen ligger hotellet...
Skrivet av Angela Müller den 18 januari 2009 14:30
Kommentarer
Tack för att du, som alltid, delar med dig till oss andra! Kram! :-)
Skrivet av: Bim den18 januari 2009 14:59
Jag tycker du är så skön för du alltid provar på saker ordentligt innan du ger tappt iallafall, du har ju faktiskt redan genomfört kortvasan en gång och det kanske får räcka? Jag kan förstå dina tankegångar för skidor ser härligt ut och det är härligt att komma ut i naturen (gärna sol och bara någon minusgrad)Men, jag upptäckte för många år sedan, redan som tonåring faktiskt, att skidåkning är för andra och inte för mig, jag får ont o tårna och känner mig allmänt stel, skraj i backarna..;-) *kram*
Skrivet av: Snurran den18 januari 2009 15:42
Bim> Det är jag som tackar att ni ids läsa mina klagosånger ;-)
Skrivet av: Angela den18 januari 2009 21:05
Snurran> Och jag kan ju säga som så att tårna är det enda som inte gör ont på mig ;-) Jag ska fundera lite till innan jag tar det slutgiltiga avgörandet. Förra året när jag åkte Kortvasan visste jag inte vad jag gav mig in på och det var första gången jag stod på ett par skidor. Nu kan jag däremot ana lite bättre vad det kommer att innebära. Det är rädslan för att ramla (som jag då inte anade förra året) som gör att jag blir tveksam. Däremot vill jag gärna fortsätta att träna i min egen takt. Harva på kilometer efter kilometer tills jag helt enkelt slutar vara rädd. Om det är genomförbart däremot är en annan fråga ;-) Vi har ju inte så mycket snö precis så det blir i så fall om jag lyckas övertala Woffegubben att skaffa en utrustning så vi kan åka i väg tillsammans. Men vi får se?
Skrivet av: Angela den18 januari 2009 21:10