Angelas dagbok

26 mars 2010

En tuff vecka

UR FLERA SYNVINKLAR, är till ända - eller ja, i alla fall arbetsveckan. Jag ska inte gå in på några detaljer men det har varit en psykiskt påfrestande vecka både arbetsrelaterat och privat. Men som alltid löser ju sig allt med tiden och det ska nog ordna sig i slutändan.

Jag känner tydligt att jag försummat konditionen genom ständiga avbokningar av pass och löpträning i veckan men det är inget jag kan göra åt nu. Om allt vill sig väl så ska jag snart vara på banan igen.
I dag fick jag kallelsen till ortopeden som är den 25 april och svar från röntgen av höften lär väl komma närmsta dagarna.
Jag tror att luften gick ur en aning just där och att jag för en gång skull tillät mig känna efter att både fot och höft kanske borde få någon dags vila ;-)
På söndag kör vi sista alpspinningpasset och det känner jag mig fit for fight inför ;-)
Vi får innerligt hoppas att det snart är dags för utomhuscykling för ovanstående drar inte i gång igen förrän i november ;-)
Jag lär behöva lite träning inför Vasaloppscyklingen på nio mil i augusti...?

I går hade jag en brakande huvudvärk hela dagen och för all del även på kvällen. I dag har det varit bra mycket bättre men den ligger där i bakgrunden och "molar". Jag hoppas att det inte är ett inbjudningskort till något som komma skall utan bara rena trötthetssymptom!

Nästa helg är det påsk och då kommer "alla" våra barn och blivande barnbarn samt fyrbeningarna. Det ska bli så härligt att få stråla samman på alla sätt så det går nog inte i ord att beskriva. Vi har ju faktiskt inte setts sedan jul...?! Jag längtar mig rent av fördärvad ;-)

Det är under alla omständigheter skönt att det är FREDAG och att vi har två dagar framför oss där inte väckarklockan kommer att skrälla till vid fem-snåret. I morse var jag så trött så jag iddes inte ens gå upp och hämta spikmattan ;-) Låg alltså kvar och tryckte på stoppknappen var femte minut när klockan snoozade.

I trädgården är Kung Bore på G att förlora matchen så när barnen kommer nästa helg kan vi nog få plats att parkera med mer än en bil igen ;-) Det skulle dock behövas bra mycket regn och värme så att vi kan få se gräsmattan också - har nästan glömt hur den ser ut ;-)

Skrivet av Angela Müller den 26 mars 2010 19:03 | Kommentarer (2)

25 mars 2010

Landat

FÖR ATT FÖRKLARA MITT förra inlägg, som fick oönskade reaktioner och som givetvis inte alls var min avsikt, ska jag nu försöka reda ut varför det kändes så omtumlande…

Alltså, jag är frisk som en nötkärna och har så varit i hela mitt liv. Jag har alltså varit lyckligt förskonad från allt vad sjukvård heter med några få undantag vid normaltillstånd som graviditeter och vid något tillfälle då jag hade osedvanligt högt blodtryck samt en del ”olägenheter” som inträffade när jag slutade röka för ”hundra” år sedan.

Men allt det där är länge sedan och jag har som sagt inte behövt utnyttja sjukvården på mer sätt än att jag någon gång per år besöker ”min” doktor för att förnya recept på medicin jag äter.
Och som jag skrev i går:

När jag kommer till "min" doktor som är en privatläkare blir jag varmt mottagen i en ljus, luftig fin miljö med konst på väggarna och ett väntrum som är som vilket vardagsrum som helst. Personalen är mottagande och trevliga och ...

Och sedan, som parentes, är jag nog en extremt duktig människa när det gäller att förtränga smärta. Jag har ju sedan förra årets Göteborgsvarv haft bekymmer med vad trodde var höftböjaren på vänster sida.
Därtill en högerfot som gör förbannat ont (om jag ska vara ärlig) vid löpträning och när jag cyklar ”vanlig” cykel, alltså utan cykelskor som jag bara har när jag spinningcyklar. Då känner jag inte av foteländet lika mycket.

Nåväl, för att komma till saken frågade förstås doktorn hur jag mådde och då sade jag som vanligt UTMÄRKT men nämnde både höft och fot mer som information och att det pågått sedan lång tid tillbaka.
Självkart blev det motfrågor och grundlig undersökning som i sin tur ledde till att doktorn skickade mig med remiss i handen till röntgen av höften.

Och, det är nu, när jag tar hissen upp till fjärde våningen i detta bamsehöghus, som jag tappar greppet lite.
För det första steg jag in i fel hiss, en jättehiss, som jag förskräckt konstaterade att jag inte fick använda då det satt stora lappar på väggen om att den var avsedd för sjuksängar och rullstolar…
När jag hade läst lapparna hade redan dörrarna stängts och jag kände mig skamsen över att ha valt fel hiss. Men just då fanns det givetvis ingen återvändo utan jag åker upp. Men det berörde mig på något konstigt sätt så jag fick ”dåligtsamvetekänsla” i magen.

Om man nu ska vara logisk, vilket jag inte var i det ögonblicket, hade det kanske varit bättre om lappen suttit på hissdörren på varje plan ;-)
Det fanns nämligen fler hissar och hade jag vetat så hade jag givetvis valt någon av de andra.
Det här är ingen big deal men just den känslan av att jag inte passade in i den här miljön gav mig dåliga vibbar redan där om man säger så…

När jag sedan kliver in på röntgenavdelningen, helt ovetande hur det fungerar, fick jag syn på nummerlappar och en handskriven text som berättade hur jag skulle göra. Det är nämligen ”drop in” så vissa patienter (inte jag då) har redan bokade tider och behöver alltså inte ta nummerlapp.

Jag tar min nummerlapp och sätter mig i något ska liknas vid ett väntrum och det var nog här jag kraschade om jag kan förklara det så. En drös stolar som såg ut som om dem blivit över från någon annanstans, en bunt sönderbläddrade tummade tidningar och ett stort skynke som dolde något bakom (kanske plats för en sjukhussäng) och pissgula väggar. Inga fönster, inga färger, inget upplivande över huvud taget. Detta då i kontrast med min doktors varma, ljusa väntrum med bekväma möbler som matchar, lite leksaker för väntande barn, och för stunden lite påskpynt, trevliga tidningar – ja, jag hoppas att det inte låter patetiskt men jag har inte konfronterats med dessa kontraster innan.

När mitt nummer kom upp på tavlan fick jag gå fram till damen i ”kassan” och lämna min remiss och legitimation och sedan sitta ner och vänta igen.

När jag satt där och väntade på ”min tur” så undrade jag med fel magkänsla vad i hela friden jag gjorde där? Det kom in sjukhussängar med människor som skulle på någon slags röntgen. Det kom folk i rullstolar i samma syfte förstås. Och det kom förstås ”vanliga” människor som, precis som jag, väntade på sin tur. Och det blev för mycket för mig – jag kan inte förklara varför eller på bättre sätt.
Jag blev på intet sätt illa behandlad – absolut inte – personalen var hövliga och korrekta så det handlar inte om det. Men den här känslan, som jag inte kan beskriva, var så obehaglig.

För att då ge lite fakta varför jag skulle röntga höften är inte att det är konstaterat på något sätt att höften är problemet. Det kan, enligt min doktor, precis lika gärna vara en envis sträckning som kräver sjukgymnastik för att bli bättre men för att kunna gå vidare på det spåret vill han först konstatera att det inte är höften. Skulle man påbörja sjukgymnastik för fel orsak kan det bli värre så klart.

Och vad foten anbelangar så var det en mycket vanlig åkomma så jag fick rådet att söka upp en ortoped för ett inlägg som ska avlasta problemområdet.
Det har jag gjort och fått tid 25 april här.

Jag hoppas nu att jag inte rört upp känslorna hos fler personer med mitt inlägg från i går för det var som sagt inte min mening…

Skrivet av Angela Müller den 25 mars 2010 10:03 | Kommentarer (3)

24 mars 2010

Omtumlande...

DAGEN BÖRJADE MED ATT JAG kom alldeles för tidigt till mitt årliga läkarbesök hos "min" doktor...som bara skulle generera i nya recept och "allmän" hälsoundersökning. Så jag tog en liten powerwalk i väntan på att klockan skulle slå 08.20...

Det hela slutade med att jag hamnade på röntgen...

Och det kan ju tyckas att det inte är något märkvärdigt - och det är det nog inte heller. Men när jag kommer till "min" doktor som är en privatläkare blir jag varmt mottagen i en ljus, luftig fin miljö med konst på väggarna och ett väntrum som är som vilket vardagsrum som helst. Personalen är mottagande och trevliga och jag behöver aldrig, och då menar jag aldrig, vänta.

Prover för den årliga hälsoundersökningen blev gjorda av den trevliga sjuksköterskan och jag småpratade som alltid. Min doktor kommer ut och hämtar mig från väntrummet, tar alltid i hand och hälsar och jag känner mig trygg!

Nä, jag får nog samla mig innan jag kan skriva om detta!

En omtumlande dag som innebar att jag inte var tillbaka på jobbet förrän 11.30 och då började en förhandling direkt.

Resten av dagen blev hektiskt - man är inte borta en halvdag utan att det märks - vilket i och för sig var bra just i dag för då hann jag inte fundera så mycket...
Och jag avbokade mitt inbokade spinningpass på gymmet!

På vägen hem förmedlade jag min dag till Woffegubben som fattade refrängen direkt genom att erbjuda en liten powerwalk "härhemmavid" så att jag kunde samla mina tankar...

Väl hemma, efter en ganska så tyst tur, placerade jag mig vid spisen - som för mig är en Lisa för själen och påbörjade en Blomkålsgratäng med två huvuden ansade och kokta samt knaperstekt bakon som placeras i långpannan...

Som jag täcker med keso, vispade ägg och svarta oliver samt mozzarellaost i skivor...

Och stoppar in i ugnen...

Som färdig blir...

Nu ska jag gå och lägga mig med förhoppning om en god natts sömn och jag lovar att återkomma och dagens frustration - som förmodligen bara jag i hela världen känner!?

Skrivet av Angela Müller den 24 mars 2010 21:03 | Kommentarer (3)

12 mars 2010

Har funderat...

JAG TÄNKER INTE FÖRNEKA att jag har det tufft med styrketräningen just nu och har så haft en tid tillbaka. Jag vill bara inte!

Fråga mig inte varför för så här har jag inte kännt sedan jag gick på helfart med Xtravaganza och fick sänka vikterna mellan varje träningspass. Det var ju i och för sig en naturligt förklaring - när man går på 500 kcal/dygn så måste det ju visa sig i slutändan på ork och vilja. Men nu??

Nåväl, nu är det bara så att det känns motigt och jag försöker hitta anledningar till att slippa varje gång det är dags. Det kanske går över - jag vet inte - men så här kan jag inte fortsätta. Att ständigt gå omkring med dåligt samvete är inte heller bra - i alla fall inte för mig!

Det innebär att jag har sysselsatt hjärnan med tankar och råd om hur jag ska gå vidare och faktiskt komma ur den här perioden. Det är ju inte så att jag inte behöver styrketräningen - tvärtom. Med stillasittande jobb bakom en dator dagarna i ända så??

Men för att överleva det här har jag bestämt mig för att för tillfället satsa helt och fulländat på konditionsträningen. Den behöver jag ju av flera anledningar som t ex analkande Göteborgsvarv i maj och Vasaloppet 9 mil på cykel i augusti.

Så...det får bli löpträning och spinningpass fram till dess att jag tagit mitt förnuft till fånga och börjar gilla styrketräning igen. Förhoppningsvis kommer det innan jag tynat bort helt och hållet i muskulaturen ;-)

Det känns under alla omständigheter rimligt och bra att jag kommit fram till något. Nu ska jag bara göra något åt det förbannade samvetet som spökar i bakgrunden...

Fredag - det är en lycka att inte behöva tänka på "klockfan" till morgonen! Jag hoppas dock att jag ändå vaknar i rimlig tid för jag gillar egentligen inte att sova bort dagen. Jag har inga stora planer för helgen med undantag för lite matlagning och så förstås alpspinning på söndag.

Jag hoppas det blir tid för att planera in påsken också för då kommer alla våra barn och fyrbeningar till Gråbo - vi längtar verkligen nu. Känns som om det vore en evighet sedan vi sågs sist och det är det väl om man betänker att det var i julas ;-)

I dag har jag i alla fall införskaffat små presenter till "mina" kompisar med fyra ben och tassar. Det skulle bli lite sura miner annars - i alla fall från Boris ;-)
Men ambitionen är väl att tvåbeninarna också ska trivas när dom är här...

Skrivet av Angela Müller den 12 mars 2010 20:03 | Kommentarer (4)

21 december 2009

Kan det vara svinet?

VAKNADE MED HALSONT, sprängande huvudvärk och fortsatt ryggont...Kan det vara svinet?
Jag blir hemma i dag för att åtminstone inte smitta mina arbetskamrater om det nu skulle vara så.

Jag som aldrig är sjuk...Hur ska detta gå vi som är bjudna till Blekinge på jul?

Det är kanske dumt att måla fan på väggen - jag vilar i dag så får vi se...

Skrivet av Angela Müller den 21 december 2009 07:12 | Kommentarer (6)

19 december 2009

Att vakna...

MED NACKONT, HALSONT och nyser och fryser gör mig allmänt misstänksam. Jag är ju (peppar peppar - ta i trä) aldrig sjuk i vare sig det ena eller det andra! Så jag hoppas att det bara är falskt alarm?!

Det var 13,5 minus när jag steg upp vid niotiden i morse. Brrr, det var nog länge sedan vi hade så kallt - jag kan inte minnas faktiskt! Nu cirka två timmar senare är det nere i 9,3 men solen som lyser som en stolle har väl jagat bort några av "minusarna".

Det är vackert - utan tvekan - med frostiga tak och gnistrande gräsmattor av den lilla mängd snö som kom i dagarna. Däremot kan jag nog konstatera att det inte blir stavgång till och från gymmet i morgon om det inte sjunker avsevärt.

I morgon är det sista alpcyklingen innan julen står för dörren...om jag nu kan delta eftersom jag känner mig lite risig - men jag avbokar inget ännu utan ger "det" en chans att försvina under dagen.

Nu blir det julklappsrim...

Skrivet av Angela Müller den 19 december 2009 10:12 | Kommentarer (0)

4 december 2009

Fredag

OCH LUGNET LÄGRAR SIG men någon energi att ta mig för något har jag inte. Vi skulle kika på lite avsnitt av Sopranos var det tänkt men Woffegubben skulle "luta sig" en kort stund och på den vägen är det ;-)

Så det blir nog tidig sänggång för min del också. Det har varit en rätt ansträngande vecka och det känns nu när man väl kopplar av. Det kommer dock en dag i morgon också.

På vägen hem var vi vägen om specerihandeln och jag fick köpt hem det jag behöver för att baka vörtbröd. Det ska bli kul för det har jag faktiskt aldrig gjort någon gång. Det blir dock inte förrän dagen före julafton så att brödet känns någorlunda nybakat på dopparedagen.

Jag har tagit några dagars ledighet innan den stundande julen så jag hinner förbereda lite. Det kan vara ganska mysigt att få laga till skinkan, baka brödet och göra ris a la maltan under lugnare förhållanden än det blir om man ska göra allt på kvällarna efter avslutad arbetsdag.

Tror förresten jag ska sätta mig en stund och lösa lite korsord - det var länge sedan ;-)

Skrivet av Angela Müller den 4 december 2009 20:12 | Kommentarer (0)

28 november 2009

Om...

JAG ORKAR HAR JAG FÖR AVSIKT att stavgå till gymmet i morgon bitti då det vankas aplspinning? Men vi får se? Vädret spelar självklart en stor roll om det blir så eller ej. Just nu ser det inte ut som om det ska bli bättre. Vi hade regn till och från, mest till, hela resan hem från Uppsala.

Gymmet är nog det enda jag saknat under vår semester ;-) När jag förklarade för för vår alpspinningledare att jag inte skulle komma de kommande två söndagarna sa han...

– Semester mitt i träningssäsongen!? ;-)

Klart är i alla fall att jag måste komma upp på banan igen vad gäller träningen! Nästa vecka ska jag boka in med tid min favvoinstruktör så att jag får ett nytt styrketräningsprogram också. Det kommer kanske att bidra till att det blir lite lättare och kanske mer spännande att komma igång igen.

Det är nämligen det värsta med mig när jag gjort uppehåll - att det är så himla segt att komma tillbaka där jag var!

Tyvärr blir det ingen bra vecka egentligen för nystart för det blir en resa till Stockholm (där går minst två dagar bort) och en kväll ska det ut och rumlas med facket, vårt höstmöte står i faggorna och efter avslutat möte blir det förstås lite rajtan bajtan på Polska. Men, det får bli som det blir. Får väl försöka se det positivt om jag nu kan ;-)

Nu tror jag att jag ska ge mig för i dag. En härlig dusch och sedan den minst lika härliga sängen ;-)

Skrivet av Angela Müller den 28 november 2009 22:11 | Kommentarer (1)

4 november 2009

Lika bra att inse

DET BLIR/BLEV INGET SKATÅS på hela veckan. Så morgonträningen får stå över tills vi kommer till Thailand ;-)

I måndagsmorse hade Woffegubben bestämt sig för att tvätta bilen innan jobbet och det var väl gott och väl så långt. Att han sedan hamnade i trafikstockning var ju mindre bra för det hanns inte med någon tvätt.

Så nytt försök på tisdagmorgon och det gick vägen.

I måndags var det styrketräning och lite motion...med betoning på lite! Jag bestämde mig för att löpträna en trettiominutare på löpbandet (eftersom det inte blev någon morgonträning) men fick ge upp efter bara en och en halv kilometer eftersom jag fick så ont i benhinnorna att det bara inte var möjligt att fortsätta - inte ens på ren vilja! Det tog ju bara några minuter så jag powerwalkade resten av halvtimman. Alltid något i alla fall ;-)

I går smet jag i väg med tåget så att jag skulle hinna en timma på crosstrainern innan cirkelträningen och avslutningsvis spinning puls.

När Woffe hämtade mig från gymmet trodde jag inte att han skulle vilja morgonträna onsdagmorgon eftersom han ska ut i kväll med grabbarna och slarva på puben. Men, det ville han!?
När vi klev ur bilen därhemma så fegade däremot jag ur. Kallt och blåsigt och ev. snö på G så jag beslöt att det inte skulle bli någon träning i morse heller. Basta!
Det blev en skön sovmorgon...

Och i morgon är det jag som ska ut och slarva - måste göra något åt maltbristen ;-)
Så då blir det ingen morgonträning heller ;-)
På fredag blir det absolut ingen för då är jag för trött ;-)

I kväll har jag planerat in styrketräning eftersom jag har några timmar till godo fram tills dess att den gamle vill bli hämtad i stan - men vi får väl se. Planera är en sak och att dessutom få det genomfört en helt annan ;-)

Skrivet av Angela Müller den 4 november 2009 10:11 | Kommentarer (0)

21 september 2009

Morgonens femma

VI STARTADE ALLTSÅ DAGEN med ett löppass i Skatås - nästan tradition numera ;-)

I dag blev det femman...
Träning: Löpträning
Totaltid: 00:39:06
Maxpuls: 138
Medelpuls: 125
Procent av maxpuls: 84
Procent av medelpuls: 76
Tid över pulsintervallet: 00:00:00
Tid under pulsintervallet: 00:02:45
Tid inom pulsintervallet: 00:36:20
Distans: 5 km
Förbrukade kalorier: 392

Woffegubben sackade efter vid ungefär halva sträckan så när jag kom i mål tog jag en powerwalk för att möta upp honom. Det blev en bra nedvarvning så att pulsen kom ner i normalläge igen. Det var Wofes knän som protesterade lite - men jag är inte förvånad för femman är tuff med mycket långa och sega uppförsbackar samt förmodligen lika många nedför. Det är nog nedför som frestar på knäna mest så då tog han lite lugnare.

Träning: Nedvarvning via powerwalk
Totaltid: 00:06:13
Maxpuls: 114
Medelpuls: 103
Procent av maxpuls: 70
Procent av medelpuls: 63
Tid över pulsintervallet: 00:00:00
Tid under pulsintervallet: 00:00:00
Tid inom pulsintervallet: 00:06:13
Distans: 1 km
Förbrukade kalorier: 41

Därefter stretchade vi och duschade innan det bar av till jobbet ;-)
Härliga Skatås - om inget oförutsett inträffar så blir det åttan stavgång till morgonen...

Detsamma gäller gymmet i kväll då jag har inplanerad styrketräning. Förra veckan blev ju inte riktigt som jag hade tänkt då fredagens styrkepass gick åt pipsvängen. Min tanke är annars att få till tre styrkepass i veckan, två spinning också då morgonträningen förstås. Men av erfarenhet vet jag ju att det är sällan det blir som man tänkt sig men det hindrar ju inte att man har planer ;-)

Skrivet av Angela Müller den 21 september 2009 08:09 | Kommentarer (0)

13 september 2009

Undrar just...

OM DET HÄR UNDERBART, LJUVLIGA FANTASTISKA vädret fortlöper kommer jag med all säkerhet att missa min traditionella höstdepression i år ;-)

Jag vaknade vid åttasnåret och spikade mig en halvtimma innan jag klev upp och började fundera över hur dagen skulle se ut.

I går var det full rulle på Elmia i Jönköping. Om jag hade varit miljonär hade jag förmodligen varit ägare till en husbil nu ;-) Nu är jag ju ingen miljonär även om jag nu håller på att spara ihop till min andra miljon...den första misslyckades ;-)

Så det vara bara att landa med bägge fötterna i köket efter hemfärd samt inköp i speceriaffären på vägen hem. Inköp av råvaror till nästa veckas luncher.

Dessa, luncherna alltså, påbörjade jag sedan och höll på tills det var dags att sova men blev inte klar så jag fortsätter senare i dag...

Men, jag kom i alla fram till i morse att det får bli en löprunda i dag istället för gym. Dels för att det inte går lika mycket tid och dels för att jag kände mig ovanligt utvilad i dag efter min vilodag i går.

Jag tog Hörnmosse/kyrkorundan som jag sedan utökade med att springa bort till "mina kompisar" (hundarna som alltid skäller ut mig) och 8 lyktstolpar förbi deras hus - sedan samma väg tillbaka. Det ger en mil i benen ;-) En underbar löpning i dag - kändes ovanligt lätt i dag...

Totaltid: 01:20:00
Maxpuls: 144
Medelpuls: 134
Procent av maxpuls: 88
Procent av medelpuls: 82
Tid över pulsintervallet: 00:06:14
Tid under pulsintervallet: 00:00:17
Tid inom pulsintervallet: 01:13:29
Distans: 10,05 km
Max hastighet km/h: 9,7
Medel hastighet km/h: 7,5
Förbrukade kalorier: 907

Nu blir det dusch och sedan ska gräset klippas som nu har uppnått liehöjd ;-) Får se om jag klarar av att plöja mig igenom.

Skrivet av Angela Müller den 13 september 2009 11:09 | Kommentarer (2)

31 augusti 2009

En bra idé

VALHALLA ÖPPNAR INTE FÖRRÄN 12 I DAG och samtidigt stänger man 50-metersbassängen i två veckor. Det innebär att det kommer att bli rent kaos när alla badjävlar ska knöka sig ner i 25:an och därtill alla simklubbar som tränar samma tid. Phew.

I GÅR gick jag och funderade på om man kanske skulle ta sig för något annat just den här perioden än att simma - jag har verkligen ångest för att gå dit. Jag minns när det var samma scenario för några år sedan och det var inte vare sig kul eller gav något annat än irritation...

DÅ föreslog Woffegubben att vi ju faktiskt skulle kunna löpträna i Skatås i stället den här perioden. Vilka himla bra idé! Där kan man också duscha efter löpträningen och det behöver inte innebära så stor skillnad i uppstigningstid heller. Kanske lite, lite tidigare men vad gör man inte för att slippa kaoset?!

SÅ i morse for vi till Skatås innan jobbet för att rekognosera lite ;-) Anläggningen där man kan duscha öppnar 07.00 - perfekt! Femkilometaren är upplyst - perfekt!

DET ska bli kul! I morgon kör vi första löppasset ;-)

DESSUTOM behöver vi ju löpträna bägge två inför Finalloppet som närmar sig med stormsteg ;-)

Skrivet av Angela Müller den 31 augusti 2009 10:08 | Kommentarer (4)

24 augusti 2009

Att man aldrig lär sig...?

JAG HAR SÅDAN TRÄNINGSVÄRK i dag att jag är tvungen att gå baklänges nedför trapporna! Att man aldrig lär sig...
Springa 1 mil (i går morse) på asfalt och inte sprungit på nästan hela sommaren var visst inte så bra ;-)

Undrar just hur det ska gå i kväll på gymmet när jag för första gången ska köra mitt nya styrkeprogram?

Det innebar att lunchpowerwalken blev med ytterst små korta steg och ytterst kort också för den delen!

Ändå steg jag upp en hel timme tidigare i morse (05.00) och "spikmattade" mig innan morgonsimmet på Valhalla för att se om det kanske skulle underlätta lite. Det har det säkert gjort och hade nog varit mycket värre utan men...

Skrivet av Angela Müller den 24 augusti 2009 15:08 | Kommentarer (2)

20 juli 2009

Jag skriver

MEN VET INTE OM DET ÄR VÄRT MÖDAN...Något är inte bra. Jag är håglös och har ingen energi för något. Tycker inte ens att det är bra med semester och Varberg.

I dag har jag tvingat mig ut på en cykeltur och då menar jag tvingat för jag hade ingen som helst lust. Hade tänkt mig en bit på Åkullaleden men kom inte så långt för jag cyklade helt åt helskotta. Misstänker att någon vänlig själ sabbat skyltningen för jag hamnade på påfarten mot Malmö eller Göteborg om man nu skulle föredra det. Nu är väl inte E6:an att rekommendera för cyklande så jag vände och försökt lura ut var det gick fel men gav upp.

Drog mig ner mot havet igen. Vid Apelviken tog jag första bilden mest för att skildra himelhelvetet som tycks befinna sig i samma mode som mig...

Jag fortsatte in mot "stan" och fick invänta...

Men, jag fann inget roligt där heller så jag fortsatte hemöver igen och det var nog bra för bara en kort stund efter hemkomst kom det världens regn- och åskskur...

Woffegubben åkte hem i morses. Han skulle fotsätta sitt eviga slit med att få altanbygget klart. Jag hade ingen lust att åka hem även om man lika gärna kunde vara hemma eftersom vädret är som det är. Men någonstans i själen känner jag att eftersom det är sista året här så gäller det att supa in så mycket som möjligt...om nu bara lusten för att supa in vill infinna sig ;-(

När regn- och åskovädret var över tog jag mig en powerwalk via Getteröns naturreservat...Tog och tog - jag hade hellre suttit still men tvingade mig själv att njuta av lite solgnistrande vatten...

Och en himmel å ena sidan...

Och å andra sidan...

Lite av vad blåsten kan erbjuda här ute "mitt på jorden mitt under solen"...

...mot mina favoritklippor...

Lite blått hav...

Och skummande vågor...

Och vajjande vass...

Och att konstatera hur litet "det lilla huset" blir när Stenajätten är på väg ut...

Just nu har jag inte förmågan att njuta av allt det här...

Tyvärr...

Jag önskar jag visste vad det här "tillståndet" beror på men jag vet inte! Det är inte ens kul att att fota, cykla eller promenera här ute i "mitt paradis"! Att jag brukar få en down när hösten kommer är inget nytt men nu? Jag har ingen som helst lust för allt det jag brukar tycka ger livet värde. Min konditon är nere på noll men jag kan inte förmå mig att ge mig ut på en joggingtur eller annat konditonsgivande aktiviteter.
....

Skrivet av Angela Müller den 20 juli 2009 19:07 | Kommentarer (8)

15 juli 2009

Hoppsan!

KÄNNER ATT JAG MÅSTE BEMÖTA och besvara alla fina kommentarer om mitt föregående inlägg. Det var absolut inte min mening att röra till känslorna på detta vis...

Britt-Marie - Jag är naturligtvis inte oberörd av dina ord och ska fundera på ditt förslag om att blogga i bland när det har hänt något som kan vara värt att skriva om. Det kanske är ett sätt att inte lägga av helt? Men just nu känns det som om jag skrivit, flera gånger, om det få variationer som vardagen innebär. Och ibland är jag otroligt trött på att vara online hela tiden och ställer mig ofta frågan till vilken nytta lägger jag all den tid det faktiskt tar på detta? För det kan man inte frångå att det gör och speciellt om man då publicerar foton. Jag funderar!
Och jag kommer inte att sluta läsa din eller någon annans blogg som jag följer dagligen och har gjort i flera år. Trött- och mattheten handlar bara om min egen blogg ;-)

Stora Monsterbarnet - Bamsekram tillbaka! Det var ord och inga visor ;-)

Anna - Ja, jag kan inte tänka mig att inte följa din och Steffanies och Oskar och Peters bloggar - det är viktigt för mig när ni nu envisas med att bo så långt ifrån oss...Eller är det vi som envisas med att bo så långt från er ;-)
Jag får utan tvekan en tankeställare om det nu är som du säger men det förändrar ju tyvärr inte monotomin i just mina inlägg.

Pia - Min kämpe och "oftaläsare" från Helsingborg! Jag blir väldigt tagen av dina ord och hoppas att vi kanske kan träffas "på riktigt" någon gång. Jag gillar "din" stad väldigt, väldigt mycket men det har du nog redan anat ;-)

Snurran - Jisses vilket minne du har! Och en sak är säker - du kan aldrig bli någon riktig "påstant" ;-) Och jag blir förvånad och glad när du säger att jag har humor och skriver roligt - det trodde jag inte! Nu blir det svårt att lägga av med så många fina ord om, i mitt tycke, mina urtråkiga inlägg...

Tack Alla för åsikter och fina ord - det värmer!

----------------------

Jag funderar vidare och kommer det något så vet ni alla min trogna läsare - då är det något som värt att skriva om ;-)

Angela

Skrivet av Angela Müller den 15 juli 2009 19:07 | Kommentarer (9)

14 juli 2009

Har inte riktigt bestämt mig ännu

MEN JAG BÖRJAR INSE ATT DET KANSKE ÄR DAGS ATT DRA SIG TILLBAKA. Det går väl inte för sig att skriva om ingenting - det blir ju inte ens värdefullt för så kallade "efterlevande" ;-) Att skriva en blogg om vad man äter till middag, att man kör ett antal tvättmaskiner och i bästa fall kan hänga dessa ute på torkvindan, att man jobbat en dag, att man hälsat på den eller den - det går inte att komma ifrån det blir en viss upprepning och man inser vilket himla monotomt liv man lever trots allt.

Jag har under årens lopp lagt mycket tid på mitt bloggande, värdelöst vetande eller ej - det är frågan, men jag undrar om det är meningsfullt i längden? Jag kunde ju lagt all den samlade tiden på att titta på TV t ex så kunde jag varit lite mer uppdaterad vid fikapauserna på jobbet?

Och man ställer sig frågan efter en tid - vem i hela friden är intresserad av att läsa om banaliteter varje dag? Jobb, tvätt, matlagning, gym, löpträning (där tog jag allt i) och en och annan årlig återkommande händelse som t ex Vättlefjällsvandringen typ? Nä, det är nog dags att lägga tid och energi på något vettigare.

Nu har jag semester och den ska, åtminstone så vitt jag vet i dag, tillbringas i Varberg på Getterön. Där har jag redan fotat varje blomma, klippa, händelse (såsom start på säsong och slut på densamma), för att inte gå ner på stennivå... Vad mer finns att säga som är värt att minnas i efterhand? Det går ju faktiskt att konstatera att man har haft en trevlig tid utan att för den saken skull skrivit en offentlig dagbok om detsamma. Jag kan märka en viss trötthet när man pratar med folk och då menar jag inte bara folk utan även nära och kära. – Ja, jag läste det i din Dagbok...

Så som jag känner nu så blir det inget mer sedan kan jag naturligtvis "ångra mig" men jag tror inte det. Jag har nog nått dit där det inte händer så mycket mer som är värt att skriva om och framför allt skulle vara intressant för någon annan än mig själv. I så fall kan man ju faktiskt skriva sin dagbok utan att publicera den...

Det jag i så fall kommer att sakna, om jag tar steget fullt ut och "lägger av" är kommentarer från vänner jag fått enbart genom att finnas i cyberspace och även den kritik jag fått mottaga under årens lopp för mina inlägg. Mest har det dock, och det vill jag understryka, varit uppmuntran och beröm. Men jag fick en tokstolle på mitt samvete för inläggen om Favelorna i Brasilien som jag till en början lät hållas. Och det med all rätt för jag inser att om man skriver offentligt så får man också räkna med kritik. Men när den blev "påhopp" avslutade jag det hela. Det var dock intressant så länge personen i fråga höll sig till fakta. När den avtog och det blev "påhopp" så avslutade jag min "relation"med vedebördande.

Vi får se hur det blir men just nu känner jag en stor matthet över att inte ha något "intressant" att skriva om och känner det mer som ett måste än en glädje. Mitt liv är, om jag ska vara ärlig och det ska jag ju - för det har mamma lärt mig ;-), inte så förbaskat intressant att det kräver en blogg...

Angela

Skrivet av Angela Müller den 14 juli 2009 21:07 | Kommentarer (7)

7 mars 2009

Dagen

DET VAR TÄNKT ATT VI skulle sanera huset i dag efter en lång tids hårt arbete då det inte funnits tid för "normala" veckostädningar och undanplock...

Första morgontimmarna blev det dock lite arbete - hemifrån ska påpekas vilket alltid är något helt annat än att behöva bege sig in till stan. Och när Woffegubben slog upp sina ljusblå (jag vaknar alltid tidigare av någon anledning) så var det meningen att vi skulle påbörja den nödvändiga saneringen. Då ringde en god vän, som vi inte sett på länge, och ville komma på fika så det var ju ett bra mycket trevligare alternativ. Jag hann faktiskt ta bägge toorna innan så det åtminstone var fräscht och nystädat där.

Efter besöket drog Woffe runt snabeljohan och jag ägnade lite tid i tvättstugan men det blev inte den där riktiga saneringen som var tänkt men golvtvätt och nypiskade mattor - men vad gör det om hundra år?

Sedan fastnade jag här och är stum av beundran! Jag har nu läst alla inlägg från A till Ö och jag är otroligt imponerad och undrar varför jag beklagar mig över dåligt väder, att pannan måste bytas and you name it! Världen borde vara överbefolkade men människor som denna mamma och pappa!
Jag är stum av beundran över deras livsglädje! Det finns helt enkelt inte ord som är tillräckligt starka för att beskriva vad jag känner!

Skrivet av Angela Müller den 7 mars 2009 19:03 | Kommentarer (2)

21 januari 2009

Vilodag

I DAG SKULLE JAG TILL TANDLÄKAREN sent på eftermiddagen så det passade mig bra att ta en vilodag och inte behöva stressa till något inbokat pass. Jag skulle ju i och för sig kunna köra ett styrkepass men...

Jag har annars försökt hålla mig i gång efter störtdykningen i Långberget för att inte stelna till helt och hållet. Eftersom jag hade rejält ont i axel och arm, vänster sida, så har jag "crosstrainat och spunnit" som inte kräver någon större rörlighet av armar.

I måndag blev det 30 minuter crosstrainer som uppvärmning och sedan ett pass spinning på 50 minuter. Ganska lagom.

På tisdagen kändes det redan bättre i armen så jag bestämde mig för cirkelträning. Så först blev det uppvärmning på crosstrainer 30 minuter och därefter 30 minuter med cirkelträning. Det gick inte lika bra så jag undvek övningar där armarna skulle ut från kroppen och upp. Däremot gick dips på bänk och armhävningar bra. Därefter blev det spinning puls i 60 minuter så min vilodag i dag kändes helt OK och befogad.

Tandläkaren lagade ett hål i en kindtand. Det var väldigt länge sedan jag hade hål så jag ska inte klaga. Däremot har inte bedövningen släppt ännu och den är lite jobbig ;-)

För övrigt så känns det som om jag jobbar ihjäl mig själv och tidvis är jag väldigt nära väggen...
Eftersom jag inte vågat mig på någon simning denna veckan så har jag istället varit på jobbet redan i ottan och det blir minst 1 timma extra på morgonen, ibland mer, och sedan minst en dito efter avslutad "normal" arbetstid. Efter gymmet blir det också lite gjort för jobbets räkning men det är mer för min egen skull så jag känner att jag hinner i kapp en aning inför nästa dags jobb. Sedan kräver ju livet en del, tvätt, planering för nästa dag osv osv.

I dag gick jag dock tidigare då jag skulle vara hos tandläkaren redan 15.30 och i morse tog vi sovmorgon och jag var på jobbet i normaltid, dvs 08.00. När klockan ringde 06.30 kände jag mig inte ett dugg utvilad och tror att jag hade kunnat sova fram till lunch om jag varit ledig.

I och för sig har jag ju inte haft någon sovmorgon sedan förförra helgen så det är kanske inte så konstigt. På skidlägret gick vi upp redan 06.30 och sedan var det fullt ös med teori, skidskola (och för vissa, läs mig, störtdykning i nerförslut) teori igen och skidskola samt teori på kvällen. Det i sig gjorde att när man väl fick rå sig själv vid 21-tiden på kvällen somnade som en klubbad säl.

Det kan ju vara en del av förklaringen att jag är så trött för normalt sover ju även jag lite längre på helgerna och man kan göra saker och ting i sin egen takt. Framför allt har man inte klockan ställd på väckning och det är en del av helgkänslan. Sedan gör ju inte det här förb...... mörkret saken bättre. Mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. Hinner man inte ut en stund på lunchen (vilket totalt är uteslutet för min del just nu) så får man inte uppleva dagsljuset alls.

Jag känner mig mycket bättre i min vänsterarm i dag och har gott hopp om att kunna simma igen nästa vecka. I morgon blir det gymmet igen med cirkelträning och spinning. Får se om det går bättre med biceps- och tricepsövningarna då.

På lördag har bokat ett pass med Body Vive och där är det mycket armrörelser men vi får väl se hur det blir med armskrället tills dess. Och på söndag är det alpcykling - som är så himla roligt ;-)

Nåväl, det händer inte så mycket som är värt att skriva om. Mitt gnäll över arbetsbelastningen och nu min onda arm kan man ju både ha och mista - därav det ringa antalet uppdateringar ;-)

I dag blir det tidig sänggång den saken är helt klar! Jag längtar till ryggläge och min bok ;-)

Och, jag har konstaterat att jag i mitt nästa liv ska bli spårvagnsschaufför ;-)

Skrivet av Angela Müller den 21 januari 2009 19:01 | Kommentarer (8)

9 januari 2009

Fredag...

ATT SÅ MÅNGA TIMMAR som ju faktiskt en arbetsdag mellan 07-17 kan försvinna på ingenting är egentligen rätt märkligt! Och det värsta är att man när man kommer hem funderar på vad man egentligen gjort och inte fattar var i hela friden alla timmar tagit vägen.

Nåja, nu är det som det är och att vara projektledare är väl så här. Att man sedan fått så stora och tunga bitar i projektet var det nog ingen som anade från början. Nu gäller det bara att orka och inte gå i väggen som det så fint benämms när man inte orkar mer. Jag har tänkt att ta helgen till återhämtning men lite jobb får det nog bli i alla fall för att nästa vecka ska funka någorlunda eftersom jag ska ha ledigt torsdag och fredag.

Man kan gott konstatera att jag hinner inte så mycket mer än att jobba, äta (i alla fall i bland) och sova. Därför blir jag synnerigen irriterad över en "Mackan" som vägrar att lämna mig i fred över det inlägg jag skrev 2006 om vårt besök i Favelan. Att människan nu i samma kommentar ber om ursäkt samt idiotförklarar mig gör att jag inte längre ids svara. Man kunde önska sig att personen i fråga själv bloggade om sina egna upplevelser och inte gav sig på folk med andra åsikter men det är väl för mycket begärt!

Jag råkar också hamna på en del bloggar, när tid finns, som jag inte delar åsikt med men tycker inte att jag har rätten att ingripa på det sätt som "Mackan" gjort. Det enklaste är väl att gå ifrån den blogg man inte uppskattar och respektera just den personens åsikter.

Jag inser och förstår att när man är ute på nätet och skriver så får man också räkna med åsikter och folk som inte tycker samma men någon gång måste det ju ta slut. Det har jag bett om men det respekteras inte heller. Jag kan bara konstatera att jag inte kan ta sådana människor på allvar!
Slut om detta!

I dag chansade Woffe och ringde till sportaffären som mina skidor var inlämnade till för grundvallning med frågan om dessa eventuelt var färdiga redan i dag. Det var dom!
Så på väg hem från jobbet fick vi hämtat hem rariteterna så nu är det bara till att packa ;-)

Skrivet av Angela Müller den 9 januari 2009 20:01 | Kommentarer (8)

4 januari 2009

Alpcykling

I DAG BÖRJAR ALPCYKLINGEN IGEN som jag sett framemot så himla mycket. Att få cykla delsträcka i tour de France kan ju aldrig vara fel en söndagsförmiddag då termotern visar 10,5 minus...

Så nu åker grötkastrullen fram och cykelbrallorna på!

Om man nu får spekulera och drömma lite så här alldeles i början på 2009 så hoppas jag att det ska bli ett bra hälsoår vad gäller kroppens väl och ve. Det har ju utan tvekan varit lite si och så, mest si, den sista tiden men jag gissar att det är väl bara att gå vidare och ta nya friska tag!

Jobbet kommer att kräva en del framöver - det är jag medveten om - men vill man så går det!

Göteborgsvarvet närmar sig och det kan kännas långt till maj men löpträning minns jag inte när jag ägnade mig åt sist så där har jag en del att ta tag i.

Innan dess kommer dock skidåkning med Kortvasan som höjdpunkt och inför det bär det av på träningsläger i mitten av januari - det ska bli kul ;-) Kanske kan jag hinna klämma in några turer på rullskidorna innan dess också.

Skrivet av Angela Müller den 4 januari 2009 08:01 | Kommentarer (2)

14 december 2008

En dag i taget

VI FICK INSTRUKTIONER av försäkringsbolaget att kontakta Hallbergs Guld för värdering av Woffegubbens stulna vigselring så vi åkte till stan...

Nu visade det sig att det inte var så lätt ;-) Vi fick bara ett telefonnummer till Hallbergs värderingsman som i själva verket är en kvinna. Henne ska vi ringa och beställa tid innan det händer något på den fronten. Det var ju synd att vi inte visste det innan vi drog i väg ända bort till den stora staden men å andra sidan gick det några timmar som vi hade annat att tänka på. Så inget ont utan att det för något gott med sig.

Dagens funderingar har annars gått till att fundera varför dom tog sig in via sovrumsfönstret och inte strykrummet som ligger sist och är om möjligt nä mer dolt för omvärlden? Vi lär adrig få svar på det men...

Nu har i alla fall Woffegubben skruvat fast inbrottsfönstret med vinkeljärn inifrån eftersom det inte går att stänga ordentligt och med det faktum att det dröjer innan vi får ett nytt monterat.

Vi passade på att handla eftersom vi ändå var ute för värderingen av vigselringen som ju då inte blev gjord i dag. Det mesta av det vardagliga var slut i kylskåpet men en viss panik uppstod då vi var på resande fot i några timmar och huset var tomt. Alla lampor lyste och radion var på...

När vi kom hem försökte vi ta tag i det som borde så vi installerade stereon i allrummet samt flyttade mina hustavlor och jag "brände i kapp" adventsljusen...

Vi försökte mysa lite...

Framför TV:n...

Bilderna är tagna med nya kameran som blev inköpt i dag. Antagligen ett steg i att glömma att den gamla är stulen. Det blev en Olympus igen. Fast min "gamla" fanns ju inte kvar så det blev en nyare modell, denna gång i svart.
Jag tycker inte att jag kan vara utan kamera och den här ska inte få vara hemma någon enda dag som jag inte befinner mig hemma också... I fortsättningen kommer den att ligga i ryggan!
Tyvärr kan man ju inte bära om allting där som är kärt - annars hade jag gjort det!

Vi upptäckte fler saken som var borta i dag - bland annat protabla resehögtalare som vi brukar ha med oss när vi reser och Woffes trådlösa möss, två till antalet.

Och tack igen till alla som hör av sig på ena eller andra sättet! Det betyder mycket och värmer våra frusna, arga, förbannade och bittra själar!

Ljus i massor, lyser också i vårt hus, eller jag det som vi kämpar med att tillbaka som vårt hus...

En ny dag i morgon, eller rättare sagt den är ju redan...

Skrivet av Angela Müller den 14 december 2008 00:12 | Kommentarer (7)

11 december 2008

Kränkt och besudlad

DET ÄR SÅ DET KÄNNS JUST NU och jag orkar egentligen inte orda om detta just nu men med all den respons jag fått i dag av alla nära och kära samt bloggvänner kan jag inte ignorera det faktum att ni alla med kommentarer och samtal jag fått under dagen betyder MYCKET för mig/oss.

I går kväll när vi kom hem upptäckte vi att vi hade haft inbrott under dagen. Dom, för jag är helt säker på att det var minst två, förstörde vår sovrumsfönster totalt och kröp in den vägen. Sedan släpptes den andra in vai altandörren ut till altanen och sedan dörren ut från altanen.

Det tog oss en stund att fatta vad det hela rörde sig om. Vi har ju haft hantverkare här under hela hösten och dom har haft "egna" nycklar så jag måste erkänna att vi först trodde att någon tagit sig in med nyckel. Men vi har ju fått tilbaka alla nycklar och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att någon av dessa hantverkare, som alla är lokala, skulle låta kopiera vår nyckel för att sedan använda sig av den. Nää, men tanken är inte klar när man kommer till sitt hem och upptäcker att leriga skor klampat omkring i huset.

När vi först en stund senare upptäckte att sovrumsfönstret var öppet med en glipa och sedan att att altandörren ut mot altanen var upplåst och att dörren ut från altanen mot trädgården inte var låst (det går bara att göra inifrån) så förstod vi och det var ett sanningens ögonblick!

Först var vi förstummade för vi såg inte att något var borta, all sprit (och det är en ansenlig mängd) fanns i barskåpet, nya TV:n stod kvar osv osv ända tills Woffe upptäckte att min dator var borta och då tittade jag in i gästrummet och såg att även Woffes dator var borta. Bägge två bärbara Macintosh.

Först då insåg vi att vi faktiskt hade haft ett "riktigt inbrott" och jag ringde polisen som kom ganska snabbt och såg över situationen.
På baksidan, där som hade tagit sig in, var full med fotspår!
Vid det laget hade vi även upptäckt att Woffegubbens vigselring var borta från hans nattduksbord.
Det syntes tydligt också att dom letat igenom skåp och lådor eftersom dessa inte var riktigt stängda. Vi är inga pedanter, inte på något vis, men alla lådor och skåp var slarvigt stängda och det skulle vi inte kunnat åstadkomma.

I väntan på att polisen skulle anlända gick Woffe ut och pratade med alla våra närmsta grannar men dom flesta jobbar ju hela dagarna och vår granne närmast på baksidan, som normalt är hemma eftersom dom är pensionärer, hade varit borta från hemmet hela dagen...

Vi fick order av polisen att inte röra något för dom skulle skicka en tekniker under morgondagen och frågan är om det inte var det värsta av allt?! Att inte få städa ut leran på köksmattan och andra spår i huset kändes eländigt. Det hade ju naturligtvis inte hjäpt mot det inträffade men jag fick ont i magen av att bara se alla fotspår.

Trots allt höll jag mig ganska sansad och jag tror nu i efterhand att det var en instinkt för Woffegubben blev hemskt skärrad och det märkte jag omedelbart så jag gissar att beskyddarinstinkten satte in där. Vi kom överens om att Woffegubben skulle stanna hemma i dag och ta emot tekniker eftersom jag hade min favvokonsult även i dag och dessutom aktiviteter med ledningen nu i kväll.

I morse när jag steg upp och såg fotspåren i köket fick jag panik och tänkte att nu går jag in i badrummet och gör det jag ska sedan går jag ut genom garaget för att slippe se och uppleva eländet i köket. Jag sansade mig dock och gick "vanliga" vägen ut. Jag menar det hade ju inte löst några problem precis. När jag sedan satt ensam i bilen på väg till jobbet kom min reaktion, den som jag hade trängt undan i går för att "skydda" Woffegubben.

Teknikern som kom hit i dag säkrade fotspår och jag förstår på Woffe att dom verkligen tänker sätta dit dom djävlarna!

Vi har ännu inte kunnat förmå oss att gå igenom vad som kan tänkas vara stulet förutom det vi såg med blotta ögat i går men en del har vi trots allt kommit på. Min kamera, som stod jämte datorn, är förstås borta. Woffes Ipod likaså men sedan vet vi inte så mycket mer.

Materiella ting går ju alltid att ersätta men känslan av att någon varit inne i vår hus och kränkt vår intigretit är svår att leva med. Min första tanke var att jag inte ville bo kvar här men jag får väl ändå ge det en chans på något sätt är ju detta hus vårt livsverk. Dock är det svårt och jag får ont i magen när jag tänker på att världen är full av dessa empatilösa människor som bara dundrar fram och tar det som passar dem utan något som helst urval.

Nu i kväll har vi fått städat bort alla spår av inbrottstjuvarna och även det kolpulver som teknikern använde för att säkra fotspåren. Bara det är en skön känsla men jag kan fortfarande inte sätta ord på den smärta jag känner inför detta.

Jag arbetar hemifrån i morgon på något sätt känns det som om vi inte vågar lämna vårt hem längre. Hermanssons bygg kommer och bedömer vårt fönster som inbrottstjuvarna gick in genom och sedan ska ett nytt beställas som vi inte vet när det anländer. Vi får en delleverans av våra möbler som på intet sätt känns det minsta spännande längre. Men tiden kanske gör att känslorna avtar - vi får se.

Jag vill avsluta detta svårskrivna inlägg med ett tack till ALLA som givit oss tröst i dag genom samtal och kommentarer på bloggen. Det betyder mycket, utan tvekan, att känna att det är så mycket engagemang där ute i cyberrymden. Många av er har jag ju aldrig träffat ens men tycker ändå att jag står er nära! Och barnen - ni är för gulliga alla fyra! Mina arbetskamrater och chefer har också tröstat så gott det nu går i en sådan här situation och allt detta tillsammans gör ju ändå att man "rycker" upp sig en aning ;-)

Bamsekram till er alla och jag hoppas innerligt att ingen av er behöver uppleva den här skitångesten som detta innebär med känslan av att någon empatilös person dundrar in i era hem och roffar åt sig. Samtidigt är jag benägen att inse att vi har haft tur trots allt - det kunde varit värre. Men i ärlighetens namn är det inte förnuftet som segrar just nu utan endast den där otäcka känslan av total förnedring och orenhet.
Woffegubben har i dag ringt runt om larm till huset och vi är i nuläget beredda att betala den mindre förmögenheten det kostar - samtidigt som jag tycker att det är för djävligt att det ska behövas!

Skrivet av Angela Müller den 11 december 2008 21:12 | Kommentarer (12)

3 december 2008

Julmatlagning

I KVÄLL HAR VI, XTRA VAGANZA-GÄNGET, lagat nyttig julmat. Det är, förstås, vår fantastiska hälsokonsulent och instruktör Jonna som varit i "farten" igen. Jag vill gärna tro att vi har en otroligt engagerad grupp tack vare henne.

Vi träffades 17.30 i Stenkulan, skolan som ligger bakom gymmet. Där hade Jonna fixat så vi fick ha hela hemkunskapsköket för oss själva ;-) Naturligtvis glömde jag kameran men min gode XV-kollega Fredrik tog lite bilder så det kanske kommer några lite senare.

Tanken med hela arrangemanget var inte att laga till den traditionella julmaten utan att gå lite utanför ramarna och även få till lite nyttigare alternativ och jag samt alla med mig intygar att det var himla gott allt som vi tillagade under kvällen.

Vi gjorde följande, uppdelat på olika lag:

Enkel jullimpa med dinkel- och grahamsmjöl.
Till den serverades:
Färskost med aprikos.
Bulgur med apelsin, sötpotatis, krossade valnötter och gula russin.
Glöggrostade nötter som vi avnjöt till tre olika sorters glögg som vår XV-kamrat Fredrik överraskade med ;-)
Julsnittar.
Köttbullar, i och för sig klassiskt men dessa tillagades på mager nötfärs, pofiber och havregryn, minimjölk, lök, riven morot och senap samt ägg och kryddor. Rullades och tillagades i ungen.
Rostad kål med stjärnanins och solrosfrön.
Rödkålssallad med äpplen och valnötter.
Wasabilax med äppelsallad.

Och avslutningen blev Pannacotta med saffransmak.

...samt en present till vår allas Jonna från oss i gruppen!

En fantastiskt rolig och givande kväll i goda vänners lag. Jag undrar just hur många XV:are som har det så bra som vi ;-)

I januari är Life Time-tiden över och jag känner redan en saknad! Dels för att jag lärt känna så många underbara människor och dels för att det trots allt givit mig en stor portion av trygghet. Sedan har jag å andra sidan svårt att se hur denna engagerade människa som Jonna är kommer att "släppa taget" helt om sina skyddslingar efter det. Jag har en bestämd känsla av att gemenskapen kommer att fortsätta och att det i slutändan blir bra ändå, trots min oro ;-)
Jonna leder ju bland annat spinningpassen jag och många andra XV:are gärna besöker. Hon har även Afro Power-passen och MRL som jag allvarligt funderar på att ta tag i även om jag förmodligen inte klarar vare sig koordinationen eller tempot.

Här hemma börjar det bli sig likt igen, det vill säga någorlunda ordning på torpet. Till exempel är det mesta krafset som legat högt och lågt, och är ett resultat av allt vi gjort sista tiden, nu bortplockat. Och när möblerna till allrummet dellevereras i nästa vecka blir det ändå bättre för då kan jag ta det sista som nu ligger i flyttkartonger på altanen...

På jobbfronten är det ren katastrof, att hinna med tre heltidsjobb på en heltid kräver en stor portion av humor, fantasi och gott humör. Så kände jag inte i dag kan jag förtälja men vilket år som helst blir det nog bättre ;-)

Det, plus det faktum att vi faktiskt genomför en del stora projekt här hemma har naturligtvis visat sig vara en katastrof på andra områden - jag tänker då närmast på gym- och motionsfronten. Men jag har förhoppningen att även det ska bli bättre framöver.

I tisdags var jag dock på cirkelträning och spinning puls trots kaoset här hemma och i morgon tänker jag styrketräna vilket jag inte gjort sedan...ja, det minns jag faktiskt inte!
Och rullskidorna ska vi inte tala om - dom är i stort sett, med undantag för premiärturen runt kvarteret, oanvända!!!

Därtill kommer Projekt Jul som jag knappt minns längre hur man hanterar då vi varit bortresta just den perioden i många år ;-)
Nåja, det gäller att vara positiv och låta saker och ting bli som det blir när det nu inte blev som det skulle...

Skrivet av Angela Müller den 3 december 2008 22:12 | Kommentarer (8)

6 oktober 2008

Förutom

MORGONSIM PÅ VALHALLA har det inte blivit någn annan form av motion i dag. Det blev dessutom bara en femhundring på grund av tidsbrist. Jag promenerade sedan i och för sig raskt till jobbet från simhallen så 40 minuter blev det i alla fall totalt.

Kvällen har jag ägnat åt att måla garagedörrarna en fjärde gång och så också med farstukvisten men där hann jag bara halva innan mörkret överföll mig ;-(

När jag kom in från målningen slappade jag faktiskt en stund vid dumburken och tittade på Animal Planet innan jag grep mig an åtminstone hälften av den meterhäga stryktvätten som åter nått en rent livsfarlig höjd. Skulle den ramla över någon av oss på väg ut i gragaet - ja, då kan ingen garantera överlevnad!

Under tiden jag stod där vid strykbrädan funderade jag allvarligt på att förbjuda all användning av blusar, skjortor samt byxor som måste strykas efter tvätt i den här familjen! Och dukar! Varför i hela friden har man dukar på borden som ändå spills ner efter en kvart?! Men när jag nästan var klar med den första halvan insåg jag att jag inte skulle få något gehör för denna min begäran i alla fall så det är väl inte lönt att sätta igång det projektet... Får se om jag tuffar till mig efter andra halvan ;-)

I morgon blir det en lång dags färd mot kväll. Först ska vi efter en halv dags arbete ta oss ner till Fjärås för att hämta husvagnen som ska in till Göteborg på ettårs-service. Därefter har jag tid med min favvoinstruktör på gymmet för ett nytt styrkeprogram. Precis när det är klart är det ett pass spinning puls. Ja, det låter som om jag ska få tisdagen att då också.

Skrivet av Angela Müller den 6 oktober 2008 22:10 | Kommentarer (2)

2 oktober 2008

Dunder och brak!

JEZUS MARIA VILKET ÅSKVÄDER vi drabbats av i kväll. Trodde ett ögonblick att vårt nya fina altantak skulle braka ihop på stört! Det håller än så länge men å anra sidan åskar det fortfarande...

Skrivet av Angela Müller den 2 oktober 2008 22:10 | Kommentarer (4)

30 september 2008

25-timmars dygn

I ÅR SKA JAG OCH MINA KAMRATER från Xtra Vaganza vara med och cykla Rosa Bandet 24-timmars-spining. Det ska bli jättekul och jag ser verkligen fram emot detta...

"Mitt" lag Team Xtravaganza (skrolla ner på sidan för se laget) är anmälda och klara tack vare vår helt fantastiska XV-konsulent Jonna!

Men, eftersom man just den natten mellan lördag och söndag ställer om klockan till vintertid så blir det ju för tusan 25 timmar ;-)

Fick ni tag i den?

Skrivet av Angela Müller den 30 september 2008 12:09 | Kommentarer (9)

25 september 2008

Nu vet jag

HUR WOFFEGUBBEN KÄNNER DET när jag är på resande fot ;-) Det blir lite ensamt och tyst och faktiskt så känns det lite konstigt...

Jag har i alla fall haft en bra dag på jobbet. Visserligen ett långt tradigt projektmöte på förmiddag som blir långt eftersom alla delprojektledare ska lämna rapport från den gångna veckan. Men det är bra att ha insyn och koll på det som pågår och kunna fånga upp problem innan dessa blir av jätteformat.

Lunchen tillbringade jag med två goda kollegor, och det är allltid llika trevligt, på en relativt nyöppnad restaurang - maten var inte fy skam den heller ;-)

Efttersom Woffe är på resande fot denna vecka gick jag en timme tidigare än det blir normalt. Jag åkte till gymmet och funderade lite på att köra ett styrkepass före spiningen som började 19.05. Men jag har fortfarande känningar av söndagens pass på den nya crosstrainern så jag satsade på motion denna torsdagen den tjugofemte september.

Det blev alltså en timmas powerwalk på löpbandet som gav 6 km i benen och direkt efter den dryga timman med spininng. Om jag ska vara helt ärlig, och det har ju mamma lärt mig, så var jag nte så förtjust i den nya (för mig) ledarens musiksmak. Men det är säkert bara en vanesak.
För den som vill se hur det gick med träningen i dag, och alla andra dagar också för den delen, kan kika bland länkarna på min förstasida under "Annat av intresse" i högerspalten.

Nu tror jag att det är dags för snuttefilt och lite sömn ;-)

Skrivet av Angela Müller den 25 september 2008 21:09 | Kommentarer (7)

15 september 2008

På gott och ont

JAG SOV KNAPPT EN BLUND I NATT och när jag råkade slumra några minuter drömde jag helt vansinniga drömmar. I morse kom jag fram till att det måste vara en bugg helt enkelt. Kroppen borde väl inse att jag behöver sova skönt och tryggt efter den här helvetesveckan och inte slösa bort tiden på idiotiska drömmar som jag skulle bli inburad om jag berättade om ;-)

I vilket fall som helst så hade jag vid, uppstigandet, en präktig huvudvärk, illamående och till skillnad nattens svettfrossningar så frös jag som en hund. Den präktiga huvudvärken har jag haft hela dagen och har ännu. Inga tabletter har hjälpt mig ens en liten stund.

Det kan vara så att jag är på väg att bli sjuk, Gud Förbjude, men jag tror inte det i min enfald, för jag är ju aldrig sjuk... Jag ha verkligen inte tid att vara sjuk denna vecka så jag hoppas och tror att det inte är något som håller på att bryta sig igenom trots att tecknen däråt är ganska så typiska.
Det var dagens onda.

Så till det goda!
I dag har alla "mina" problem på jobbet som eskalerat under förra veckan och uppnått en nivå där det krävdes krismöte för att få någon i andra ändan att göra det som skulle göras! Just nu funkar det mesta och det som återstår är rena Pissen i Mississippi jämförelsevis.

Detta är min stora lycka i dag och jag tror att jag kommer att sova i natt inte bara av den anledning att jag har en massa sömn från den gångna natten att ta igen utan för att jag kanske nu kan koppla bort jobbet mer än tre minuter i taget ;-)

Så i morgon hoppas jag kunna tillstå att jag sovit gott och att huvudvärken är som bortblåst. För jag har verkligen inte tid att bli sjuk nu och jag vet att det har man ju aldrig så klart. Men just denna vecka är verkligen fullsmockad med arbete. I morgon är det viktigt möte och spinning på kvällen ;-) Onsdag och torsdag kommer min favoritkonsult som jag dessutom ska gå ut med på onsdagkväll, spela bowling samt äta och dricka lite gott. Det blir förresten inte bara han och jag utan hela projektgruppen ska med. Det ska bli kul!
Jag kan visserligen inte spela bowling men någon måste ju förlora i gänget så jag tar på mig förlorartiteln redan här och nu ;-) Spel och tävling har aldrig varit min melodi. När jag "får" vara med brukar jag hävda att det är för att dom andra ska slippa förlora ;-)

I dag har Modeco (företaget som ska bygga vår nya altan) varit här och bedömt läget efter att vi rivit ner allt. Om vi har tur kan dom börja om dryga veckan. Då med att ljuta plintar och sätta upp stommen. När det är gjort och profilerna är tillverkade, efter de mått som då blir, och lackerade går det tydligen ganska fort. Tre till fyra dagar tror man för att sätta upp taket och glasprofilerna. Det skulle ju vara en lycka om det går snabbt eftersom vi har en hel vägg att bygga sedan dom är klara. Därefter ska vi lägga nytt golv vilket i och för sig kanske kan göras även om det drar in i november för då har vi ju tak över huvudet och glasväggar som skydd för vind och regn. Annars får det helt enkelt göras till våren besvärligare än så är det ju inte!

Nu ska jag hänga ut lite tvätt och hoppas på torkväder i morgon ;-)

Skrivet av Angela Müller den 15 september 2008 19:09 | Kommentarer (9)

31 juli 2008

I bland

UNDRAR JAG över hur många mil min Ipod gått ;-)

Skrivet av Angela Müller den 31 juli 2008 16:07 | Kommentarer (0)

10 november 2007

Det finns tillfällen

DÅ JAG IRRITERAR MIG ÖVER MIN ENVISHET...
Men, i dag, när jag sprang ut på en liten joggingtur på Hörnmosserundan slogs jag av att det är en himla tur att jag så enträget och envist jobbat vidare på det här med kondition och hälsa.
Det tog mig i dag 30 minuter och 34 sekunder och, nu låter det som om jag skryter, med en medelhastighet på 8,1 km/timme samt en max på 10,4 och det utan att jag kände det allt för ansträngande.
Nu låter det nog som om det här inlägget är för Klubben För Inbördes Beundran - men låt så vara i så fall. Det är inte länge sedan alls som jag över huvud taget inte kunde springa hela sträckan som är 4,2 km. Och det fanns en tid, inte heller så långt borta, som jag hade tränat upp så jag orkade springa hela sträckan men det tog närmare 40 minuter.

Vad jag egentligen vill säga är att jag är så glad över att jag lyckats bestiga detta berg med en kondition som var på noll när jag började. Det går om man är tillräckligt envis och dum ;-)
Jag springer sakta och det kommer jag nog alltid att göra - men målet för mig är inte att springa fort utan att kunna springa över huvud taget! Någon tävling där man springer på tid ska jag ändå aldrig göra men motionslopp av olika slag där tiden inte är det viktiga utan just det faktum att man rör på sig - ja, det ska det bli även fortsättningsvis.

Efter joggingturen var det så dags för dagen "tillsammansaktivitet" som i dag, för första gången, var badminton. Jag ringde i morse och bokade en bana för oss och sedan väckte jag herrn i huset med en present som svårligen kunde dölja vad den innehöll ;-) Nämligen två badmintonracket och ett helrör med bollar. Detta har jag funderat på ett tag, ända sedan jag provspelade med xtravaganzagänget, och nu blev det alltså av.

Vi hade jättekul och vi spelade dryga timman. Utan att någon av oss kan en endaste regel om hur man egentligen spelar. Men vi slog och slog och några bollar hamnade åt helv... fel men kul hade vi ;-)
När jag sedan summerade så hade vi avverkat 1 timma och 9 minuter, 1,2 km i rörelse samt 235 kcal!
När vi åkte hem sade Woffe:
– Det här får bli vår lördagstradition i fortsättningen...

Nu ska jag angripa spisen för lite middagar. Det blir inga bilder i dag för jag ska nämligen tillaga chevrelasagne och det har jag ju redan dokumenterat här.
Sedan blir det en zucchinigratäng och det är heller inte nytt i denna blogg för det finns redan här.

I morgon har jag planerat att göra en fiskrätt så då kanske det kan komma lite bilder ;-) Men det beror förstås på hur det går uppgraderingen jag ska göra i morgon. Tar det för lång tid i anspråk så jag blir kvar på jobbet för länge, typ från 07-20, så blir det nog rester från i dag. Men den som lever får se!

Skrivet av Angela Müller den 10 november 2007 16:11 | Kommentarer (6)

28 september 2007

Eftertanke

DET SLOG MIG NU, NÄR JAG STOD OCH STRÖK...

Woffes vita skjorta från tiden när "Jesus gick i kortbyxor" och som hade tillsammans med, en från mig utvald, slips och svarta byxor när vi var på Wallmars Salonger förra helgen. Då fick han genast kommentaren:

- Pappa, vad fin du är!

Och jag då? Som tyckte att jag hade klätt upp mig - inte fick jag någon kommentar om klädseln ;-)

Nä, man skulle varit farsa ;-)

Skrivet av Angela Müller den 28 september 2007 20:09 | Kommentarer (6)

8 april 2007

Men hallå??

VEM I HELA FRIDEN har beställt detta...

väder...

?!

Skrivet av Angela Müller den 8 april 2007 20:04 | Kommentarer (21)

30 september 2006

Märkligt

INNAN MÖRKRET FÖLL i kväll sade Woffe att jag skulle titta ut på himlen som var alldeles rosa. Mycket märkligt måste jag säga! Har faktiskt aldrig förut sett något liknande en regning dag med inslag av åska under eftermiddagen. Att det kan hända en sen sommarkväll när solen lyst som en stolle hela dagen men...

Jag var bara tvungen att fota märkligheten, först en bild utan blixt...

Med blixt blev det väldigt konstigt...

Skrivet av Angela Müller den 30 september 2006 23:09 | Kommentarer (5)

26 juli 2006

Borta

INLÄGGET SOM BORIS SKREV I GÅR KVÄLL, Boris bloggar, del 19, är puts väck! Jag vet inte vad som hänt men borta var det nu i morse fast vi såg det i går kväll!!

Skrivet av Angela Müller den 26 juli 2006 10:07 | Kommentarer (14)

8 juli 2006

Efter regn kommer sol

DET REGNADE I DAG NÄR JAG STEG UPP och nu när jag precis fått halat upp alla persienner och rullgardiner, som varit nere en längre tid, då kommer den tillbaka...solen alltså!
Jag går annars här och funderar om det är läge att ta sig en cykeltur till gymmet?! Woffegubben jobbar i dag och jag borde ta mig i kragen.
Jag vill dock betona att det ännu så länge bara är en tanke ;-)
Det återstår att se om dessa bägge, tanken och handlingskraften, kan mötas och komma överens?

Skrivet av Angela Müller den 8 juli 2006 09:07 | Kommentarer (6)

14 maj 2006

Som om han vore sänd av gud

NÄR JAG FYLLDE ÅR för ett tag sedan fick jag en CD-skiva med ett inspelat Sommarprogram med Mustafa Can samt hans bok Tätt intill dagarna – Berättelsen om min mor av Steffanie och Peter, Anna och Oskar samt 16 tassar...

Jag började med att lyssna på sommarprogrammet, enligt stränga instruktioner från Steffanie, redan dagen efter men jag klarade bara halva, tårarna sprutade och jag insåg att så intensivt älskad, av sitt barn, kan väl ändå ingen mamma klara av att vara.

I dag, nu förresten, tog jag mod till mig och lyssnade igen. Det var lika svårt nu men jag är glad att mina barn ser till att jag inte missar livets väsentligheter.

Nu ska jag läsa boken och förmodligen kommer det att spruta ännu fler tårar men jag känner att jag måste och jag kan ställa mig samma fråga, i alla fall just nu, som Mustafas mor. Varför blev Steffanie journalist och inte läkare? Och den Lilla? Varför blev hon journalist och inte veterinär? Eller djurskötare?

Nej, jag är på intet sätt otacksam över vad våra barn blivit här i livet, tvärtom jag och deras far är otroligt stolt över att ha fått två så ruskigt kloka barn! Har man uppfostrat dem med ambitionen att ta egna beslut, stå för dessa och ta ansvar för sitt liv och andras så kan man inte säga när dom redan är vuxna att man ångrar sig och att det inte gäller längre. Men det finns tillfällen här i livet då funderingarna kommer. Den här boken är ett sådant tillfälle.

Jag är otroligt stolt över dem – tro inget annat!

Sommarprogrammet sändes 2003,

När Mustafa Can sagt de avlutande orden, ”Mor jag älskar dig”, i sitt Sommarprogram 2003, brakade Sveriges Radios växel samman. Aldrig i programmets historia har så många lyssnare ringt och tackat för ett fantastiskt program.

Knappt två år senare är Güllü Can död.

Hon föddes i Kurdistan någon gång i slutet på 1930-talet, födde sju barn som dog och åtta som överlevde. Utvandrade till Sverige på 1970-talet, död på Skövde lasarett i januari 2005.

Vem var hon?

I sökandet efter sin mor når Mustafa Can fram till en värld av uppdämda och gömda känslor, av uppoffring och ensamhet, skam och förlåtelse, hem och hemlöshet. Men också till identitet, villkorslös kärlek och människans förmåga att resa sig ur nederlaget.

Läs den!

Det vankas inte inte bara sprutande tårar utan även ett och annat pärlande skratt också…

Skrivet av Angela Müller den 14 maj 2006 20:05 | Kommentarer (24)

16 april 2006

Hörde just på radion

ATT SÖNDAGEN BLIR KLAR TILL HALVKLAR...Om den nu inte blir klar får man en ny söndag då? I morgon till exempel? Eftersom jag precis gripit mig an den mördarhöga stryktvätten så kan jag med all säkerhet i världen säga att jag skulle behöva en söndag till i morgon och sedan efter det annandag påsk att vila upp mig på.

Skrivet av Angela Müller den 16 april 2006 18:04 | Kommentarer (12)

11 april 2006

Come along with me

EN KONSTIG PIRRANDE KÄNSLA i kroppen, någon obeskrivlig känsla i magen nästan som lite oro samt svårt att koncentrera mig på saker ting. Så känns det sedan några dagar tillbaka. Och jag har inte fattat vad som är på gång eller varför.

I morse när jag gick från Valhalla i full solsken började jag ana vad det kan vara för orosmoment i kroppen.

DET ÄR LIVSGLÄDJEN SOM RINNER TILL!

Det tog några dagar att förstå men det är ju inte så konstigt för jag kände helt enkelt inte igen känslan - det var sååå länge sedan jag hade den sist!

Skrivet av Angela Müller den 11 april 2006 10:04 | Kommentarer (14)

9 april 2006

Långt där inne

NÄR JAG RINGDE Steffanie I FREDAGS för att tacka för de fina blommorna och presenterna så berättade hon något som jag sedan tänkt mycket på. Jag vet egentligen hur jag ska beskriva tankarna men hon berättade i alla fall att det hade öppnats en blomsteraffär i deras hus. Där hade innan huserat en spelbutik och nu hade det stått tomt och öde länge.

- Det är så fint mamma så det kan du inte ana! Hela kvarteret lyser upp och kommer till liv...

Jag kommer inte ihåg om det var ordagrant så men jag påverkades meningen ända in i hjärteroten.
Barnen har vuxit upp med blommor i huset som en stor del av deras vardag. I bland har jag funderat på om dem påverkats av detta? På något sätt vill jag gärna tro det när jag nu hör Steffanie bli glad över att det öppnats en blomsteraffär.
I vintras, när vi besökte den Lilla så hör jag henne säga:

- Mamma jag skulle vilja ha en orchide, dom är så häftiga...

Jag vet inte varför detta kommer över mig nu, kanske för att jag själv alltid tyckt det är det viktigt med blommor i ett hem. Sedan har jag ju i dag pysslat med mina blommor i stort sett hela dagen, eller jag började förresten redan i går.
Nu har alla fått sig en rejäl dusch/rotblöta och allt damm på bladen är borta.
Sedan länge har jag gått över till att ha bara orchideer eftersom jag är en lat rackare. Dom behöver nämligen inte så mycket omvårdnad utan glädjer mig trots att jag inte lägger så mycket energi på dem. Lite vatten var tredje vecka och emellanåt en riktigt dusch. Det gör jag dock på sin höjd 3-4 gånger per år.

Jag har i dag också roat mig med att fota orchideblomman i detalj, en bild för varje orchide som för tillfälligt blommar. Jag har många som inte blommar just nu men dem får jag fota då det blir aktuellt...

Skrivet av Angela Müller den 9 april 2006 13:04 | Kommentarer (22)

25 januari 2006

Högst ansvarig

RING…RING (telefonsignaler som låter).
- Kung Bore (svarar i telefonen).
-Hej detta är Angela. Alltså, vad i hela friden skulle det här sista utspelet vara bra för?
(KB) – Vad menar du?
(A) – Ja, vad tror du jag menar när du skickat ner en massa snö igen?
(KB) – Jasså du menar snöovädret jag skapade i gårkväll och i natt?
(A) – Ja!
(KB) – Det var bara som en liten påminnelse till dig eftersom du tror att det helt plötsligt kan bli vår i januari.
(A) – Tack för den!

Skrivet av Angela Müller den 25 januari 2006 11:01 | Kommentarer (8)

7 januari 2006

Förba...de ICA

SJÄLVSCANNING, JO JAG TACKAR! Jag har varit emot det här med att själv scanna in sina varor på ICA och stått emot i det längsta men när vi för ett tag tillbringade tid motsvarande en livstid i kön för att få betala ja då gick jag ifrån min princip. Jag tycker det är lite dåligt med förmånerna för att du gör jobbet åt ICA! Dom behöver inte ha lika mycket personal och inte heller lika många kassor igång. Det enda fördel jag kan se är att det går snabbare men det är ju bara nu. När alla idkar självscanning så blir det ju samma sak igen.

Naturligtvis är det uträknat från ICA:s sida att man har så lite kassor öppna för dem som inte sjävscannar att folk helt enkelt i ren ilska väljer att böja sig och börja självscanna. När vi första gången tågade igenom självscanningskassan var det över på en minut eller två medans de "vanliga" kassaköerna var milslånga.

Vid vårt förra inköpstillfälle var det så kallad kontroll och det kan man väl acceptera. Jag är inte så naiv så jag inte tror att det finns folk som "fuskar". Men jag hör inte till den kategorin. Skulle aldrig smutskasta mig på några kronor. Nä, då får det allt vara några miljoner på spel om jag skulle riskera mitt rykte.

I dag, när jag storhandlade ensam, och hade packat ner och scannat fyra jättekassar med varor och dessutom bemödat mig med att packa någorlunda praktiskt. Alltså alla varor som skulle till frysen i en påse och så vidare och så vidare.
Vad händer när jag kommer till kassan?! Jo, det är kontroll igen! Men va faen! Jag trodde i min enfald att detta byggde på förtroende. Där stod jag ensam med hela bandet fullt av varor och inte tusan kom dessa ner snyggt och i ordning som dom var från början. Dessutom kunde följande samtal avlyssnas:

Jag:
- Men va tusan! Ni kontrollerade ju oss förra gången vi handlade!
Kassörskan:
- Du kanske inte har scannat så länge?
Jag:
Nej, det har jag inte men har det med saken att göra. Självscanningen är ju för att det ska fort igenom kassorna. Och ni kontrollerade oss, som sagt var, förra gången vi handlade här.
Kassörskan:
När du har scannat 100 gånger kommer det att minska.

Hundra gånger! Är människan inte klok eller är hon okunnig?!
Tänk efter, om vi handlar 1/vecka då ska vi alltså kontrolleras varje gån gi två år!
Nä, ICA nu får ni nog vässa er lite. Kanske dags att stå för det system ni infört och lita på era kunder om ni vill ha några som självscannar eller rent ens handlar på ICA!

En annan sak jag irriterar mig på är att om du anmält dig till självscanning i en ICA så gäller den bara där. Vi har tre-fyra olika ICA vi brukar handla på och då får du gå igenom hela förbannade processen varje gång med leg, underskrift och hela kitet. Det borde man väl kunna samköra i en så stor organisation som ju faktiskt ICA är!

Skrivet av Angela Müller den 7 januari 2006 23:01 | Kommentarer (14)

13 december 2005

Tanken var

ATT VI SKULLE TA EN PROMENAD VID HEMKOMST (dock inte i skogen utan på joggingspåret!) men Woffegubben har upptäckt en takläcka i förrådet och jag mår inget vidare om sanningen ska fram. Vet inte riktigt vad det kan vara men misstänker maginfluensa som ju går för tillfället. Så det blir nog ingen promenix.

På vägen hem handlade vi lite och nu är Woffe ute för att fixa takläckan och jag ska inte göra många knop i kväll utan hoppa i säng. Dock har vi tagit beslut om att nästa jul blir det Brasilien. YES!
Resorna går inte att boka ännu men i januari...då jäklar!

Julen är, för mig är bäst att tilläga, en plåga. Förstår inte varför jag utvecklat detta agg för när barnen var små så var det en stor glädje. Vi pysslade, bakade pepparkakshus och lussebullar samt gjorde ischoklad i stora mängder. Men sedan dom blev "vuxna" tycker jag enbart att julen är en stor plåga. Därför vill jag resa bort för det går nämligen inte att undvika på annat sätt. Även om man bestämmer sig för att inte göra någon stor sak av eländet så gör resten av Sverige det, och det är inget konstigt i det, men man kan liksom inte stå utanför. Det är svårt att få förståelse för att man inte vill fira jul utan hellre hade struntat i hela grejen och det är inget konstigt i det heller för det är så vi är uppfostrade och även så vi har uppfostrat våra barn. Givit dem traditionen.

Det är väl just traditionen, denna tunga ryggsäck att bära, som gör att jag har så svårt för hela spektaklet. Antingen firar man jul med alla parametrar eller så åker man ifrån den.

I år ska vi åka till Den Kungliga Huvudstaden för att fira julen med Lilla Mönsterbarnet &
Oskar, Stora Mönsterbarnet samt Boris och Ila
och kissarna Kif och Tyler. Det är ju verkligen ingen bra jul om man betänker hur den ligger veckodagsmässigt och på ledigheten så det blir Stockholm t o r då jag, och Woffe också för den delen, jobbar mellandagarna.

Det blir nog bra och allt ordnar sig nog till det bästa men jag har en fjärilsfarm i magtrakten (om det nu inte är maginfluensa)!

Skrivet av Angela Müller den 13 december 2005 20:12 | Kommentarer (4)

21 november 2005

En helvetes många varför?

OCH KNAPPT NÅGRA DÄRFÖR! Jodå, någon hurtig skulle säkert svara att DET är livet. Upp och ned som skidbacke eller hiss...Jo, jag tackar för det svaret. Jag som inte ens åker skidor! Eller hiss!

Varför kan inte livet bara rulla på utan komplicerade frågor?
Varför måste man ta ställning hela tiden?
Varför kan man inte få avgöra själv vad man vill och måste göra - detta trots att man räknas som vuxen?
Varför måste en och annan ta ansvar för det som sker istället för alla?
Varför måste vissa vuxna bli vuxna när det finns andra vuxna som det inte ställs ett enda krav på trots att de är vuxna?
Varför lyckas de "inte vuxna" alltid vända på steken så att den blir överstekt, för att inte säga bränd, alltid?
Varför är livet så svårt när man ändå bara arbetar och samlar poäng till någon förbaskad pensionsfond som man med all säkerhet ändå inte hinner att få ut något av?
Varför stannar dagens steg på 7339 i dag?
Jo, för att du hoppade simningen i morse, jobbade över till närmare 20.00 och för att gymet blev "förbikört".

Ska nog ta en paus och inte skriva mer dravel här då det ändå inte finns något att skriva om...
Den som ändå kunde gå i ide? Skita i tvättmaskin numro två som snart är klar och ska torkas i tumlare. Skita i den tvätt som redan ligger i tumlaren (tvätt numro 1). Och bara sova utan ett enda bekymmer!

Skrivet av Angela Müller den 21 november 2005 22:11 | Kommentarer (0)

11 november 2005

Nu har det hänt igen!

FÖR ANDRA GÅNGEN PÅ ÅTTA DAGAR...fast jag lovat mig själv att det inte skulle bli så här! Vadå, jo att jag sklippar simningen för att jag ska skynda mig till jobbet. Förra gången var det en windows 2003 server som skulle in i den nya domänen. En viktig server så jag kände pressen att ha testat så allt funkade efter migreringen innan 08.00. Det gick bra!
I dag, på väg till simhallen, kom jag på att jag hade glömt skriva och skicka ut agendan till det möte jag skulle ha redan 09.00. Då blev pressen och stressen för stor - jag hoppade simmet och gick till jobbet.
Agendan blev klar!

Nu, när jag sitter här efter en superjobbig (men rolig, tro inget annat för all del) dag så kommer verkligheten i kapp: Du skulle ju inte göra så här emot dig själv! Nej, just det och ändå händer det?

Gjort är gjort men jag tror minsann att jag får skärpa till mig. Det kommer att vara så här hektiskt en lång tid framöver, minst fram till juni -06, och då gäller det ha respekt för sig själv och de mål man har satt upp.

Skrivet av Angela Müller den 11 november 2005 16:11 | Kommentarer (2)

25 oktober 2005

Höst

OM DET MOT FÖRMODAN skulle finnas någon enda människa förutom Lilla Mönsterbarnet som undrar vad jag har för mig?
Ja, då ska jag nu efterrekonstruera dagarna som gått...

Torsdag 20/10:
Vaknar - åker till simhallen.
Simmar - promenerar till jobbet.
Jobbar - äter frukost och lunch.
Gym.
11 465 steg.
Äter kvällsmat.
Sover.

Fredag 21/10:
Vaknar - åker till simhallen.
Simmar - promenerar till jobbet.
Jobbar - halva dagen smiter sedan hem.
Förbereder kvällens besök av lillebror med familj.
Dammsuger och plockar undan det värsta...
Hel familjen, nästan Pontus ville inte komma med, anländer vid 18.30-tiden.
Bordet dukat och klart och vi sätter oss för att umgås och ha det lite trevligt.

Maja och Felicia...

Mikaela och Felicia...

Bordsplaceringen klar...

Det är minsann inte lätt att hålla sig vaken efter en hel veckas slit...

Men som tur hade värdparet efterrätt...

Det var en mycket trevlig kväll och roligt att se dom små liven som snart är stora damer. Pontus hade som sagt var inte tid att följa med för han var med kompisar i stan.
I stan...jo jag tackar. Det är inte länge sedan jag hade honom i famnen!

Några steg fick jag ihop även denna dag - 12 525.

Skrivet av Angela Müller den 25 oktober 2005 20:10 | Kommentarer (0)

29 september 2005

Uppsnappat i korridoren

I MORSE NÄR JAG GICK FÖRBI två kolleger i korridoren hörde jag följande:

- Ja, det är en ren gissning.

Finns det skitiga gissningar och i så fall hur är dom?

Skrivet av Angela Müller den 29 september 2005 13:09 | Kommentarer (2)